Lika overkliga som semesterdagarna ter sig resten av året kan arbetsdagarna te sig efter några dagar av kravlös existens. Kanske är det därför man ibland hör semestrande människor säga ”det här är livet”? Varje gång jag hör någon uttala denna hyllning till livet slås jag av den lågmäldhet, för att inte säga sorg, orden tycks bära. Nog vet vi att semesterdagarnas mer fridfulla ögonblick inte alls är särskilt representativa för de liv som vi lever. Så vad vill uttrycket egentligen säga? Är innebörden ”det här är vad livet borde vara”? Eller är den mer bokstavlig: ”Det här är livet. Årets övriga 11 månader räknas inte”?
Den franske filosofen och arbetskritikern André Gorz är sedan snart tre år död. Kommer hans arbetskritik att hänga sig kvar i det kollektiva medvetandet några år till? Det är den värd. Gorz gav den europeiska vänstern en empirigrundad förståelsehorisont för arbetet som sträckte sig utanför nationalekonomins samhällsförhärligande funktionalism och vågade ifrågasätta lönearbetets helgd. Budskapet till läsaren var enkelt: ja, din intuitiva arbetsavsky är befogad. Arbetet är i sig en fördummande övning i konkurrens, lydnad och makt. Det är dessutom en dyr disciplineringsapparat som mer än något annat tär på mänskliga och naturliga resurser; en apparat som sedan lång tid frikopplats från skapandet av välstånd och numera har sig själv som mål. Denna tes drevs så pass hårt av Gorz att han med tiden helt kom att förknippas med sin arbetskritik. Få känner till den intellektuella resa Gorz företog innan arbetskritiken formulerades; en resa från djup depression till författargenombrott och nära vänskap med Sartre, och vidare till journalistikens värld och grundandet av Le Nouvel Observateur.
Från ett bohemiskt liv som okänd sartrian vann Gorz i slutet av 40-talet tillträde till tidskriften Les Temps Modernes och den franska filosofins finrum genom sin bekännelseroman ”Förrädaren” (1958) där hans liv som dogmatisk existentialist självkritiskt beskrivs med förord av Sartre. Liksom Sartre genomgår han så småningom en förvandling från apolitisk, historielös filosof, till revolutionär kritiker. Till en början på tidsenligt manér: i ”La morale de l’histoire” (1959) förser han historiematerialismen med en existentialistisk grund för alienationsbegreppet. När människan inte längre kan begripa konsekvenserna av sina handlingar alieneras hon från sin fria vilja.
Ta trafikkaoset som exempel: här är hon alienerad i det att hon tillsammans med andra aktörer skapar en oordning som hon upplever som främmande men likväl är del av. Med den industriella kapitalismens långt drivna arbetsdelning och obegripliga maktkoncentration hamnar producenten i samma situation. Gorz initiala programlösning skilde sig till en början inte mycket från andra 60-talsmarxisters: emancipation inom det för evigt självrealiserande arbetet genom reappropriering av produktionsmedlen och arbetarnas självstyre. Först på 80-talet utvecklar Gorz sitt verkliga bidrag till den kritiska teorin – befrielsen kan inte ske inom utan måste ske från lönearbetet.
Dagens arbetsförhärligande från höger och vänster med både protestantiska och vänsterhegelianska rötter förvandlas med Gorz teoretiska mognad till en huvudfråga. I ”Farväl till Proletariatet” (1982) föregår Gorz Jürgen Habermas i utvecklandet av en tvåsystemsteori vars fundament redan färdigställs i ”Fondements pour une morale” (1977) där han skiljer mellan en heteronom respektive autonom sfär för mänskligt handlande. Den autonoma sfären står bortom rationell kalkyl och är emotionell och spontan, medan den heteronoma sfären är rationaliserad, hierarkisk, och per definition (Gorz definition) alienerande. Med modernitetens utveckling dras arbetet bort från den autonoma sfären. Fabriksarbetet kan aldrig bli kreativt och självrealiserande – oavsett om arbetsdelningen sker kring löpande band eller i det postfordistiska produktionssystemets nätverksstruktur. Fragmenteringen och alienationen är inbyggd i teknologin. Hur kritisk den arbetsromantiska vänstern än må vara mot kapitalismens ägarstrukturer, tjänar den trots detta till den heteronoma sfärens utbredning alltmedan den autonoma sfären drar ihop sig. För att kunna möta den teknologiska produktivitetshöjningen räcker nämligen inte keynesiansk stimulanspolitik; aktiviteter som tidigare skett i det privata måste, för att sysselsättningsballongen ej ska spricka, förvandlas till lönearbete. Den fulla sysselsättningens politik kräver, utöver välfärdsstatens upprätthållande av en allmän köpkraft som förmår möta överproduktionen, att fler och fler aktiviteter från den autonoma sfären omvandlas till lönearbete och därmed till heteronoma aktiviteter. Inte minst gäller detta den framgångsrika kommersialiseringen av vård och omsorg som, även i offentlig regi, gör det omöjligt för brukaren att kräva någon genuin ”omtanke, värme, någon spontanitet i hängivenheten” från vårdaren, enligt Gorz.
Grunden för Gorz arbetskritik är tvådelad. Marx hantverkarideal omöjliggörs, som Marx själv förstod, av industrialiseringens höga arbetsdelning och ägandeförhållanden kan inte ändra på detta. Alternativen blir då antingen att falla tillbaka på en nyludditisk primitivism eller att plädera för den mänskliga aktivitetens bortdragande från arbetslivet vars slutmål då blir fullständig automatisering av det arbete som vi finner nödvändigt för såväl överlevnad som vällevnad. Den andra grunden är av mer filosofisk art och tydliggörs i resonemanget ovan om omsorgens varufiering. Så fort en aktivitet avlönas blir dess syfte, enligt Gorz, tvetydigt.
Gorz verkliga bidrag förblir oklart – hur många före honom har inte presenterat liknande argument mot allsköns arbete? Redan i Aristoteles analys är det manuella arbetet en fördummande verksamhet som hindrar människan från kontemplation och dygd. Kalvinismens mycket lyckosamma omvärdering av arbetet, som gjorde det till ett självändamål, satte aldrig stopp för arbetskritiken. Mer eller mindre explicit finner vi den hos Kropotkin, Marx, Nietzsche, Russell, Keynes och en mängd andra klassiker som föregick Gorz. Särskilt svårt är det att skilja Gorz arbetskritik från Herbert Marcuses. Gorz och Marcuse utvecklade en nära vänskap under studentrevolten och formade tillsammans den kritiska teorins praxisnära falang, medan den kulturkritiska falangen, främst representerad av Theodor Adorno, Max Horkheimer och Walter Benjamin, uppehöll sig i vad Georg Lukács passande har benämnt ”das Grand Hotel Abgrund”. Mellan Gorz och Marcuse gick en fin, weberiansk linje mellan systemkritik och maktkritik. Enligt Marcuse är det inte någon ”målrationalitet” som ligger till grund för det ekonomiska förnuftet och dess arbetshets, utan rätt och slätt ”herraväldets rationalitet”. Om vi till en början arbetade för att överleva så gör vi det numera för att bevara ett produktionssystem och en maktordning vi sedan länge borde ha befriat oss ifrån.
Marcuses analys bäddade naturligtvis för den auktoritära socialism han på senare år kom att förespråka. Trots att Marcuses teknologi- och rationalitetskritik är tydlig hos Gorz (särskilt i ”Kritik av det Ekonomiska Förnuftet”) utvecklar Gorz i polemik mot Marcuse och andra revolutionärer ”den svåra socialismen” eller vad som också kallats ”revolutionär reformism”.
Den revolutionära reformismen springer i Gorz fall mer ur taktiska överväganden än ur blåögt underskattande av institutionaliserade maktskillnader som hos Habermas. Med det idag vedertagna reformbegreppet är det också tveksamt huruvida Gorz förespråkande av medborgarlön är att betrakta som reformistiskt eller revolutionärt. ”De små stegens taktik” får hos Gorz ungefär samma betydelse som i den ursprungliga socialdemokratin. Total automatisering är slutmålet och ju mer arbetsmoralen urholkas och arbetstiden förkortas, desto snabbare kommer arbetet att avskaffas eftersom dess monotoni och fördummande effekter paradoxalt blir påtagligare ju mindre vi utsätter oss för dem; ”ingen skulle acceptera att vara slav två timmar om dagen” konstaterar Gorz med ett citat från Simone Weil.
Likväl är det en betydelsefull skillnad mellan den arbetskritik som Gorz levererar och den som på senare år dykt upp hos teoretiker som Jeremy Rifkin, Ulrich Beck, Zygmunt Bauman och Philippe van Parijs. Hos dessa inlemmas arbetskritiken och förespråkandet av medborgarlön i en samhällsbevarande retorik av typen ”om inte medborgarlön så kris” – helt i linje med Milton Friedman, som även han förespråkade en minimal medborgarlön för att möta den ökade produktiviteten och hålla ner arbetslösheten. ”För det ökande antalet människor som inte får några jobb inom marknadssektorn” skriver exempelvis Jeremy Rifkin i ”Arbetets undergång” (1995), ”kommer regeringarna att ställas inför två val: att finansiera utökat polisbeskydd och bygga fler fängelser för att spärra in en växande kriminell samhällsklass eller att finansiera alternativa arbetsformer i den tredje sektorn”. I den ”tredje sektorn” ska enligt Rifkin volontärarbeten fritt blomstra mot ekonomisk ersättning – en ersättning som underligt nog inte antas påverka den volontära dimensionen i dessa arbeten.
Dessa populära varianter av arbetskritik innehåller alltid en mängd antaganden om människans produktiva sidor som i längden riskerar att få mycket repressiva konsekvenser. Om det skulle visa sig att vi inte alls är intresserade av att ingå i volontärarbete så riskerar modellen att falla samman. Liknande tankemodeller låg, enligt Gorz, bakom det sovjetiska systemets inrättning av arbetsläger och andra uppfostrande institutioner som skulle föra tillbaka människor till deras ”rätta” natur. Ändå behöver dessa tankeexperiment inte vara av ondo. De skulle kunna leda till en urgröpning av eller åtminstone till en offentlig diskussion om den dominerande arbetsideologin. Men att arbetskritikens ”kritiska dimension” går förlorad kan också innebära att lidandet förlängs genom små anpassningar som på socialdemokratiskt manér bara bidrar till att stimulera efterfrågan i den rika delen av världen.
Skillnaden mellan samhällsbevarande och radikal arbetskritik kommer att bli viktigare ju mer denna kritik sprider sig som intellektuell modefluga. Gorz skrev med samma kompromisslöshet som de tidiga Frankfurtfilosoferna och hans reformism byggde på en uppfattning om att reformer snabbare än total samhällsomstörtning skulle leda till eliminering av nödvändighetens sfär.
Det har ännu förblivit okommenterat att Gorz begick självmord på exakt samma sätt som den marxistiska arbetskritikens pionjär, Paul Lafargue. Tillsammans med sina respektive sa de farväl till livet på ålderns höst, dock av helt olika anledningar: Lafargue för att han tidigt lovat sig själv att aldrig överskrida 70 år eftersom han inte ville ligga samhället till ekonomisk last; Gorz för att hans fru insjuknat i en allvarlig sjukdom vilket detaljerat beskrevs i hans sista bok ”Lettre à D: Histoire d’un amour” (2006). De skilda motiven bakom en gemensam slutsats återkommer i arbetskritiken.
Gorz och Lafargue symboliserar den radikala arbetskritikens spännvidd. Lafargues mycket auktoritära statssocialism skulle knappast kunna ligga längre bort från Gorz reformistiska ansats, men i arbetskritiken förenas de ideologiska motpolerna i en konkret analys: arbetet är grundproblemet. Inte konsumtionen, inte miljöförstörelsen, inte kapitalets dominans – främst i den kausala kedjan kommer produktionen. Sedan Lafargue i slutet av 1800-talet agiterade för införandet av tre timmars arbetsdag har arbetets produktivitet mer än tjugodubblats. Överoptimismen ter sig med teknologins utveckling alltmer realistisk. Exakt hur potentialen för arbetsreduktion praktiskt ska kunna realiseras är likafullt höljt i dunkel. Så länge man i den allmänpolitiska debatten vägrar att ta i frågan förtjänar Gorz författarskap all uppmärksamhet.
