Missionären, profeten och före detta munken Ansgar var vid 840- talets mitt i en desperat situation. Hans hemmabas i Hamburg hade förstörts av vikingar, som brände ned hans kyrka. Ansgar själv hade med nöd och näppe undkommit med kyrkans reliker, dock utan sin kappa. Det kloster i Frisien, Turholt, som han hade fått som inkomstkälla hade hamnat i Karl den skalliges kungarike, utom räckhåll för Ansgar som var trogen Karls halvbror Ludvig den tyske.
Ansgar hade påvligt uppdrag att omvända danskarna till kristendomen, men han hade inte längre de finansiella resurserna och han var hur som helst inte välkommen i Danmark. Tidigare, 829–830, hade han missionerat i Sverige, men han hade inte varit särskilt framgångsrik. Situationen verkade hopplös. Vad skulle Ansgar ta sig till för att rädda sig ur sitt trångmål?
Ansgar blev förfalskare. Påven hade 831 utnämnt honom till påvlig missionär och legat i Norden. Men varför hade inte påven passat på att göra honom till biskop och ge honom ett ordentligt stift? Ansgar beslöt sig för att retroaktivt ställa saken tillrätta. Om inte påven hade varit så förutseende då, kunde väl Ansgar nu lägga till några väl valda fraser i påvens utnämningsbrev. Han fabulerade ihop en historia om hur kejsare Karl den store för länge sedan hade drömt om att förlägga en domkyrka till Hamburg, vars biskop skulle ha ansvar för alla som bodde öster om floden Elbe.
Karl hade aldrig haft tid att fullborda planen, och saken hade glömts bort, tills hans son Ludvig den fromme år 831 plötsligt erinrat sig faderns idé och gjort Ansgar till biskop i Hamburg. I Ansgars omformulerade brev bekräftade nu påve Gregorius IV denna upphöjelse. Inget av detta hade faktiskt hänt, men det borde ha hänt, tyckte Ansgar när han ganska klumpigt förfalskade påvebrevet och därmed historien.
Han gjorde samma sak med det brev han faktiskt fått av Ludvig den fromme när kejsaren gav honom klostret Turholt; brevet blev nu i stället en utnämning till Hamburgs biskopsstol. Hans plan var att övertyga Tysklands kung och biskopar om att detta hade hänt och att Ansgar faktiskt var biskop av Hamburg. Fylld av hopp tog han med sig de tillrättalagda dokumenten till stora kyrkomöten i Mainz 847 och 848. Det var ingen som brydde sig om hans dokument, antingen det nu berodde på att de församlade biskoparna förstod att det rörde sig om förfalskningar eller på att ingen egentligen brydde sig särskilt mycket om vare sig Hamburg (då i utkanten av riket) eller Ansgar.
I stället hade Ansgar äntligen tur. Biskopen i Bremen hade nyligen dött, och kung Ludvig den tyske bestämde att Ansgar skulle efterträda honom. På det sättet kunde kungen försäkra sig om en trogen kyrkoman på en viktig position, och han blev också kvitt problemet med den argumenterande Ansgar och hans misstänkta dokument. Bremen gav åter Ansgar resurser, så han kunde återuppta missionsarbetet; han missionerade i Danmark och återbesökte dessutom Birka omkring 850.
Ansgar är känd som Nordens apostel, och han var såvitt man vet den förste missionären att resa till Sverige. Att han också var förfalskare, och att hans levnad som den berättas i våra historieböcker är fantasi, är det sensationella resultatet av en ny bok av den amerikanske historikern Eric Knibbs: Ansgar, Rimbert and the forged foundations of Hamburg-Bremen (Ashgate, 2011). Knibbs analyserar noggrant breven i Ansgars samling, liksom den biografi, ”Boken om Ansgar”, som Ansgars efterträdare Rimbert skrev om honom, och avslöjar lager efter lager av tillrättalägganden, fantasier, och rena förfalskningar i texterna. Knibbs slutsatser är övertygande och vi måste nu skriva om historien om hur Sveriges kristnandes.
På 840-talet hade Ansgar bara ambitionen att bli en riktig biskop med domkyrka och stift. Han skulle även strax före sin död bli ärkebiskop, men det var mindre tack vare hans egen ambition och mer beroende på kung Ludvig den tyskes familjepolitik.
Karl den stores magnifika kejsardöme hade 814 ärvts odelat av hans ende överlevande äktfödde son, Ludvig den fromme, men när denne dog 840 hade han tre söner, vilka var och en fick en del av riket, efter att de utkämpat ett treårigt mycket blodigt inbördeskrig. Äldste sonen Lothar fick den största andelen, vilken utgjorde en lång korridor som sträckte sig från Nordsjöns stränder i Frisien via västra Alperna till Mellanitalien. Poängen var att kejsardömets två symboliskt viktiga platser, Rom och Karl den stores palats i Aachen, skulle ingå i hans del, eftersom han ärvde kejsarvärdigheten.
Staden Köln med dess ärkebiskop tillföll också Lothar, vilket var obekvämt för hans bror Ludvig eftersom den kölnske ärkebiskopen formellt var chef över flera av biskoparna i Ludvigs tyska rike, bland annat Ansgar i Bremen. Biskopar var viktiga politiska aktörer på medeltiden, och Ludvig gillade inte arrangemanget, men han hade en plan: han skulle få påven att göra Ansgar till ärkebiskop, så att han inte behövde lyda under Köln. Men skulle han kunna övertyga påven om lämpligheten av planen? Det var nu den medeltida kyrkopolitiken började likna en såpopera.
Ludvigs bror Lothar hade dött 855, och hans tredjedel av riket delades nu åter, mellan hans tre söner. Den nordligaste portionen tillföll sonen Lothar II. Det är efter honom som området kom att kallas Lothringen. Lothar II råkade ut för en av de värsta olyckor som kunde drabba en medeltida kung – han fick inga söner med sin drottning Theutberga. Däremot hade han barn med sin älskarinna Waldrada. Lothar gjorde som medeltida kungar vanligen gjorde när de befann sig i en sådan klämma; han sökte en förevändning att få sitt äktenskap ogiltigförklarat.
Lothar II kallade samman biskoparna i sitt rike, vilka lydigt förklarade hans äktenskap upplöst. Man hittade på ett svepskäl om att Theutberga skulle ha utövat incest med sin bror. Lothars åtgärd ogillades av hans farbröder, Ludvig den tyske och Karl den skallige (som regerade över området väster om Lothringen, motsvarande delar av Frankrike), som tyckte det kunde vara lika bra att deras brorson inte hade några legitima arvingar. De skvallrade i väl valda ordalag hos påve Nicolaus I. Påven blev upprörd, avsatte biskoparna som hade gått Lothar till mötes, och sade ifrån på skarpen att Lothar inte kunde få skilsmässa.
En av de biskopar som Nicolaus avsatte var ärkebiskop Guntar av Köln, så nu var vägen fri för Ludvig att slå ett slag mot Köln. Påven var med på noterna och gjorde 864 Ansgar till ärkebiskop, nämligen till missionsärkebiskop med ansvar för omvändelsen av Danmark och Sverige. På det sättet var Bremens biskop inte längre underställd Köln, utan de båda ärkebiskoparna var kolleger, och ett stift i Ludvig den tyskes kyrka var oberoende av hans brorsons ärkebiskop.
Länge kunde inte Ansgar glädjas åt upphöjelsen, eftersom han dog några månader senare. Det var självklart att han skulle efterträdas av sin närmaste medhjälpare Rimbert, som gjorde sig klar att tillträda tjänsten när otur drabbade honom. Lothar II gav upp sin kamp att få gifta sig med Waldrada. Det gjorde det nästan helt säkert att han inte skulle ha några söner att efterträda honom, vilket i sin tur innebar att Ludvig den tyske kunde räkna med att i sinom tid ta över åtminstone delar av Lothringen, inklusive staden och ärkebiskopsdömet Köln (vilket också skedde after Lothar II:s död 869). Så planen med att upphöja Bremen till ärkebiskopsdöme var plötsligt irrelevant och Ludvig brydde sig inte längre om saken.
Rimbert fick nöja sig med vad han kunde få, han blev biskop av Hamburg. Ansgars fiktion hade äntligen fått ett konkret resultat, ett stift med centrum i Hamburg. Av någon svårförståelig orsak gjorde påven honom till och med till ärkebiskop. Det var en vacker titel, men den var i det närmaste innehållslös, för Hamburg var litet och fattigt. Rimbert fick ganska snart även det något rikare biskopsdömet i Bremen, men då hamnade han i en krånglig situation. Han fångades mellan det prestigefyllda men fattiga ärkebiskopsdömet i Hamburg och det rikare biskopsdömet i Bremen, där han dock var Kölns underordnade.
Det var i den situationen som även Rimbert vässade pennan för att försöka ställa allt till rätta genom att ändra i historien. Han gjorde det genom att skriva en bok om sin företrädare, den berömda ”Boken om Ansgar”, som 1986 gavs ut i storartad svensk översättning av Eva Odelman med fullständiga och mycket lärda kommentarer av flera sakkunniga. Kyrkohistoriker och andra har hittills accepterat det Rimbert berättade om Ansgar som historisk sanning, men Knibbs visar nu hur Rimbert utgick från Ansgars förfalskningar och lade på ytterligare lager med fiktioner som skulle hjälpa Rimbert i hans eget utsatta läge.
Det var Rimbert som nu hävdade att Ansgar hade blivit ärkebiskop av Hamburg 831 (i verkligenheten hade han utnämnts till missionsbiskop utan egentligt stift först 834). Rimbert förvanskade påve Nicolaus I:s brev från 864, så att påven nu sade att (det fiktiva) ärkebiskopsdömet Hamburg skulle slås ihop med (det reella) biskopsdömet Bremen.
Långa stycken ur det förfalskade brevet citeras i ”Boken om Ansgar”, där Rimbert också är mån om att lägga fram en ramberättelse i vilken brevförfalskningarna passar in. Han skrev så väl och så övertygande att han fört alla bakom ljuset sedan dess. Det började med påve Formosus som år 893 accepterade fiktionen att Ansgar hade varit ärkebiskop av Hamburg, och det har fortsatt till våra dagar med att alla moderna historiker i allmänhet visat stor tilltro till sanningsvärdet hos ”Boken om Ansgar”.
I sin bok framställde Rimbert Ansgar som en stor kyrkofurste redan från början av sin missionärskarriär, medan han i verkligenheten, som Knibbs nu avslöjar, var underställd en riktig kyrkofurste, ärkebiskop Ebo av Reims, tillika kejsare Ludvig den frommes dibroder. Det var först när Ebo sattes i fängelse 834 efter att ha deltagit i ett uppror som Ansgar började arbeta självständigt inom den numera högst nedprioriterade nordmissionen. Hans arbete hjälptes inte av att hedningarna i Norden blev mer och mer fientliga.
Det var ur spillrorna av det stolta missionsprojektet som Ansgar och Rimbert sökte bygga sig karriärer genom lögner och förfalskningar. De lyckades i sitt uppsåt, men det var först efter att de var döda och begravna som deras myter blev riktigt framgångsrika.
