Bilder på människor med munskydd har under våren sköljt över oss. Någonstans bortanför våra gränser finns en farlig och fortfarande inte helt identifierad smitta, sars. Budskapet är entydigt: alla kan bli smittade. Om inte förr så senare, om inte nu så sedan. Vår räddning står till läkarvetenskapen, som långsamt tycks vara på väg att knäcka koden och lösa mysteriet kring sars. Och, förstås, till den sedan länge vedertagna strategin att isolera de smittade. WHO har mycket riktigt utfärdat varningar mot att resa till vissa populära turistmål i framför allt Asien, och från Kanada har rapporterats om hela skolor och områden som satts i karantän.

Sars har ännu inte dödat till närmelsevis lika många som fallit offer för exempelvis aids. Inte heller är dödsfallen i sars eller spridningen av sjukdomen helt utom kontroll. Men till skillnad från aids är sars-smittan luftburen och därför kan hotet tyckas så mycket mer påtagligt – som en modern pest eller kolera. Och ännu hellre jämför man den med den sista riktigt stora epidemin i Europa: spanska sjukan. Tiotusentals avled när den härjade i Europa, åren efter första världskriget. Läkare stod handfallna, och inte förrän flera år senare slogs det fast att spanska sjukan var en ovanligt kraftig influensa.

I samband med utbrottet av spanska sjukan reviderades år 1919 den svenska epidemilagstiftnigen som reglerade smittskyddet i Sverige. Det infördes bland annat ett sjukhustvång som innebar att alla som insjuknade skulle vårdas på sjukhus och inte hemma. Ett par år tidigare hade den nya lungsotslagen fastslagit att lungsjuka som inte följde de regler som utfärdats av läkare och annan medicinsk personal skulle anmälas till myndigheterna för misskötsamhet. I lex veneris från 1918, som reglerade spridningen av könssjukdomar, var reglerna ännu hårdare. Att medvetet sprida smitta jämfördes med att misshandla sina medmänniskor. I värsta fall kunde de som medvetet spred venerisk smitta till och med dömas till fängelse.

Liknande straff föreslås nu återigen i den smittskyddslag som väntas ersätta den gällande, från 1985: den som medvetet överför smitta, oavsett vilken livshotande sjukdom det gäller, skall kunna dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Förr var sjukdomar och okända smittor ett lika reellt hot mot liv och lem som våld eller krig. När epidemier härjade skulle smittade hus, städer, orter och till och med människor – likt brottslingar – märkas ut med olika tecken för att ingen av misstag skulle riskera att smittas. Statliga insatser i sfärer som egentligen låg bortom det allmännas räckvidd accepterades i högre grad än vad som var vanligt. Det vore en överdrift att påstå att den nya smittskyddslagen söker återinföra märkning av människor eller hus, men vissa linjer i det svenska smittskyddet går onekligen igen.

Modern smittskyddslagstiftning började införas under 1800-talet. Under de koleraepidemier som hotade landet under förra hälften av detta sekel kan man således se flera olika strategier. Under det tidiga 1830-talet infördes snabbt en rad bestämmelser som myndigheterna hoppades skulle stoppa koleran. Längs våra gränser uppfördes en lång rad ambitiösa karantänstationer. Dessutom föreslogs att alla som smittats skulle märkas ut med svarta kors. De som endast kommit i kontakt med sjuka, men inte säkert smittats, skulle i stället tvingas bära vita kors. Smittade orter skulle bevakas av regelrätta vakter för att varna de som passerade. Många menade också att militär skulle kunna kallas in om någon försökte att besöka smittade eller på andra sätt bröt mot läkarnas regler.

Även om inte alla dessa regler genomfördes vittnar de om en högst påtaglig rädsla för att smittas. Trots de alltmer påtagliga liberala idéer som påverkade samhället, fanns det således många som inte drog sig för åtgärder som vida kringskar de individuella rättigheterna om bara faran för andra var tillräckligt stor. Sjuka och smittade kom därmed att stigmatiseras. Detta förstärktes av att människor i samhällets utkant pekades ut – också av myndigheterna – som de värsta smittspridarna. Fattiga sades leva i smutsigare kvarter och ha sämre vanor än folk i gemen – och alla kunde se att de var sjukare än mer bemedlade. I de fattigas kvarter, sades det, uppstod inte sällan en skämd och rutten luft som i sig kunde ge upphov till smittspridning. Eftersom fattiga, i synnerhet så kallade lösdrivare, var relativt mobila trodde många att de spred smuts, snusk och smitta till andra och bättre delar av städerna.

Läkarna tenderade i samband med detta att bli kontrollanter. Inte bara för kolera utan även vid andra sjukdomar kunde det vara svårt att veta exakt hur smittan spreds och ännu mindre visste man vad som verkligen botade de sjuka. Läkarnas kontrollerande och övervakande funktion blev därmed nog så viktigt, men det medverkade också till att de smittade själva, snarare än sjukdomen eller smittan, pekades ut i än högre grad.

Med sars har frågan om smittskydd blivit förstasidesstoff; inte ens i Väst tycks vi gå säkra. Trots att Västvärlden med undantag för aids varit förskonad från verkliga epidemier de senaste årtiondena har vi alltså låtit oss skrämmas av det hot som en obotlig smitta utgör. Mjältbrandsbakteriernas osynliga smittsamhet utlöste exempelvis helt nyligen en rad drastiska åtgärder; i förslaget till den nya smittskyddslagen argumenteras för möjligheten till liknande ingripanden – såväl mot dem som verkligen smittats av en epidemi som mot dem som riskeras att smittas eller hotar att smitta andra. Fortfarande skrämmer således smitta och sjukdomar oss.

Och liksom det för hundra år sedan var grupper i samhällets utkant eller andra utsatta som pekades ut som farligast, är det så även i dag, vilket inte minst syns i de åtgärder som vidtagits mot hiv- och aidssjuka. Den tvångsisolering som Sverige fortfarande tillämpar gentemot vissa hiv-smittade är internationellt sett unik. Mellan 1989 och 1998 har 65 personer tvångsisolerats – några av dem har suttit inlåsta i mer än två år och en av dem i mer än sju år. Hälften av de inlåsta har utländsk härkomst och de flesta har missbruksproblem.

Också den så kallade bastuklubbslagen som 1987 infördes i syfte att hindra smittspridning mellan homosexuella män, har blivit debatterad av delvis samma skäl. Många menade redan i samband med att lagen infördes att den var ett uttryck för ett moraliserande gentemot en homosexuell livsstil snarare än ett exempel på effektiv smittbekämpning. I linje med denna hållning, och inte minst eftersom det är oklart om den verkligen förhindrat spridningen av framför allt hiv, föreslås lagen nu upphävas.

Att på detta sätt peka ut och stigmatisera sjuka är som sagt ingenting nytt, i synnerhet inte vad gäller veneriska sjukdomar. Kopplingar till både ett omoraliskt leverne och hotet mot den samfällda fortplantningen har varit mer än vanliga. Prostituerade betraktades länge som den huvudsakliga spridaren av veneriska sjukdomar, och på samma sätt har alkoholister och så kallade lösdrivare eller helt enkelt fattiga många gånger pekats ut som särskilt benägna att föra farliga sjukdomar vidare. Inom svenskt smittskydd har det ända sedan det sena 1800-talet funnits en tydlig skötsamhetstanke, där den som sköter sig inte skall straffas eller drabbas av sanktioner.

Vården kan således sägas bestå av två delar. Den ena har traditionellt erbjudit vård åt drabbade. Den andra har med tvång, och ibland till och med utfästelser om regelrätta straff, påbjudit behandling åt dem som genom oförsiktigt leverne fört smittan vidare. De som skött sig, följt anvisningar och låtit sig vårdas på anvisade platser har kategoriserats som offer för sin smitta, de har också delgivits den omsorg, den sympati och den behandling som det tillkommer sjuklingar och svaga. De som med berått mod – påstått eller verkligt – spritt sjukdomar som syfilis, tuberkulos, kolera eller aids, har snarast betraktats som brottslingar och behandlats därefter. Och kanske är detta naturligt och fullt i sin ordning, eftersom de i samhällets ögon utgör ett dödligt hot mot sin omgivning. Frågan är bara vilka som skall betraktas som farliga och var gränserna skall dras.

Om lösdrivare, prostituerade och fattiga förr ansågs mest benägna att föra smittor vidare, är det i dag kanske snarast narkomaner och invandrare som betraktas som ett hot mot vår samfällda hälsa och sundhet. Vem har inte hört historier om narkomaner som medvetet sprider aids? Eller om utländska män som inte vill begripa hur hiv faktiskt sprids och därmed utgör en fara för alla kvinnor? Orsakerna bakom utpekandena kan variera. Och det är väl heller inte alldeles otroligt att fördomarna om vilka som är särskilt farliga rymmer något korn av sanning. Men frågan är ändå vilken roll våra fördomar gentemot utsatta och svagare grupper i samhället spelar.

Under 1950-talet fanns det de som påstod att anledningen till att lösdrivare spred sjukdomar som tuberkulos var att de led av psykiska defekter som gjorde att de hade svårt att förstå konsekvenserna av sina handlingar. De var således inte bara smittade av en dödlig sjukdom, de led också av socio- och psykopati, eller var helt enkelt inte tillräckligt intelligenta för att förstå vad de gjorde.

Också under 1800-talets koleraepidemier kunde riskgruppernas omständigheter ligga till grund för deras påstått snuskiga och därmed riskfyllda beteende. Mot slutet av 1800-talet och under det tidiga 1900-talet blev det därför vanligt att betrakta dumhet och obildning som ett problem i sig. Eftersom fattiga människor inte förmodades läsa läkarråd, tidningar och liknande visste de helt enkelt inte hur man skulle sköta sig. Upplysning och information blev i och med detta ett av de viktigaste sättet att undvika smitta. Genom att informera och undervisa människor om hur du borde bete sig, hoppades man inte bara undvika farliga beteenden, ryktesspridning och liknande. Dessutom betraktades eventuella tvångsåtgärder som legitima.

Och så är det fortfarande i dag. Smittskyddsinstitutet har lagt sig vinn om att så fort som möjligt nå ut med sina senaste rön om exempelvis sars – inte bara för att sprida adekvat kunskap, utan också för att undvika falska rykten. Genom att låta folk veta vad som är riktigt och hur epidemier faktiskt behandlas hävdar myndigheter också i att den tvångsisoleringar och andra mindre frivilliga åtgärder rättfärdigades. Den som vet det rätta bör också göra det rätta.

Vad gäller det svenska smittskyddet kan man således säga att ett mer internaliserat tvång och en utvecklad egenkontroll har byggts in i systemet under 1900-talets gång. I stället för att tvinga smittade att bära kors har myndigheterna pålagt oss en plikt att veta hur vi bör sköta oss då vi smittas av farliga, livshotande och smittsamma sjukdomar. I och med detta har misskötsamma och missanpassade – det vill säga de som bröt mot allmänna normer för hur samhällsmedborgare förväntades leva – betraktats som farliga för samhällsordningen. Misskötsamma nonchalerade föreskrifter och missbrukade därmed systemet. De misskötsamma – ofta lösdrivare eller senare asociala – negligerade andra och var hänsynslösa, varför det var rätt att ingripa mot dem, också med tvång och till och med frihetsberövanden om så behövdes.

De skötsamma utgjorde däremot grunden för samhället. De hade inte bara en starkare ställning som medborgare, det var för deras skull som den starka staten fanns. Än i dag präglas vi av denna dikotomi, mellan skötsamma och farliga, mellan offer för smitta och smittspridare.