Salman Rushdies författarskap har ofta kretsat kring multikulturella miljöer. Detta ger sig bland annat till känna i hans roman ”Morens sista suck” där morernas medeltida styre i Spanien spelar en betydelsefull roll för romanens tematik. Själva titeln hänför sig till den uppgivna sucken hos den siste muslimske monarken Boabdil när hans Alhambra i Granada erövrades år 1492 av de kristna européerna. Årtalet satte också punkt för morernas nästan 800 år långa styre i Andalusien. Morerna eller ”moros” var de kristnas benämning på de andalusiska muslimerna vars närvaro på den pyreneiska halvön tar sin början i mitten av 700-talet. Umayyaddynastins kvarlevande huvudman Abd ar-Rahman flydde då från Damaskus efter en blodig uppgörelse med andra muslimska grupper och skapade själv ett mer eller mindre oberoende emirat i södra Spanien.

Emiratet eller ”provinsen”, som sedermera blev ett självständigt kalifat med anspråk på att förvalta profeten Muhammads arv, var den första byggstenen i en framväxande multikulturell samhällsordning där den arabiska kulturen successivt kom att bli de olika folkslagens lingua franca-kultur. Under en stor del av denna moriska epok levde judar, kristna och muslimer i fredlig samexistens med varandra och tidsperioden präglades av kulturell blomstring inom arkitektur, skönlitteratur, musik och filosofi. Den naturliga kontrastbilden till denna miljö består för Rushdie av de laddade konfliktförhållanden som i dag existerar mellan muslimer och hinduer i Indien och Pakistan. Vi kan också nämna pågående konflikter i Mellanöstern, Sudan, Sri Lanka och Baskien som ytterligare negativa kontrastbilder. I en tid då etniska, nationella och religiösa konflikter har givit sig till känna på de mest brutala sätt kan delar av Rushdies författarskap betraktas som intressanta försök att lyfta fram alla de positiva exempel på en kulturell mångfald som faktiskt går att återfinna i världshistorien. I detta projekt har inte Rushdie stått ensam utan flera andra 1900-talsförfattare och forskare har på olika sätt letat efter historiska motsvarigheter till ett idealt, mångkulturellt ”Shangri la” där olika grupper lever i harmoni med varandra.

En nutida forskare som kan sägas fånga upp Rushdies stafettpinne i projektet att lära vår samtid mer om positiva kulturmöten genom historien är språkprofessorn Maria Rosa Menocal från Yale University. Hon tecknar i sin nya bok The Ornament of the World: How Muslims, Jews and Christians Created a Culture of Tolerance in Medieval Spain (Little Brown 2002, 315 s) en rik och mångfasetterad bild av det mångkulturella Andalusien (på arabiska al-Andalus) som på flera sätt utmanar vanligt förekommande schablonbilder. Schablonbilder som att Europas medeltid var en mörk tidsperiod och att Islam alltid varit en speciellt intolerant och repressiv religiositet i jämförelse med andra världsreligioner. Menocal argumenterar mot den eurocentriskt präglade uppfattningen att det moriska Andalusiens främsta värde var instrumentellt och enbart bestod i att vara ett slags reservoar för grekiska klassiker såsom Aristoteles skrifter, vilka annars skulle ha gått förlorade för eftervärlden. Denna ståndpunkt negligerar nämligen de egna kulturella landvinningar som kännetecknade det multikulturella Andalusien under medeltiden i form av exempelvis konst, filosofi och skönlitteratur. Menocals bok kan även tjänstgöra som ett välbehövligt korrektiv till spridda uppfattningar om att kulturell mångfald oftast leder till allvarliga konflikter. Det centrala budskapet i hennes bok är att människor från skilda kulturer kan och måste lära sig leva tillsammans och att det medeltida Andalusien här kan stå som en sporrande förebild för dagens mångkulturella samhällen.

Uttrycket världens ornament (”the ornament of the world”) är taget från den saxiska nunnan Hroswithas måleriska benämning i mitten av 900-talet på det andalusiska kalifatets huvudstad Cordoba, en stadsmiljö som kännetecknades av akvedukter med rinnande vatten, porlande fontäner, upplysta gator, affärer, storslagna palats och lummiga trädgårdar. Huvudstaden Cordoba hade också magnifika bibliotek som inhyste fler än 400 000 böcker. Detta till skillnad från några av de största latinska biblioteken i det kristna Europa som vid samma tidsperiod bara hade högst 400 böcker i sin ägo. Att papper snarare än pergament blev det naturliga råmaterialet för bokproduktionen var en viktig grundförutsättning för den omfattande bokutgivningen i Cordoba. En ytterligare grundförutsättning till bibliotekens framväxt var en uppsättning väl förankrade moraliska förhållningssätt där förmedlandet av tidigare generationers erfarenheter till de efterkommande stod i centrum. Ett närmast gränsöverskridande tvärvetenskapligt förhållningssätt bidrog också till att befrämja Cordobas och Andalusiens dynamiska lärdomskultur.

Morernas toleranta religionsuppfattning bidrog starkt till att befrämja den fredliga samexistensen mellan judar, kristna och muslimer. Judar och kristna beskrevs av morerna som dhimmis, bokens folk, och de förlänades vittgående rättigheter inom det religiösa livet. Vissa tydliga restriktioner uppsattes dock. De religiösa minoriteterna fick ej involvera sig i någon hädisk kritik av Islam och de fick heller inte utöva någon uppsökande missionsverksamhet med syfte att omvända muslimerna till den judiska eller kristna tron. För övrigt uppmuntrades judar och kristna att ta aktiv del i samhället och det förelåg inga allvarliga diskrimineringar inom arbetslivet. Som exempel på det sistnämnda kan man nämna de karriärvägar som låg öppna för dugliga minoritetsmedlemmar inom statsförvaltningen. Ett av de mest lysande exemplen var juden Hasdai som var utrikesminister hos kalifen Abd al-Rahman III i mitten på 900-talet i Cordoba. Dugligheterna hos de enskilda personerna blev således viktigare anställningskriterier än etnisk eller religiös bakgrund, något som förstärkte samhällets ekonomiska och kulturella utveckling.

Den judiska gruppen hade dock i jämförelse med de kristna minoriteterna något lättare att bli delaktiga i det moriska rikets centrala verksamheter och judarna tog också snabbt intryck av den arabiska kulturen. Med det arabiska språket som förebild - ett språk som användes både inom morernas religiösa och mer sekulära aktiviteter - blev till exempel hebreiskan inte bara ett språk för religiösa ändamål utan också ett språk för poesin och filosofin. För den kristna gruppen innebar emellertid det moriska styret att gruppen förlorade sin tidigare majoritetsställning och sin vana att kunna uttrycka den kristna religiositeten på ett dominerande sätt i det offentliga livet. Den judiska gruppen fick däremot en klart förbättrad ställning under morernas styre genom att den blev skyddad och delvis privilegierad från att ha tidigare varit en förföljd och diskriminerad minoritet. Judarna hade också genom sin långvariga exilhistoria helt andra erfarenheter av att leva ut sin religiositet på ett mer privat sätt än de kristna grupperna.

Den rika arabiska kulturen i Andalusien utgjorde ett starkt incitament till att bli delaktig i samhällslivet och judarna liksom många kristna såg efterhand ingen motsättning i att vara andalusier och att fortsätta anamma sin religion. Att bli integrerad i denna ”sekulära” kultur uppfattades således inte stå i någon konflikt med att bedriva ett fromt religiöst liv utan betraktades snarare från minoriteternas sida som något berikande inte minst för själva de religiösa aktiviteterna. Historiska paralleller kan här dras till det senare 1800-talets Tyskland och Österrike samt 1900-talets USA där judiska intellektuella inte hade några problem med att definiera sig som tyskar, österrikare eller amerikaner samtidigt som de såg sig som judar. Genom att den arabiska kulturen och språket i Andalusien i mångt och mycket frikopplades från muslimsk religiositet lyckades morerna skapa en rik och öppen samhällskultur som judar och kristna relativt enkelt kunde bli integrerade i.

Något som bidrog till att det multikulturella Andalusien fick sin speciella positiva skepnad under det moriska styret var att de första muslimska bosättningarna hade ett betydande geografiskt avstånd till det mäktiga kalifatet i Bagdad. Avståndet till det religiösa centrumet gjorde det möjligt för morerna att i lugn och ro utveckla ett slags pragmatisk religiositet som i sin tur hjälpte till att ta till vara de personliga och kulturella resurserna hos minoritetsgrupperna. Den tidigare frånvaron av en stabil och folkligt förankrad statsmakt var också en förutsättning för att morerna så snabbt kunde bygga upp ett väl fungerande samhälle utan någon större proteststorm från inhemska grupper. Det växande materiella välståndet förstärkte även den öppna och toleranta religionspolitiken. Det fanns med andra ord ingen drivkraft hos de olika grupperna att hitta någon hackkyckling för de ekonomiska missförhållandena eftersom dessa i det stora hela lyste med sin frånvaro under den moriska regimens glansdagar. En ytterligare väsentlig betingelse för den positiva samhällsutvecklingen var den sekundära roll som etniciteten spelade i det moriska Andalusien. Religiösa och andra gruppskillnader sammanföll nämligen inte på något påtagligt sätt med de etniska gränsdragningarna utan judar, kristna och muslimer hade ytterst blandade etniska ursprung. Härigenom blev också stora delar av samhällslivet öppet och inkluderande för de religiösa minoriteterna.

Det moriska Andalusien skakades dock i sina hörnstenar under senmedeltiden. Efter Cordobakalifatets försvinnande år 1031 präglades Andalusien alltmer av skiftande maktkonstellationer och konflikter mellan olika statsstäder. Viktiga centralorter som Cordoba och Sevilla erövrades successivt av kristna monarker och till slut föll även Granada med sitt Alhambra - den sista moriska utposten. (Det moriska arvet fann dock delvis nya uttrycksformer i det efterkommande Ottomanska riket förutom det bestående avtryck som kulturen givit i den europeiska kontexten bland annat inom arkitektur.) Menocal menar i sin bok att det kristna trycket från norr inte var den avgörande orsaken till de moriska samhällsbildningarnas fall. Det största hotet mot det multikulturella Andalusien uppenbarade sig på ett betydligt tidigare stadium och återfanns inom själva den muslimska troskretsen. Fundamentalistiska muslimska grupper från Nordafrika hade under lång tid angripit morerna med militära medel och bokbål och anklagat dem för att ha svikit den sanna tron genom sin toleranta religionspolitik. Digerdöden skakade också Andalusien i dess grundvalar och bidrog till att bryta ner en stor del av det civila samhället. Det bistra samhällsklimatet blev här en jordmån för stegrad intolerans och olika grupper sökte med ljus och lykta efter syndabockar för att förklara de stora missförhållandena. Den vackra sannsagan om det multikulturella Andalusien slutade således på ett tragiskt sätt innan den nya tidens början.

Vad kan vi då lära oss från det medeltida Andalusien när det gäller problemen i vår egen tid? När det är svårt att finna aktuella exempel på en ”positiv kulturell mångfald” är det inte konstigt om sökljuset letar sig bakåt i tiden. Detta är något som kan förklara varför författare som Rushdie och forskare som Menocal ägnat stor tid åt att skriva om mångkulturalismen ur historiskt perspektiv. Man bör dock alltid vara försiktig att extrapolera samhällsmodeller från en tid och miljö till en annan eftersom de politiska och kulturella förutsättningarna ofta varit så olika. En annan risk är att hemfalla till en romantiserande attityd och skildra det historiska exemplet i en så positiv dager som möjligt, något som Menocals bok ibland visar tecken på. Vissa idéer och erfarenheter framstår ändå som klart allmängiltiga i hennes framställning. Den främsta lärdomen som kan dras från morernas Andalusien är att ett mångkulturellt samhälle bara kan utvecklas i en positiv riktning om den dominerande samhällskulturen står öppen för folk med skilda kulturer. Att denna övergripande samhällskultur inte uppfattas som ett hot utan snarare som ett betydelsefullt komplement till de religiösa minoriteternas egna kulturliv är en annan viktig insikt i sammanhanget. Med sin ”sekulariserade” arabiska samhällskultur uppnådde morerna på en relativt kort tid stora resultat i dessa två avseenden och deras mångkulturella Andalusien kan utan tvekan betraktas som en av världshistoriens vackraste ornament.