Få saker är så tätt förknippade med svensk politisk kultur som föreställningen om folkrörelsernas betydelse för vår demokrati. Berättelsen om folkstyrets utveckling i Sverige blir lätt en berättelse om arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Idag upplever många att demokratin är hotad eftersom de traditionella folkrörelserna är på tillbakagång. Samtidigt som vi gärna tänker oss att dessa är ett mer eller mindre svenskt fenomen råder det i de senaste årens debatter om folkrörelsernas död ingen brist på referenser till motsvarande diskussioner i USA. Även om vi lätt föreställer oss USA och Sverige som mycket olika finns det flera paralleller. Såväl skillnader som likheter blir relevanta när man vill låna amerikanska teorier för att analysera den svenska situationen.
Ett av de intressantaste inläggen på senare år i denna amerikanska debatt är statsvetarprofessorn Theda Skocpols ”Diminished Democracy”, 2003. Där sätter hon fokus på själva organisationernas betydelse i det civila samhället. Detta kan läsas i kontrast till Robert D Putnams teori om det sociala kapitalet där han fokuserar mindre på hur sammanslutningarna är organiserade än på kvantifierbara mått på sociala kontakter. Skocpol betonar betydelsen av den demokrati som medlemmarna möter inne i organisationen, dels för deras möjligheter att påverka den, men också för de demokratiska erfarenheter som arbetet ger dem. Utan att referera till Sverige betonar hon aspekter av det amerikanska civilsamhället som för en svensk läsare på en gång ter sig märkligt bekanta och – just därför – ibland på intressanta sätt främmande.
Den främsta av dessa likheter är just organiseringen, i alla fall historiskt sett. De nationella organisationer som enligt Skocpol dominerade det amerikanska organisationslivet åtminstone fram till 1970-talet baserade sig på engagemanget hos sina stora mängder enskilda medlemmar. Dessa medlemmar var organiserade i lokala föreningar som i sin tur slöt sig samman på delstatsnivå och däröver på nationell, federal, nivå. Ofta fanns ytterligare mellannivåer. Organisatoriskt påminde de alltså mycket om de organisationer som vi i Sverige oftast beskriver som folkrörelser, eller folkrörelseorganisationer.
Det är i sammanhanget värt att notera att vissa av de äldsta svenska folkrörelseorganisationerna helt eller delvis är av amerikanskt ursprung, som till exempel IOGT och pingstkyrkan.
Vid sidan av fackföreningar och nykterhetsorganisationer nämner Skocpol emellertid också organisationer som i Sverige knappast skulle beskrivas som folkrörelser, nämligen ordenssällskap som frimurare och Odd Fellow. En av de organisationer som först formerade sig nationellt i stor skala i USA var emellertid just Odd Fellow. Därmed skapades en organisationsform som enligt Skocpol hade inspirerats av USA:s federala politiska system och som saknade tydliga motsvarigheter i Europas organisationsliv, men som däremot skulle komma att inspirera civilsamhällets federativa organisationer både i USA och i andra delar av världen. Redan 1800-talets brödraskapsordnar organiserade emellertid jämförelsevis stora skaror och Skocpol tycks närmast överraskad över den betydelse som de att döma av arkivmaterialet hade för sina medlemmar, som periodvis utgjorde en tämligen stor och inflytelserik del av befolkningen.
Bland de förklaringar som Skocpol hittar till de periodiska uppgångarna i frivilligt engagemang som USA har upplevt under historien finner vi en som Putnam av allt att döma har ignorerat, nämligen krig. Det civila samhället är alltså inte fullt så civilt. Åtminstone sedan inbördeskriget har amerikanska krig i stor utsträckning utkämpats av frivilliga. På hemmafronten har de understötts av andra frivilliga, organiserade i ideella organisationer. Dessa frivilliga har sedan efter kriget tagit med sig sina erfarenheter och sitt engagemang när de organiserat sig i andra sammanhang. Inte minst kvinnornas organisering tog ett stort steg framåt under åren efter inbördeskriget.
Enda undantaget från regeln om den militära mobiliseringens positiva effekter på det civila samhället visar sig vara på den besegrade sidan i inbördeskriget. Det skulle till exempel dröja ända till 1890-talet innan de konfedererade veteranerna bildade en nationell organisation, även om man med nationell enbart syftar på den nation som de misslyckades med att skapa. Sydstaternas svarta befolkning var däremot inget undantag. Inbördeskriget hann knappt ta slut innan de började sluta sig samman såväl i politiskt syfte som i frimurarloger och i andra sammanslutningar liknande dem som redan utmärkte det amerikanska civilsamhället.
Vad är det då som har förändrats i det civila samhället och som har orsakat de traditionella organisationernas tillbakagång? Putnam talar om det minskande sociala kapitalet. Kollegan Theda Skocpol menar att det inte nödvändigtvis handlar om minskat engagemang, eller ens om minskande eller försvagade sociala nätverk, utan om en organisatorisk förändring. Medan det amerikanska civilsamhället under 1800-talet och första halvan av 1900-talet karaktäriserades av en mångfald nationella, medlemsdemokratiska organisationer, har de senaste 40-50 åren i allt högre grad kommit att domineras av professionella medlemslösa organisationer som stiftelser, tankesmedjor, lobbygrupper och liknande aktörer.
Trots sin bakgrund i 60-talets radikala rörelser presenterar Skocpol förklaringar som innebär att hon ser detta som en negativ bieffekt av den tidens omfattande samhällsförändringar: det minskande förtroendet för de gamla organisationerna. En annan aspekt av de sociala förändringarna var kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Tidigare hade högutbildade, icke yrkesarbetande kvinnor (särskilt efter att deras barn hade vuxit upp) varit en stöttepelare i många av Amerikas stora ideella organisationer. Även det ideella arbete som lades ned i de manliga brödraskapsordnarna möjliggjordes i stor utsträckning av kvinnornas obetalda arbete i hemmen. Ska vi då inte uppfatta det civila samhällets utveckling bort ifrån dessa patriarkala strukturer som enbart positiv? Skocpol kan knappast anklagas för att vilja sända kvinnor tillbaka till hemmet (eller för den delen till välgörenhetsorganisationerna). Däremot väjer hon inte för de negativa konsekvenserna av en positiv utveckling. Det handlar inte om att vrida klockan tillbaka utan om att försöka återupprätta de positiva aspekterna i en form för demokratisk organisering som idag har minskat i betydelse.
Gamla tiders massorganisationer var klassöverskridande och nationella. Även om de dominerades av personer som i olika avseenden kunde sägas tillhöra samhällets övre skikt var det inte ovanligt att lågutbildade och låginkomsttagare kunde nå höga positioner inom dem. De skapade en arena där människor med olika klassbakgrund kunde mötas och knyta kontakter med varandra. Detta var i sig någonting som skapade förtroende och kontakter mellan olika delar av samhället. Samtidigt innebar den organisationsvana som medlemmarna förvärvade tillsammans med nya kontakter en väg in i det politiska systemet.
Det hörde heller inte till ovanligheterna att dessa organisationer tog aktiv del i politiken. Det ur demokratiskt perspektiv avgörande draget var att deras ledare var valda representanter som ansvarade inför medlemmarna. Som exempel nämner Skocpol hur krigsveteranernas organisationer påverkade den tidiga amerikanska socialpolitiken. Trots att dessa organisationer ofta uppfattas som högerorienterade bidrog de till utbyggnaden av socialförsäkringssystem som praktiska lösningar till förmån för sina medlemmars intressen. Här var det demokratiska ansvaret inför medlemmarna viktigare än de föreställda politiska sympatierna.
Det är emellertid på precis den här punkten som de skiljer sig från många av de särintressen som är aktiva idag. Dessa är nämligen sällan valda representanter för de grupper de säger sig representera. Istället har vi att göra med självutnämnda representanter för grupper som definieras uppifrån, finansierade genom gåvor och andra medel som är oberoende av eventuella medlemmar. Detta gör det också svårare för dem att förhandla och kompromissa. Kontakten mellan samhällsklasserna har raserats och även de mindre välbeställda företräds nu av nätverk av välutbildade idealister. Även de kvarvarande massorganisationernas ledningar har avlägsnat sig från medlemmarna genom att de inte längre är lika beroende av deras pengar. Istället konkurrerar de med de nya flexiblare aktörerna om gåvor och statliga kontrakt.
Men massengagemangets tid inte slut. Tvärtom tycks amerikanerna för Skocpol lika villiga att ställa upp med ideellt arbete som någonsin. Detta gäller inte minst när USA kommer i konflikt med yttre fiender. De krig som förs idag lämnar emellertid ingen öppning för de typer av frivilligt engagemang som världskrigen och dessförinnan inbördeskriget gav utrymme för. Istället uppmanas medborgarna att köpa amerikanska varor och åka på semester. Hur ekonomiskt rimligt detta än kan vara så svarar det knappast mot det mänskliga behovet av att engagera sig. Det är inte svårt att tänka sig att Obamas försteg i den senaste valrörelsen hade att göra med att han bättre än Bush lyckades appellera till den amerikanska viljan att engagera sig. Samma sak gäller emellertid också den kristna högern och protesterna mot Obamas reformer sedan han blev president.
De svenska organisationerna tycks ha klarat sig bättre genom 60- och 70-talen än sina amerikanska motsvarigheter. Här har också nya rörelser i viss utsträckning organiserat sig efter mönster av de gamla. Vi har alltså inte bara en anstormning av tankesmedjor och löst sammansatta nätverk, som i USA, utan även till exempel ett etablerat miljöparti och nya nationella invandrarorganisationer som grundats i relativt sen tid. Kanske är det först med samtidens nya sociala medier som alternativen har börjat komma till sin rätt i konkurrensen med de etablerade massrörelserna. Det är alltså möjligt att vi snarare ligger efter i utvecklingen än följer en annan utvecklingslinje.
De flesta av de svenska folkrörelseorganisationerna delar heller inte sina amerikanska motsvarigheters beroende av privata gåvor. Inte heller de svenska organisationerna är lika beroende av medlemsavgifterna som finansieringskälla som för femtio till hundra år sedan. Här är det emellertid offentliga bidrag snarare än privata gåvor som ökat i betydelse. Inte minst för ungdomsorganisationerna innebär detta att det fortfarande lönar sig ekonomiskt att ha många medlemmar, oavsett hur aktiva dessa verkligen är.
Det är alltså väl värt att vara uppmärksam när nyare forskning – som till exempel Johan Hvenmarks avhandling ”Reconsidering Membership” (2008) – pekar på att medlemskapet i flera svenska folkrörelseorganisationer håller på att omvandlas till ett slags kundförhållande istället för en relation baserad på demokratiskt deltagande. Intresserar man sig för frivilligorganisationernas demokratiska betydelse är den utvecklingen antagligen betydligt viktigare än hur många medlemmarna är. Detta, om något, visar på behovet av kvalitativa organisationsstudier om vi ska förstå vad som håller på att hända med det svenska civilsamhället, både när det gäller gamla och nya organisationer.
