Hans förklaringar får plats i en tidningsartikel och kan med viss envishet begripas på en kafferast. Ändå är de trovärdiga. Förklaringarna slår hål på myten om att steriliseringarna var en partipolitiskt driven fråga och de drar ned byxorna på förfäktarna av förhastat formulerade kopplingar mellan steriliseringarna och socialpolitiken. De blottlägger en ansvarsfördelning som snarare är typisk än något smärtsamt undantag. Och de handlar om en värderingsmässig kontinuitet som kommer obehagligt nära. Mattias Tydéns avhandling Från politik till praktik. De svenska steriliseringslagarna 1935–1975 (Almqvist & Wiksell, 618 s) är angelägen och trovärdig. Dessutom är den viktig, eftersom den inte bara berättar utan också försöker förklara.

Avhandlingen är en teoretisk och förklarande utökning av den mer beskrivande steriliseringsutredningen SOU 2000:22 som Tydén presenterade för två år sedan. Den behandlar steriliseringarna under 40 år, men går tillbaka till 1910-talet i sökandet efter tongivande influenser för lagstiftning och praktik.

Förklaringarna i avhandlingen, och berättelsen de grundar sig på, är angelägna därför att Mattias Tydén inte ryggar för att peka ut de personer som burit ansvar. Förklaringarna är viktiga därför att de visar hur de olika nivåerna i hanteringen tagit olika sorters initiativ som gett olika sorters resultat i en ständigt föränderlig ansvarsfördelning. De är trovärdiga därför att motiveringen bakom praktiken skärskådas och inte enbart förändringar utan också kontinuiteter synliggörs.

I fokus står omvandlingen från politik och till praktik. Tre nivåer i omvandlingsprocessen pekas av Tydén ut som bärande. Den första är de politiker, forskare och samhällsdebattörer som låg bakom lagarna och satte ord på visionerna. Nils von Hoffsten och Alfred Petrén var viktiga aktörer här. Den andra nivån är medicinalstyrelsen och socialstyrelsen som omtolkade lagarna och tidvis förordade indirekt tvång genom påtryckningar. Generaldirektören Axel Höjer, mentalsjukvårdsbyråns ledare Peder Björck och
föredragande i rättspsykiatriska ärenden Karl Loberg var inflytelserika personer på denna nivå. Den tredje nivån utgörs av socialsekreterare, anstaltsföreståndare eller läkare som genom påtryckning tvingade enskilda människor till sterilisering. Inspektören för sinnesslövården, Anna-Lisa Annell, föreståndarinnan vid Bodaborgs anstalt utanför Sundsvall liksom anstaltsläkaren vid Nannylund utanför Nässjö är exempel på viktiga personer.

Tydéns berättelse är uppbyggd runt tre teman. Det första fokuserar avsaknaden av politik. Han visar övertygande att steriliseringarna aldrig var något socialpolitiskt projekt, ett samband som annars slentrianmässigt tagits för givet. Steriliseringarna var aldrig någon förutsättning för den centralt utformade socialpolitiken. Däremot gällde det omvända – socialpolitiken var under steriliseringarnas första två decennier viktig i steriliseringsfrågan. När man på lokal nivå diskuterade steriliseringar på 1930- och 40-talen fördes ofta samhällsekonomiska argument fram eftersom omhändertagandet för en liten kommun av en enda ”asocial” familj kunde vara mycket kostsamt. Steriliseringarna hade över huvud taget en låg politisk profil. Frågan diskuterades relativt sällan i riksdagen, eftersom den inte ansågs som politiskt viktig. Det fanns före steriliseringslagens avskaffning 1975 inte någon partilinje i frågan och inget speciellt parti drev steriliseringsfrågan – det gjorde enskilda aktörer från olika läger.

För det andra berättar Tydén om tvånget. Under 1920-talet rådde enighet om att lagstiftningen skulle bygga på frivillighet. I tillämpningen, dock aldrig i lagtexten, förekom ofta tvång under 40-talets första hälft. Mot slutet av 50-talet tog man åter avstånd från tvånget. Det tvång som förekom under det tidiga 40-talet utövades ofta då sterilisering ställdes som villkor för abort, för ingående av vissa äktenskap och för utskrivning från anstalt. Här var lokala administratörer och arbetande inom sinnesslövården starkt drivande. Från och med 50-talet förekom tvång vid vissa anstalter där steriliseringslagen, med medicinalstyrelsens goda minne, började tillämpas selektivt, beroende på anstaltsföreståndarens eller anstaltsläkarens syn på sterilisering.

Det blir uppenbart i Tydéns berättelse att de lokala aktörerna fick ett stort inflytande över steriliseringarna när politikernas lagar och administratörernas rekommendationer skulle göras om till verklighet i 63 000 individuella fall. Den lokala praktiken är berättelsens tredje viktiga tema. Tydén visar att steriliseringarna inte var en centralt genomförd politik utan snarare en lokalt utformad praktik. De lokala aktörerna har haft ett stort inflytande över tvånget och också påverkat politiken. Steriliseringspolitiken, visar han, skapades i en rundgång mellan central förvaltning och lokala praktiker där politikerna i själva verket hade ett begränsat inflytande. Den policy som användes kom att skapas underifrån därför att det var socialsekreterare, läkare och anstaltsföreståndare som tillämpade lagarna.

Vilka instanser bar då enligt Tydén ansvaret för steriliseringarna? De professionella aktörerna i staten formulerade steriliseringspolicyn inledningsvis och styrde tillämpningen de första åren. Under 40-talet dominerades policyutformningen av lokala behov på anstalter och i sociala nämnder. Detta radikaliserade delvis politiken. Från och med 50-talet formades policyn i samspel mellan läkare och patienter och då på ett sätt som tog avstånd från tvång och mer fokuserade individens behov. Dock förekom parallellt ett starkt lokaliserat tvång vid vissa steriliseringsvänliga anstalter.

Hur motiverades steriliseringarna genom dessa förändrade ansvarskonstellationer? Tydén särskiljer fyra, bitvis överlappande perioder. Den allmänt diskuterade motiveringen förändrades från en rashygieniskt motiverad fas (1910–55), till en socialt motiverad användning (1941–55), via en socialmedicinskt motiverad fas (1945 och framåt) till en emancipatorisk fas (1965 och framåt), där endast kvinnor kunde använda sig av steriliseringar efter 1965.

Hur förklarar Mattias Tydén steriliseringarna? Han pekar på en gemensam hotbild som delades av en rad nationer på marsch mot industrialisering. Den handlade om den demografiska transitionens förbannelser: sjunkande födelsetal och omfattande emigration under det tidiga 1900-talet, om fattigdom och social utslagning i industrisamhällets skugga, där tuberkulos och andra kroniska sjukdomar hotade befolkningens kvalitet och kvantitet. Vetenskaper som medicin, statistik, biologi och demografi hjälpte till att tolka förbannelserna till en hotbild. Rasbiologi och ärftlighetsforskning blev därmed viktiga sätt att förstå industrisamhället. Ett förebyggande socialmedicinskt tänkande växte fram där individens sociala beteende och individens ansvar för sin egen och andras hälsa betonades. En sådan hotbild och ett sådant tänkande, delvis formulerad av vetenskaperna, legitimerade att staten kunde uppfatta befolkningen som resurs, och formulera vissa ansvar som individen förutsattes ta.

Steriliseringspolitiken är bara ett av många politiska medel för statlig interventionism utifrån denna omsorg. Medlen vilade på flera centrala grundföreställningar. Nationen var en, vilken berättigade en syn på befolkningen som nationell resurs. Kollektivismen tillät vidare statlig interventionism som underordnade individen högre värden (som exempelvis nationen). Klassperspektivet omfattade en negativ bild av det så kallade trasproletariatet som var fokus för omsorgerna/interventionerna. Könstänkandet, där kvinnan som moder, barnalstrare och barnuppfostrare tvingades inordna sig i ett fortplantningsinriktat skötsamhetsideal är också centralt liksom bilden av familjen som samhällets grundläggande enhet. Grundförestälningarna var på intet sätt unika för Sverige.

Vad som var unikt för Sverige var den konsensus som rådde mellan olika aktörsgrupper om inställningen till födelsekontroll och steriliseringsfrågan. Till skillnad från Storbritannien fanns det ingen falang inom det svenska arbetarpartiet som propagerade emot eugeniken för att den var inriktad mot arbetarklassen (trasproletariatet). Inte heller fanns det någon katolsk opinion som i exempelvis Danmark som argumenterade emot sterilisering på religiösa grunder. I stället hade vi i Sverige en politisk modell där enstaka experter som Alfred Petrén fick ett stort inflytande genom komittéväsendet. Den nordiska kontexten var också speciell. Samarbetet kring äktenskapslagstiftning och senare även födselkontroll och steriliseringar skapade ett klimat av självklar bekräftan mellan de olika ländernas utredningar och lagar.

Den brännande frågan är varför dåtidens lagstiftare formulerade och godtog en tvångsprincip som vi i dag med gemensam röst tar avstånd från. Frågan tycks fokusera synen på det berättigade tvånget. De svenska lagarna var varken extrema eller hårda i en internationell jämförelse. De ansågs bygga på principen om frivillig sterilisering men ge utrymme för sterilisering utan samtycke av så kallade rättsinkapabla. Samhällsnyttotänkandet som inledningsvis motiverade dessa tänkta undantag utbyttes mot en paternalistisk motivering ”för individens bästa” under 50-talet. Denna inställning fanns kvar i steriliseringsutredningen från 70-talet, där man förespråkade att behålla möjligheten att sterilisera utan eget samtycke i vissa fall. Kontinuiteten från 30-talet till 70-talet är starkare än vi skulle vilja tro. Insikten är långt ifrån behaglig.

Men varför tilläts dessa lagar användas på ett tvångsmässigt sätt då, under 40- och 50-talen? Därför att tvångsfrågan kom att flyttas bort från lagtext och parlamentarisk diskussion ut till sjukhus och anstalter genom att policyn i olika skeden kom att utformas på andra nivåer än den lagstiftande. Bland dessa så kallade närbyråkrater förklarar Tydén bemötandet av patienterna som styrt av kollegialitet, professionalism och samhällets allmänna förväntningar snarare än av patienten själv och dennes behov. Policyn blev till verklighet i mötet mellan administratör/läkare och patient. Därför kunde tvånget utövas.

Medicinalstyrelsens roll i steriliseringspolitikens konkreta utformning ska heller inte underskattas, menar Tydén. Den hade både målsättningen och medlen att föra en offensiv steriliseringspolitik. Den självbekräftande kultur som uppstod bland de ansvariga där, den kollegialitet och konsensus som frodades i det klimatet, var en viktig faktor. En annan viktig faktor var det system där det blev möjligt för en enskild individ, som Nils von Hoffsten, att från debatt via lagstiftning till implementering ha så stort inflytande över politik och praktik.

Det finns en skillnad i hur vi legitimerar tvång i dag och hur det legitimerades 1934–75. Sedan 1975 får steriliseringar endast användas när det ligger i individens eget intresse. Sterilisering som skydd för samhället accepteras enligt SOU 2000:20 inte i dag. Då, före 1975, användes steriliseringen ofta som villkor för att patienten skulle bli utskriven från anstalt för att skydda samhället. Parallellt med det Välfärdssverige som växte fram under dessa år växte också ett Anstaltssverige fram, där människosynen präglades av viljan att kontrollera och uppfostra och där tvånget faktiskt ansågs legitimt. Tvånget bodde innanför Anstaltssveriges väggar, vilka inte inte automatiskt är samma väggar som Välfärdssveriges.

Kortfattade slutsatser måste inte alltid vara förhastade och snabbt formulerade förklaringar måste inte alltid vara för enkla för att vara sanna. Men Mattias Tydéns 618 sidor långa avhandling, som bygger på ett par års empiriskt arbete och över tio års forskning och begrundande kring närliggande ämnen visar att svåra frågor om ett smärtsamt förflutet bäst besvaras med eftertanke som får ta tid. De slutsatser och förklaringar som steriliseringsdebatten erbjöd i kölvattnet av sommaren 1997 var både förhastade och för enkla för att kunna vara sanna. Men de var viktiga i den mognadsprocess tillkommen i något slags offentligt samtal som nu burit frukt i – bland annat – en av samtidens viktigaste historiska avhandlingar.

Tydéns avhandling förklarar för 63 000 individer och deras närmaste varför de blev steriliserade, hur det motiverades, vilka instanser som bar ansvaret för att det skedde och hur tvånget uppstod. De förklarar för oss samhällsintresserade hur fenomenet när politik skulle bli praktik gick till i denna på en gång intima och avpersonifierade fråga. Den visar oss alla hur det varken får gå till nu eller i framtiden innanför några väggar i Sverige.