Finlands och Sveriges skiftande öden under andra världskriget är en fortsatt källa till diskussioner. Medan Sverige framgångsrikt kompromissade och hukade under ett neutralitens paraply, samtidigt som det egna försvaret långsamt byggdes upp, fick Finland aldrig samma möjligheter utan utsattes redan från början för hot och anfall från Sovjetunionen och kom att tillbringa fyra år som krigförande – först ensamt, sedan med och till slut mot Tyskland, med stora förluster i människoliv och territorium som konsekvens. ”Ojämnt falla ödets lotter”, som det står i ”Fänrik Ståls sägner”.
Om detta har det förts debatter i mer än 60 år. Det handlar här om frågor av stor betydelse för ömsesidig förståelse (och självförståelse) på båda sidor om Bottenhavet. Nyligen har en svensk skribent, Henrik Arnstad, presenterat sin syn på dessa ”ödets lotter” i artiklar i DN (”Finlands sak var inte vår”, 16/9) och SvD (”Finland ljuger om nazismen”, 29/11). De har uppmärksammats i Finland, och Arnstad har också fått skarp, saklig kritik i SvD av den finländske historikern Henrik Meinander (3/12).
Självfallet finns det en stark skillnad mellan vinterkrigets öppna och mycket omfattande svenska stöd till Finland (då var Finlands sak också vår och Sverige ej neutralt men ”icke krigförande”) och den svenska hållningen under det så kallade fortsättningskriget 1941-44, då Finland tillsammans med Hitlertyskland var i krig mot Sovjet (då var Finlands sak inte ”vår” enligt Arnstad). Vinterkriget kunde ses som ett krig vid sidan av världskriget, där en stor stat angrep en liten. Fortsättningskriget däremot blev en del av det stora kriget med Finland på det angripande Tysklands sida.
Det betydde dock inte att svenskt stöd upphörde. Det kom inte som under vinterkriget strömmar av frivilliga (även om rikssvenska frivilligförband faktiskt deltog: ”Hangöbataljonen” och ”Svirkompaniet”) och bara små vapenleveranser (vapnen kom nu i stället från Tyskland). Däremot kom leveranser av livsmedel, humanitära insatser gjordes bland annat genom att motta finska barn i Sverige, och inte minst gavs det diplomatiskt stöd för att få Finland ut ur kriget. Det visade sig i slutskedet att Finlands sak fortfarande var vår.
Den svenska utrikesledningen hade knappast någon vare sig ”bitter” eller ”skräckslagen” syn på utvecklingen våren-sommaren 1941, som Arnstad påstår i sin bok om Sveriges dåvarande utrikesminister Christian Günther (recenserad 20/9 2006). När Günther fick klart för sig att Tyskland nu skulle vända sig österut var hans första reaktion lättnad både för Sveriges och egen del. Det omedelbara hotet skulle nu blåsa Sverige förbi. Det belagda Günthercitatet här är ”Ibland måste man ha tur!”, vilket för övrigt väl sammanfattar Sveriges erfarenheter under andra världskriget. Uppfattningen sommaren 1941 i UD tycks ha varit att Tyskland skulle vinna kriget mot Sovjet, men att i ett senare skede sjömakterna (USA och Storbritannien) skulle landstiga i Europa och besegra tyskarna. (Se här Klaus-Richard Böhmes studie av ambassadören Ragnar Kumlin, då framtidsbedömare i UD, i antologin ”Svenska diplomatprofiler under 1900-talet”, 2001). Detta skulle ha inneburit en repris på första världskrigets utgång och speglade väl också visst svenskt önsketänkande.
Redan i augusti 1941, medan den tyska krigsmaskinen – till synes oövervinnelig – rullade på i Ryssland, började emellertid Kumlin tro på ett annat krigsförlopp. Om det tyska angreppet misslyckades och Tyskland blev slaget, medan Sovjet i stället blev den store europeiske segraren och den dominerande makten i Östersjöområdet, skulle ett helt nytt läge skapas. Efter hand som insikten om denna, alltmer hotande utveckling växte fram 1943-44 återuppstod det storstrategiska svenska problemet från vinterkriget 1939-40: hur bidra till att Finland kunde bärgas ur kriget? Här blev Finlands sak åter vår: ett självständigt Finland är en svensk, säkerhetspolitisk nödvändighet.
Huvudtemat hos Arnstad är att fortsättningskriget 1941-44 var ett av Finland igångsatt anfallskrig. Det var tvivelsutan ett av Nazityskland igångsatt krig mot Sovjet, i vilket Finland drogs med, men där Sverige kunde hålla sig utanför. Däri låg skillnaden, som motiverar talet om att Finlands sak 1941 inte var vår. Arnstad vill i ”anfallskriget” se ett sätt att utjämna det han upplever som en moralisk obalans i dagens debatt om de två ländernas andra världskrigshistoria: Sverige anklagat för eftergifter och feghet, Finland prisat och beundrat för tapperhet och sisu, moraliskt överlägset sin granne i väster. Men det var ju ett ”kriminellt” anfallskrig som dessa ”krigsförbrytare” i Finland inledde, menar Arnstad, ett krig för ”demokratins undergång” och ”judarnas förintelse”, ett krig där Finland ”frivilligt” och ”utan tvång” gick in i en ”allians” med Nazi-Tyskland.
När man bedömer de beslut som de ledande i Finland tog under månaderna före juni 1941 för att förbereda militär samverkan med Tyskland, måste man sätta sig in i hur läget såg ut för dem. Dessa beslut togs där och då – inte i Sverige i går. Hundra dagars kamp för överlevnad hade slutat med att Karelen med Viborg måste avträdas till Sovjet i Moskvafreden den 13 mars. Månaderna därefter hade präglats av fortsatt tryck från Moskva, sovjetiska krav på tolkningsrätt av fredsavtalet och flagranta inblandningar i Finlands inrikespolitik. Moskvas avsikter hade Vjatjeslav Molotov klargjort vid sina förhandlingar med Nazitysklands ledning i Berlin i november 1940. Han begärde då att hans paktbroder Ribbentrop skulle bekräfta Tysklands godkännande av att ”den finska frågan” reglerades på samma sätt som skett i Baltikum, det vill säga med ockupation och annektering. En energisk tysk diplomati såg till att informera Helsingfors om det sovjetiska hotet och erbjuda beskydd i utbyte mot trupptransiteringar till Nordnorge via Finland.
Arnstad utgår från att Finland hade alternativet att förbli neutralt ungefär som Sverige. Han förtiger att det fanns över 300 000 karelare som under svåra förhållanden var utspridda över hela Finland och som naturligtvis drömde om att få återvända till sina hemtrakter. Denna önskan delades av de hundratusentals familjer som tvingats upplåta delar av sina hem och jordbruk till sina fördrivna landsmän. Dessa stämningar i folkdjupen var ingen hemlighet för tyskarna. När president Risto Ryti och överbefälhavaren general C G E Mannerheim övervägde Finlands möjligheter att stå neutralt utanför ett tysk-sovjetiskt krig, måste de ha räknat med risken att Tyskland skulle tvinga ett neutralt Finland till ett val vid krigsutbrottet.
Det kunde lätt ske genom ett ultimatum att en tysk invasionsstyrka var på väg att landstiga i sydvästra Finland, eller att tyska markförband i norska Finnmark avsåg att gå över gränsen till Finland i Petsamo på väg mot de sovjetiska ishavshamnarna på Kola. Tyskarna kunde ju räkna ut att Finlands folk aldrig skulle acceptera att hamna i krig på Sovjetunionens sida genom att göra militärt motstånd mot tyska förband som sades vilja återge till Finland det förlorade Karelen. Finland skulle således tvingas in i kriget mot Sovjetunionen under stor oreda och som tysk vasall. Inför det perspektivet fanns det inget annat val än att gå med i angreppet på egna villkor och för egna syften.
Det hör till bilden att den avgörande personen, Mannerheim, avskydde Hitler-Tyskland. I förtroliga brev till sin syster Eva Sparre i Stockholm hade han redan på våren 1939 fördömt ”nazisternas övermod och fräckhet” och varnat för Hitlers avsikt att ”förvandla Europas folk till vita negrer i tredje rikets tjänst”. Men när det i stället blev Stalin som försökte tvinga in Finland i det sovjetiska folkfängelset, måste Mannerheim ta stöd där det fanns att få, också hos ”djävulen själv”, för att citera Pertti Torstila, Finlands tidigare sändebud i Stockholm.
Det fanns förvisso andra delar av den finska eliten, kanske främst på den militära sidan, som arbetade utan betänkligheter för att leda landet in på Tysklands sida. Rent ”tekniskt” anföll Sovjet först, med bombattacker mot de finska städerna, men Finland var väl förberett och den militära samverkan med Tyskland redan inledd på bred bas, bland annat med tyska förband grupperade i finska Lappland.
Sedan angreppet börjat och man i Helsingfors blev övertygad om att Sovjet skulle besegras på den stora fronten, fick tanken på att införliva Fjärrkarelen i Finland ett betydande stöd i finländsk opinion, särskilt genom Mannerheims dagorder i början av juli 1941. Detta bör i rättvisans namn ses i perspektivet av Stalins utrensningar och deportationer på 30-talet av alla i Sovjetkarelen som sökt verka för de finsk- och karelsktalandes ställning, inklusive de finska exilkommunister som efter 1918 etablerat sig där. Men naturligtvis var det ett oklokt program att engagera sig för, särskilt innan världskrigets utgång klarnat.
Över huvud taget sades och gjordes åtskilliga oförnuftiga och förkastliga saker i Finland 1941-43.
Men i huvudfrågan är det, hur man än vrider och vänder på saken, svårt att se vad Finland kunde ha gjort för att undgå sitt deltagande i fortsättningskriget. Sverige behövde inte som Finland balansera på avgrundens rand mellan Tyskland och Sovjetunionen. Finland låg mellan oss och Moskva, som det brukar. Berlin var inte primärt intresserat av att få med Sverige i kriget – även om man gärna hade sett det ske. Sverige var, som så många gånger förut, ”det skyddade landet” och Finland ”det hotade”.
Med (och mot) egen vilja blev Finland deltagare i världskriget och på fel sida. Enligt Arnstad blev Finland därmed skyldigt ”i förlängningen även [till] judarnas förintelse”, en våldsam förlöpning också mot bakgrund av judarnas ställning som integrerad befolkning i Finland och som lojala frontsoldater.
Våren 1941 visste världen föga om Förintelsen – den förfärligheten tog fart först under 1942. Senare skulle detta, även om man vetat om det, ha varit ett sekundärt argument för ett litet land som slogs för livet.
Det var det finländska försvarets uthållighet vid Tienhaara och Tali-Ihantala sommaren 1944 som gav Sverige ett någorlunda gott läge under hela kalla kriget. Det erkänns numera även offentligen av
svenskar i ansvarig ställning. Vi vet att där Röda armén stod vid krigsslutet, där drogs också järnridån i Europa, sade Göran Persson 2004 på 60-årsdagen av vapenvilan i september 1944. De finska soldaternas insatser ”har gett Sverige ett säkerhetspolitiskt läge som var oändligt mycket tryggare och säkrare. Det kom att spela en avgörande roll för Sverige under efterkrigstiden”. Perssons bedömning var en upprepning – över partigränserna – av ett resonemang som vår nuvarande utrikesminister Carl Bildt hade framfört som statsminister i ett anförande tolv år tidigare, i juni 1992.
