Varje nation har sin uppsättning historiska händelser som gör ont och som gång på gång måste redas ut. Det kan vara krig eller revolutioner, svält- och naturkatastrofer eller statliga övergrepp mot medborgarna. Men är det rimligt att använda ett ord som trauma för att beskriva relationen till sådana erfarenheter? Är det till exempel rimligt att säga att kravallerna i Göteborg förra sommaren skapade ett ”nationellt trauma”, som det stod att läsa i en större dagstidning för en tid sedan?

Den amerikanska litteraturteoretikern Cathy Caruth skulle förmodligen acceptera ett sådant ordval. Hennes Unclaimed Experience: Trauma, Narrative, and History (The Johns Hopkins University Press, 1996, 154 s), som kom för några år sedan, har redan blivit ett mycket åberopat arbete i den nu vildvuxna litteratur som använder trauma som analytiskt begrepp. I hennes analys definierades det medicinska begreppet ”trauma” som ”ett svar på en oväntad eller överväldigande våldsam händelse eller händelser som inte är fullt ut fattbara när de inträffar utan senare återvänder i upprepade flashbacks, mardrömmar och andra repetitiva fenomen.” Med hjälp av den inflytelserike psykiatrikern Bessel van der Kolks och hans medarbetares vetenskapliga analyser av trauma tolkade Caruth detta fenomen på ett ”postmodernt” vis: Genom analyser av bland andra Sigmund Freuds och Jacques Lacans skrifter och Alain Resnais och Marguerite Duras film ”Hiroshima, mon amour” argumenterade Caruth för att trauma ytterst handlade om verkligheten. Den verklighet som har givit upphov till traumat är dock otillgänglig och obegriplig och kan bara representeras indirekt genom bildliga uttryck och allegorier som med nödvändighet förvränger hur det egentligen var. Litteratur och konst får därför en särställning i hennes tänkande. Litteraturen iscensätter den verklighet som är omöjlig att återge, liksom mardrömmarna upprepar de scener som föranlett traumat. Den traumatiska upprepningen blir på det viset en direkt länk mellan den förflutna erfarenheten och nuet, som dock bara kan uttryckas i handling genom det utagerande beteendet. Därför blev också trauma en term som Caruth menade kunde fånga hela den ”posttraumatiska” erfarenhet som till exempel ett land som USA levde i efter Vietnamkriget och Förintelsen.

Caruths bruk av ordet trauma handlar om det som blivit ett allt viktigare område inom modern historieteori. Tillsammans med ett begrepp som nostalgi är trauma en term som ofta används för att analysera vad det kan tänkas innebära att tala om ”historisk erfarenhet”. I Caruths verk fick begreppet trauma också överta många av de funktioner som termen sublim fyllde för ett årtionde sedan. Även då handlade det om representationens omöjlighet och erfarenheter bortom språket. Användningen av begreppet sublim blev dock så omfattande att det urladdades på kraft. Inom till exempel historietänkandet har talet om det ”historiskt sublima” därför börjat ersättas av föreställningsvärlden kring ordet trauma. Övergången från det i grunden estetiska ordet sublim till den medicinska termen trauma innehåller dock sina speciella moraliska och politiska svårigheter.

Trauma handlar om mänskligt lidande och erfarenheter av synnerligen svårt slag. Det är allvarligt när Caruths bruk av ordet ger intryck av att det är en term som är lämplig att använda för att karaktärisera snart sagt alla människors relation till historien. Trauma blir i hennes analys ett så allmänt begrepp att det inte bara kan fästas på verkliga offer och förövare utan även för att beskriva den situation som ”alla” betraktare och efterlevande befinner sig i.

I en skarp vidräkning med både Caruth och van der Kolk argumenterar medicinhistorikern Ruth Leys för att deras tolkning av trauma vilar på svaga experimentella och teoretiska grunder. Hennes kritik är anmärkningsvärt skarp. Bessel van der Kolks psykiatriska arbeten, skriver hon, håller en anmärkningsvärt låg vetenskaplig nivå och Caruths argument håller enligt hennes mening inte heller för en närmare granskning. Argumenten är övertygande så till vida att Leys visar hur Caruth gjorde fantasifulla tolkningar av Freuds verk som ibland tycktes bottna i felläsningar. I grunden handlade kritiken också om att Leys inte ville acceptera Caruths och van der Kolks analys av trauma som något som ger bokstavlig tillgång till händelsen och samtidigt är något som inte kan återges. Hon accepterade inte heller den svårsmälta tanken att traumat kan överföras mellan generationer och att det därför skulle vara möjligt att karaktärisera ett helt samhälles relation till sitt förflutna som ett trauma.

Den skarpa kritiken återfinns i Ruth Leys senaste verk, Trauma: A Genealogy (The university of Chicago press, 2000, 318 s). I detta imponerande men svårtillgängliga verk inom medicinsk idéhistoria följer Leys diskussionen om trauma inom psykiatrin och psykoanalysen från slutet av 1800-talet fram till idag med tyngdpunkten förlagd till tiden före andra världskriget. Förvisso är det inte tal om en fullständig historia – vilket naturligtvis är omöjligt att åstadkomma – utan om en ”genealogi” där hon i Michel Foucaults anda vill undersöka de platser eller scener där trauma har skapats och konflikter utspelat sig. I flera viktiga kapitel analyserar hon utan publikfrieri innehållet i teorier och fallstudier av i första rummet Sigmund Freud, Pierre Janet, Morton Prince, Sandor Ferenczi, van der Kolk och Caruth. Analyserna är textnära, och det man i gängse mening kallar det historiska sammanhanget, i form av biografiska data eller omvärldssituationen när analyserna gjordes, saknas antingen helt, eller är rejält nedtonat och ”tas för givet”. I de ibland svårtillgängliga tolkningarna av forskarnas tänkande står det snart klart att Leys sätter värde på de personer som accepterar problemens komplexitet och inte faller till föga för att gynna en speciell tes. Freud och Ferenczi tillhör därför de som behandlas mest respektfullt, van der Kolk och Caruth dem som får en svidande vidräkning.

Enligt Leys kan traumadiskussionens genealogi beskrivas som en ständigt pågående pendling mellan två konkurrerande synsätt som man återfinner hos flertalet av dem som har skrivit om trauma. Enligt det Leys kallar den mimetiska modellen kan inte det traumatiserade subjektet integrera traumat i sitt medvetande eller minne. Istället befinner sig den lidande i ett tillstånd där hon tvingas utagera den traumatiska händelsen eller på andra vis imitera den. Enligt den antimimetiska modellen är subjektet i grund och botten vid sidan av den traumatiska erfarenheten som patienten därför kan se och skildra för andra. Traumat uppfattas därför som ett yttre fenomen som patienten med hjälp av en riktigt terapi kan lära sig att kontrollera. Vad Leys argumenterar för är att en närläsning av de främsta och mest omtalade teoretikerna på området ger vid handen är att alla pendlar mellan dessa synsätt utan att kunna lösa konflikterna som modellerna ger upphov till.

Av speciellt intresse i Leys analys är den tanke som löper som ett sammanbindande tema genom hela boken. Enligt Leys är historien om trauma ”en historia om glömska och det är ännu idag inte självklart [...] att vi har förstått det traumatiska tillfrisknandets skandalösa innebörd”. Detta tema gör att det är olyckligt att Leys inte mer utförligt analyserat Förintelsens och Vietnamkrigets betydelse för de teoretiska reflexionerna kring trauma eftersom det också är de historiska händelser som motiverat att trauma har blivit ett flitigt använt begrepp inom delar av dagens historieteori. För om det nu stämmer att målet för en framgångsrik behandling av traumatiserade patienter är att få dem att glömma, så tycks försöken att översätta teorier om trauma till frågan om historisk erfarenhet ställas i nytt ljus. Om vi kallar Holocaust ett västerländskt trauma, skall vi då ”glömma” den händelsen eller vad är det historieteoretiker menar när de talar om dessa händelser som ett trauma?

Frågan aktualiseras vid läsningen av Dominick LaCapras senaste bok Writing History, Writing Trauma (The Johns Hopkins University Press, 2001, 226 s). I en serie essäer, i vilka LaCapra fullföljer sina mångfacetterade undersökningar av hur den psykoanalytiska begreppsapparaten kan tillämpas inom historietänkandet, å ena sidan, och kombineras med dekonstruktiv kritik, å den andra, diskuterar han i första hand hur man skall skriva om andra världskrigets offer och förövare. Problemet handlar enligt LaCapra lika mycket om den skrivandes hållning till skrivandet som om händelserna i sig. Med en vilja att bevara komplexiteten ifråga om hur man skall tala och skriva om problematiska erfarenheter som Holocaust, uttrycker LaCapra en mild men förståelig skepsis mot Caruths analys av trauma för att hennes synsätt på ett alltför odifferentierat sätt tillåter att både offer och förövare traumatiseras. LaCapra tycks dock inte vara helt främmande för Caruths grundläggande perspektiv att traumat är ett utagerande som fullständigt bryter mot alla representationsnormer. Detta utagerande (”acting out”) är emellertid för LaCapra inget eftersträvansvärt utan bör omvandlas till det kreativa och problemlösande genomarbetningen (”working through”). Historieskrivande i dess vidaste mening (privat i form av erinring, och professionellt i form av akademiskt utbildade historikers arbeten) blir därför ett försök att ”så långt det är möjligt återge offren den värdighet som deras förtryckare berövade dem.” Historieskrivning som genomarbetning skulle då bidra till att återskapa en integrerad och hel individ, en tankegång som väl också måste tänkas kunna överföras till hela samhällen. Den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen anförs som ett exempel på hur detta skulle kunna fungera i praktiken – med alla de svårigheter den har haft att fullgöra sitt uppdrag.

I Leys analytiska modeller motsvarar väl detta närmast den antimimetiska traditionens sätt att se på trauma. De händelser som har givit upphov till traumat betraktas här som något ”yttre” som det gäller att få patienten eller offret att återberätta för sig själv. Genom återberättandet kan traumat också ”glömmas” när individen på nytt samlat de delar av sitt jag som traumat splittrat. Efter att ha läst Leys genealogi står det klart att LaCapra på sitt sätt upprepar en av de tankegångar som redan psykiatern Pierre Janet formulerade i slutet av 1800-talet. Janet gjorde en distinktion mellan ”traumatiskt minne”, som omedelbart upprepade det förflutna, och ”återberättat minne”, där det förflutna behandlades som just något förgånget och distans till erfarenheten hade etablerats med berättandets hjälp. Han hävdade också att terapins uppgift var att omvandla ett traumatiskt minne till ett återberättat minne. I det återberättade minnet hade patienten fått distans till de förflutna händelserna. Berättelsen hade gjort erfarenheten eller det traumatiska minnet till en ”historia” där den som berättade om det som hade hänt, hade lyckats förlägga händelsen till en tid som inte längre var det levande nuets. Historien var på det viset ett bearbetat minne, och inte längre något som ”direkt” återgav eller gestaltade erfarenheten. Händelsen hölls på avstånd genom att ha placerats på en historisk plats som förvisso stod i någon form av relation till nuet, men som inte återvände i form av mardrömmar.

Det flitiga bruket av ordet trauma i nutida historieteori om framför allt Förintelsen gör att även detta ord riskerar att banaliseras och nötas ned på det vis som skedde med ordet sublim. Ju oftare ordet används, desto större är risken att vi glömmer de allvarliga erfarenheter och det lidande som patienter och offer drabbats av som normalt omfattas av termen. Samtidigt är det rimligt att tala om ett samhälle som präglat av problematiska erfarenheter som hela tiden kräver att de granskas och tas upp på nytt. Den fråga som inte minst LaCapras essäer reser är dock om den terapeutiska funktion som han ger historieskrivningen är rimlig eller önskvärd. Kan vi inte tänka oss situationer där vi av både moraliska och politiska skäl hellre borde försöka hålla de samhälleliga såren öppna mer än försöka läka dem med historiens hjälp? Skulle vi inte kunna tänka oss att professionella historiker, som samhället avlönar, inte har till uppgift att analysera det som har hänt för att vi skall förstå och därmed distansera oss från det, utan snarare skall se till att våra smärtsamma minnen fortsätter att göra ont?