Stig Claesson lyckades skriva meningar så som de egentligen inte kan skrivas, men så att alla ändå förstod dem. Ingen som läste en sådan mening kunde missta sig på att den var just hans och ingen annans. Mer än så kan en författare inte hoppas på att uppnå. Hur han lyckades göra detta tror jag att han aldrig funderade över, vilket inte är samma sak som att säga att han inte skulle ha varit en mycket medveten konstnär. Stig Claesson – Slas – var en mycket medveten konstnär, både i ord och i bild. Men utgångspunkten för hans konst är inte att söka i någon utstuderad poetik eller i omsorgsfullt formulerade estetiska trosatser utan i vad som kan se ut som motsatsen: i förundran.
Allt börjar hos honom i förundran. Allt slutar i förundran.
Ideligen häpnar denne författare. Allting förblir överraskande och annorlunda än man hade kunnat tro och själv förstod han ingenting eller bara mycket litet. Denna aldrig stillade häpnad över hur världen hänger ihop (eller ännu oftare: inte hänger ihop) utformade hans stil och skrev hans meningar. Här stod han i den stora svenska tradition från 1700-talet som frambragt det allra bästa vi har inom konsten, denna unika förening av snille och dilettantism, som den uppträder hos till exempel C A Ehrensvärd. Amiralen kunde både teckna och skriva. Just militärer, innan fotografiet, behövde vara lika skickliga med pennan som med svärdet samtidigt som skriftliga rapporter från fronten på den tiden var ett tvingande krav.
Stig Claesson uppskattade Ehrensvärd både som tecknare och författare och jag tror att det var det bokstavligen handgripliga, den stora närheten till hantverk, som lade grunden till denna konstnärliga valfrändskap. Vad som eftersträvades var tillgänglighet; konst är till för att användas. En stol ska vara vacker, men framför allt duga till att sitta på. Ju fler sådana stolar desto bättre. Från allra första början kännetecknas hans ord- och bildkonst av just användbarhet, av praktiska överväganden som växelbruk, återanvändning och sopsortering.
Det gjorde Stig Claesson till en av den svenska litteraturens mest produktiva författare någonsin; en eller ibland flera böcker per år var i flera decennier och in i det sista regel. Som i all sådan massproduktion spelade rutin och ett utvecklat kompostsystem en viktig roll: så småningom ändrades inte mycket från en gång till en annan, den yttre ramen kanske, men ibland inte ens den utan bara repliker eller samtalsämnen i vad som med åren alltmer blev kammarspel för några få röster. Dessa kammarspel liknar långt mer Beckett än Strindberg (Stig höll Lars Widding för en bättre författare än Strindberg och helt säker kunde man inte vara på att han inte menade det). Rekvisitan är sparsam.
Dessa små vandringsdramer från en öl till en annan börjar ofta med att någon mansperson, författaren själv snarlik, till fots är på väg till en krog. Den hittar han varje gång, mer av osviklig instinkt än verklig ansträngning; och ölen betyder sällskap. Därefter följer ett eller flera samtal, ibland en dialog som ofta består av en dominerande stämma försedd med stickrepliker, ty här talas det snarare till än med någon annan. Ett sådant samtal är hos Stig Claesson mer en samling anekdoter eller kluriga aforismer, uppradade efter varandra, än det livets absurda försök till gemenskap som på ett helt annat sätt än i hans verk måste bygga på banaliteter, språklig glesnad och tystnad.
Vad som avhandlas är dock uteslutande de stora frågorna, alltså de utan slutgiltiga svar, och som just därför kräver en så mycket större uppmärksamhet: världen delas upp vid krogbordet, skitstövlar utpekas, kärlekens förutsättningar undersöks, krigen är ännu inte riktigt slut, en negress kallas för en negress, någon har varit till sjöss eller burit ut post i kolonierna, och helt hopplösa är väl egentligen bara svärmödrar.
Denna värld presenteras som helt omisskännelig, det vill säga så som bara Stig Claesson själv kunde se den. Som läsare blir man ideligen själv del av hans förundran. Erfarenhet är här viktigare än kunskap, beskrivning något bättre att hålla sig till än analys. En bra anekdot är den enda examen som behöver avläggas. Denna traditionella svenska antiintellektualism finner när den är som allra bäst – som just hos denne författare – sitt uttryck i det korthuggna, i det lakoniska. Mycket förblir outgrundligt och rentav outrett, men effekten är drastisk, nästan alltid oväntad. Vad som sägs under sådana samtal kan likna lösrivna remsor som klistrats ihop till ett underfundigt collage och vars stilideal ligger runstenens estetik – och ofta också moral – nära. Den filigrana, spröda och nästan ömsinta linje som finns i så många av hans teckningar får som meningar i hans språk en mer kantig gestalt, just som runor huggna i sten, men också dessa meningar verkar burna av något som jag här inte finner ett bättre ord för än ömhet.
Samtal som i dessa kammarspel finns naturligtvis inte i vad vi kallar verkligheten, men detta är inte verklighet utan konst och i dessa collage delges en sorts praktisk livsvisdom som kan vara blid eller brutal, stundtals tänkvärd eller bisarr, ofta subtil eller som emellanåt bara mal på tomgång, men som hur det än står till har benägenheten att aldrig ta slut. Bara av rent praktiska skäl verkar detta författarskap uppdelat på enstaka böcker: vad vi har att göra med är snarare ett enda oavgränsat, organiskt dagsverke.
Till en början skriver Stig Claesson korta berättelser, mer anpassade för en tidning eller en tidskrift än för ett bokförlag. Med tiden blir de längre utan att så nödvändigtvis bli bättre – hans mästerverk är oftast mycket korta texter – och utan att de låter sig klassificeras som romaner i klassisk mening. Ty här finns ingen egentlig polyfoni, ingen psykologi, inga karaktärer, egentligen bara denna enda djupt originella röst som är upptagen med att kommentera världen, som om vardagens lilla människa (Stig hade undrat hur liten en sådan människa kan bli och vad hon har i vardagen att göra) fått chansen att själv få hugga något just i en runsten eller som sin egen Moses dela ut alldeles egna stentavlor.
Läser vi noga, upptäcker vi att hans dialoger egentligen är monologer; när människor möts hos honom har vi nästan alltid att göra med två ensamma som råkar uppehålla sig på samma plats. Ingen når riktigt den andre. Det är inte ens säkert att de lyssnar särskilt noga på varandra. Ur ett sådant möte uppstår lätt missförstånd och ännu oftare en fördjupning av själva mötets förutsättning, alltså av de bådas inbördes främlingskap. Man kan inte hävda att det skulle vara en särskilt ljus bild av tillvaron, men den svartnar aldrig till det skräckinjagande eller blir förtvivlan.
Den värld som möter oss i detta författarskap är en mycket manlig värld, ibland intill förväxling lik en elak karikatyr av den. Krig, boxning, alkohol eller hårt kroppsarbete tar upp mycket plats och tid hos Stig Claesson och likväl är det nästan alltid en kvinna som står i centrum för vad som berättas. Där har hon ställts av en författare som är klar över att kvinnor älskar att stå på en scen och då helst mitt på den; i denna insikt finns förstås något beräknande, men samtidigt också något gammaldags höviskt, en kavaljers uppmärksamhet som nuförtiden blivit sällsynt. Ty denne författare är långt mer intresserad av vad som skiljer könen åt än vad som förenar dem, också det en förmodligen gammaldags inställning som idag kan förefalla oförståndig eller åtminstone problematisk.
Och ändå måste Stig Claesson gälla som en av vår litteraturs stora skildrare av just kvinnor, vare sig det rör sig om en utarbetad luggsliten moder eller någon av de mer lättsinniga och yngre som – snarare förr än senare – brukar dyka upp i pizzerian, bakom disken i Konsum eller vid krogbordet. Till hans stora läsekrets hör också förvånansvärt många kvinnor och jag föreställer mig att det mindre än själva den chevalereska formen är hans uppenbara förståelse och kärlek till dem som fascinerar: till kvinnan utan undantag, till henne som moder, hustru, älskarinna eller dotter, en förförares intresse kanske, men en som helst av allt själv vill bli förförd utan att fördenskull ge upp sig själv och helt utlämna sig på kvinnornas villkor.
Om Stig Claessons produktion är stor så är hans litterära landskap ännu större. Den sträcker sig från lingonskog över Stockholm och ut över snart sagt hela Europa, särskilt det östra, och upphör först någonstans i Kanada och den Nya Världen. Han tillhör en generation svenska konstnärer som var ung när kriget var över och otålig att få ge sig ut i världen. Många skulle aldrig lämna den igen; Stig Claesson var en sådan kosmopolit och har över åren försett hos med ett helt litet europeiskt husbibliotek, företrädesvis från trakter ingen av oss känner till, men där han själv rör sig hemvant. Samtidigt är han kanske den ende i svensk litteratur som skrivit insikts- och samtidigt kärleksfullt om både storstad och livet på landet. Överallt, men främst i skrymslen och vrår, finner han människor som kan verka övergivna eller helt bortglömda av det svenska folkhemmet. I vår moderna litteratur är han den störste skildraren av sådana undanskymda öden.
Under senare år skyddade han sig mot storstaden genom att isolera sig på landet där han satt och längtade tillbaka till staden. I båda dessa miljöer var han uppvuxen och hemma och lika mycket som han älskade storstaden sörjde han den svenska landsbygdens långsamma försvinnande och död. Några av hans allra bästa verk handlar om hur skogen växer in över beten och hagar, om den tomma mjölkpallen, husdjurens outgrundlighet, om hur de unga ger sig av och hur två mycket gamla blir sittande ensamma kvar i köket med ett tickande väggur. Men samtidigt är han en skildrare av just storstaden och helt utan den sentimentala misstro som ofta utmärker en äldre generation författare som inte är född och uppvuxen där. I den lilla berättelsen ”Västgötalagret” – en av hans mest personliga – är staden Stockholm så påtagligt närvarande som kanske bara i en handfull svenska böcker från samma sekel, och detta utan att ägnas särskilt mycket av vare sig utrymme eller beskrivning.
På samma förunderliga sätt var han själv helt och fullt närvarande också i vad han bara flyktigt rörde vid eller befattade sig med. Annorlunda kunde han inte. Det gick ju inte att ta miste på honom; inte på denna egensinniga form, inte på hans sätt att tala eller gå, så till den grad hans eget att det ibland kunde verka som om han var sin egen fånge och skulle ha önskat att få vila ifrån sig själv en stund. Men hur skulle det ha gått till? Han liknade inte ens någon annan. Den ende författare och person som jag ibland kunnat se som hans avlägsne släkting var Bohumil Hrabal i Prag (som jag tror att han aldrig läste). Själv nämnde han ibland Kurt Vonnegut som han brevväxlade med.
Förstår man någonsin något? Lär man sig någonting? Till sist står man ju ändå där dit man inte ville komma, sannolikt dummare än man var från början. Inte mycket har hänt; nästan allt har förblivit förborgat och det lilla man lyckats begripa har man inte längre någon nytta av. Där nere vid dörren kan jag se honom, med ögon ljusblå av förundran och kepsen i händerna, i ett slags högtidlig vördnad utan minsta förhoppning om att ha förstått någonting alls.
