Det är nervslitande att vara tvungen att försöka hålla ihop familjen”, säger en nedbruten Betty Draper till sin psykiater i första säsongen av Mad Men. Den amerikanska drömmen, där hon har rollen som hemmets, familjens och barnens väktare, har tagit ut sin rätt. Även om den populära HBO-serien knappast kan anklagas för att omfamna den kvinnosyn den skildrar, så kan man inte bortse från att hemmafrumytologin idag upplever en revival. Detta gäller inte minst i Sverige. Att den situation som Betty befinner sig i framstår som så intressant för oss bottnar förstås i en förskönad bild av det tidiga 60-talet, men också i att den press och de problem som skapades av tidens könsroller plötsligt tycks obehagligt aktuella. Som Birgitta Stenberg för ett par månader sedan påpekade ”presenteras unga tjejer i teve och press som om de längtade efter att få leva likadant som sina mormödrar, sysselsatta med tidskrävande långkok och kakbak” (Aftonbladet 8/4).

En av Betty Drapers generationskamrater, vars leda inför hemmafrurollen vida överträffar tevekaraktärens, var den amerikanska poeten Anne Sexton. Sexton, född i Massachusetts 1928, var liksom Mrs Draper tvåbarnsmor i en välbeställd medelklassfamilj på den amerikanska östkusten, och hade stora problem med att hantera de förväntningar som ställdes på henne som mor och maka. Också Sexton sökte psykiatrisk hjälp: efter en förlossningsdepression 1956 inledde hon en intensiv terapi med Dr Martin Orne, som kom att pågå under åtta år. Orne blev en avgörande gestalt i Sextons liv, inte minst därför att det var på hans initiativ som hon började skriva lyrik. Diktandet började som en del av behandlingen, men inom några år hade hon blivit publicerad i Harper’s Magazine och The New Yorker, givit ut sin första poesisamling, samt mottagit ett antal stipendier och utmärkelser. Dikternas ursprung i terapisituationen präglar deras karaktär: det är en bekännelselyrik som aldrig väjer för familjedrömmens baksidor, och depression, otrohet, missbruk, aborter, incest och självmord tillhör Sextons favoritteman.

På Ornes initiativ företog sig Sexton också en annan typ av skrivande. Halvvägs genom behandlingen började det framgå att hon sällan mindes vad som sagts under den föregående sessionen. För samtalsterapin, vars mål var att skala bort sjukdomens förvrängningar och nå det som verkligen var Sexton själv, var det förstås förödande att hon kom till varje möte som ett oskrivet blad. 1960 tog Orne därför till det okonventionella greppet att banda deras samtal, och låta Sexton lyssna på dem och föra anteckningar inför nästa session. Detta visade sig inte bara vara terapeutiskt lyckat, utan också en betydande insats för Sexton-forskningen.

Inspelningarna fortsatte till 1964, när Orne flyttade från Boston till Philadelphia och Sexton började träffa en ny terapeut, med vilken hon kom att inleda en intensiv kärleksaffär. Detta ledde så småningom om till en skilsmässa och ytterligare en ny terapeut, som bara gick med på att behandla Sexton under förutsättning att hon upphörde med de sporadiska samtal hon fortfarande hade med Orne när han var i Boston på besök. Hon förlorade på så sätt flera kontakter vars stöd hon varit beroende av, och allt eftersom åren gick försämrades hennes mentala hälsa kraftigt. I oktober 1974, 45 år gammal, stängde hon till slut in sig i sitt garage och tog sitt liv genom koldioxidförgiftning.

Ungefär trehundra band finns bevarade från fyra år av sessioner med Orne. När Diane Middlebrook skrev sin omfattande biografi ”Anne Sexton: A Biography” (1991) bestämde sig Orne i samråd med Sextons familj för att låta banden användas som material. Det var ett kontroversiellt beslut som gav upphov till häftiga diskussioner både inom amerikansk litteraturvetenskap och psykiatri.

Tjugo år efter Middlebrooks biografi har Dawn M Skorczewski återvänt till banden i sin nyligen utkomna bok An Accident of Hope: The Therapy Tapes of Anne Sexton (Routledge, 268 s). Det är ett fascinerande men plågsamt dokument, som ger läsaren utlopp för alla tänkbara voyeuristiska böjelser: såväl Sextons utomäktenskapliga relationer som hennes långt gångna alkoholism och bottenlösa självförakt exponeras skoningslöst under sessionerna. Men intressantast är utan tvekan de nya inblickar materialet ger i Sextons syn på sig själv som poet. Även om Orne spelade en avgörande roll i hennes karriär, och även om terapins positiva inverkan på hennes mentala hälsa är obestridlig, dyker ständigt en viss typ av infekterad dynamik upp dem emellan: hon söker bekräftelse som poet, medan han envisas med att inte ge henne den, utan i stället fokusera på vad han betraktar som ”Sexton själv”. Det är författarens och psykiaterns motstridiga perspektiv vi ser. För henne blir poesin självändamålet och poeten hennes jag, för honom är den bara ett verktyg i den terapeutiska processen.

Av de inspelningar Skorczewski studerat framgår att amerikansk psykiatri vid början av 60-talet ännu inte har börjat tänka på jaget som någonting som kontinuerligt skapas av sina och andras handlingar i ett socialt rum. Orne är alltjämt kvar i den klassiska psykoanalysens bild av en stabil jagkärna som skall bli frisk genom att blottläggas. Men det jag han vill finna hos Sexton förknippas slående ofta med rollen som hemmafru: medan han konsekvent undviker att prata om hennes poesi, uttrycker han gärna beundran för hennes moderskap och diskuterar hur hon kan fungera bättre som hustru. Detta förblir perspektivet till och med vid de tillfällen när hon misshandlas av sin man (som i likhet med Don Draper är mycket skeptisk till samröret med terapeuten). Efter att maken vid ett tillfälle erkänt att han med sina bara händer dödat en fängslad soldat i Koreakriget, hamnar paret i ett gräl som slutar med att maken tar stryptag på henne. Under nästa session uttrycker Sexton till och med fruktan för sitt liv, men Orne viftar bort denna rädsla utan att tveka. ”Det vi fortfarande har kvar”, säger Sexton, ”är detta fruktansvärda ideal, den amerikanska drömmen.” Men med samma ideal som bakgrund råder Orne henne att inte skilja sig från sin make, eftersom han menar att det inte är vad hon ”egentligen” vill.

Det autentiska jag som psykiatrin gräver efter förutsätts alltså ligga i just den äktenskapliga stereotyp som det tidiga 60-talets USA definierar som kvinnans naturgivna roll. Men Sextons självutlämnande lyrik – liksom Sylvia Plaths, Robert Lowells eller William Snodgrass, med vilka hon ofta buntas ihop under beteckningen ”bekännelsepoeter” – fungerar alltid mindre som avslöjande än som litterär självkonstruktion. Middlebrook inleder sin biografi med en beskrivning av hur Sexton skapade sin scenpersonlighet: hon brukade anlända tio minuter sent, släntra fram till podiet, tända en cigarett, sparka av sig skorna och säga: ”Jag ska läsa en dikt som berättar vad jag är för slags poet, vad jag är för slags kvinna, så om ni inte gillar det kan ni gå.” Dikten i fråga, en av Sextons mest välkända, heter ”Her kind”. Den illustrerar hennes besatthet av det som ligger utanför de accepterade ramarna, och hennes medvetna sätt att skapa sig en flexibel litterär identitet. Diktens första strof lyder, i min översättning:

Jag har dragit ut, en besatt häxa,

som hemsök er den svarta luften, djärvare om natten;

drömmande ont har jag gjort min färd

över de enkla husen, ljus för ljus:

ensam sak, tolvfingrad, galen.

En sådan kvinna är inte en kvinna, riktigt.

Jag har varit hennes sort.

Medan hennes psykiater vill demaskera ett verkligt jag omförhandlar Sexton sig själv genom poesin och poetpersonan. Hon kan bli något annat än en ”riktig” kvinna och sväva i luften högt över hemmets banala sfär. I de återstående stroferna skriver Sexton fram alternativa karaktärer, eller variationer på samma häxa: hon bor i grottor i skogen, ordnar kvällsmat åt maskar och älvor, åker på en vagn till bålet där hon skall brännas. Varje strof avslutas med mantrat, ”I have been her kind”, en fras som i sig hävdar identitetens föränderlighet.

I ett Youtube-klipp kan den intresserade se små intervjufragment från 1966, året då hon utgav den med Pulitzerpriset belönade diktsamlingen ”Live or Die”. I dessa upptagningar, gjorda hemma i makarna Sextons hus, pekar Sextons kommentarer till poesin hon reciterar på det vanskliga i att dra skarpa gränser mellan det egentliga jaget och dess poetiska roller. ”Jag ser på det här som om jag talade i en persona. Du vet, det är… det är JAG!” Rollen och jaget flyter samman. När poeten Sexton tar makten över sin persona, får denna sammansmältning en kraftfull, befriande potential.

Ibland är det emellertid andra, mera begränsande roller som kommer att ta jagets plats. Dikten ”Self in 1958”, som också behandlar förhållandet mellan persona och jag, inleds med den fundamentala frågan ”Vad är verklighet?”. Diktens jag konstaterar att hon ”är en gipsdocka”, att hon ”bor i ett dockhus / med fyra stolar / ett förfalskat bord, ett platt tak / och en stor ytterdörr.” Här är Sextons roll inte den vansinniga häxan som flyger fritt över taken, utan en orörlig leksak instängd i ett hus av minimala proportioner, där ingenting tycks verkligt. Det husbundna jaget, som hennes samtid uppfattar som den enda riktiga identiteten för en kvinna, presenteras som ett rollspel enligt någon annans regler:

Någon leker med mig,

planterar mig i det helelektriska köket,

Var det så här Mrs. Rombauer sa?

Någon låtsas med mig –

Jag omsluts av solida väggar av deras oljud –

eller lägger mig ned på sin strama säng.

De tror att jag är mig!

Deras värme? Deras värme är ingen vän!

De tvingar upp min mun för sina gin koppar

och sitt torra bröd.

På de platser som kodats som hennes mest egna, sängen och köket (Irma Rombauer var författare till den vid den här tiden mycket populära boken ”The Joy of Cooking”), finner poeten inte det äkta jag som hennes psykiater vill tillskriva henne, utan raka motsatsen: ett totalt främlingskap inför sig själv.

I inledningen till sin bok nämner Skorczewski i förbigående att terapibanden ibland innehåller rester av tidigare inspelningar. Bland annat kan man på ett av dem höra ett fragment av en reklamsändning i vilken kvinnliga sekreterare omtalas som ”slinkor” (”floozies”). Det är svårt att inte slås av det symboliska i denna detalj: Sextons kamp mot de psykiska problemen förs mot bakgrund av den misogyna kommersialism som vi möter i Mad Mens stilsäkert glansiga reklamvärld. För sekreterarna, hemmafruarna och de prostituerade i denna värld är de alternativa identiteterna förlamande få. Sextons poetiska tabubrott levererar emellertid ett våldsamt motstånd mot sådana begränsningar, och utgör ett sätt att skriva fram en ny möjlig identitet. Genom att skoningslöst blotta sina ångesterfarenheter från det klaustrofobiska hemmet spränger hon dess gränser och etablerar sin position som kvinna i den litterära offentligheten. Det var för ett halvsekel sedan. Men den som idag engagerar sig i Sextons obekväma dikter blir snabbt medveten om deras kusliga aktualitet i cupcake- och homemaking-bloggarnas Sverige anno 2012.