Krigen mellan romarriket och det karthagiska Medelhavsimperiet pågick i drygt ett århundrade, från 264 till 146 f Kr. Slutet på den långvariga konflikten inträffade när en romersk armé, under ledning av fältherren Scipio Aemilianus, intog själva Karthago. Staden revs ner till grunden. Ruinresterna plöjdes ner för att utplåna alla spår som kunde påminna eftervärlden om det expanderande romerska rikets farligaste konkurrent. Befolkningen massakrerades. De överlevande fraktades bort för att säljas på slavmarknader.

Folkmord? Enligt vissa historiker har folkmord inträffat i alla tider. Ett skräckexempel som ofta anförs är den spanska kolonisationen av Amerika som reducerade den indianska ursprungsbefolkningen från uppskattningsvis 100 miljoner människor till färre än 10 miljoner på 150 år. Enligt andra forskare, som den uppmärksammade polsk-engelske sociologen Zygmunt Bauman, är folkmord ett sentida fenomen som hänger samman med den västerländska moderniteten. Först när den moderna sociala ingenjörskonsten förenas med avancerad teknologi och en effektiv byråkrati – och dessutom begåvas med legitimitet av det samtida vetenskapssamhället – blir den nazistiska förintelsestrategin mot judarna och hela den judiska kulturen möjlig. Rasistiska föreställningar och teorier om människoavel – som huvudsakligen hämtats från husdjurs- och växtförädlingsvetenskaperna – har varit den västerländska modernitetens baksida.

Att definiera begreppet folkmord vållar dock inga problem. Folkmord är en straffrättslig term som myntades under andra världskriget av den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin. I den så kallade Londonöverenskommelsen, som ingicks mellan de fyra segrarmakterna i augusti 1945, beslutades bland annat att de tyska krigsförbrytarna skulle lagföras under de tre åtalspunkterna brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. I åklagarnas digra anklagelseakt vid Nürnbergprocessen förekom för första gången, inom ramen för den tredje kategorin brott mot mänskligheten, begreppet folkmord. Den 9 december 1948 antog FN:s generalförsamling en särskild folkmordskonvention. Till brottet folkmord hänförs alla avsiktliga handlingar som begåtts i syfte att ”helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp”.

1900-talet är den demokratiska revolutionens, och de monstruösa massakrernas, sekel. Först när de jättelika arkiven inventerats kan världen få en föreställning om hur många människor som dödades i Sovjetunionen under inbördeskriget, tvångskollektiviseringen och den stalinistiska terrorn. Enligt osäkra beräkningar omkom mellan 20 och 70 miljoner kineser – de flesta av svält – under åren 1958-61 när den maoistiska regimen höll fast vid ”det stora språngets” katastrofala politik trots massiv kritik från oppositionella partifraktioner. Under den belgiske kungen Leopold II:s skräckvälde i den så kallade Fristaten Kongo, från 1880-talets början till 1909, halverades landets befolkning från åtminstone 20 till 10 miljoner.

Men alla massakrer är inte folkmord. Sedan 1950-talet har Kina anklagats av diverse människorättsorganisationer och FN-organ för folkmord på tibetanerna, en liten folkgrupp på sammanlagt sex miljoner, men knappast alls för ”det stora språngets” administrativa massdöd. Det handlar följaktligen inte om antalet offer.

II dagarna publiceras en ny bok med den ambitiösa titeln Folkmordens historia. Perspektiv på det moderna samhällets skuggsida. (Atlantis förlag, 446 s). Författare är de två lundahistorikerna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson. Sedan 2002 har de två författarna varit knutna till ett pågående forskningsprojekt med titeln ”Förintelsen och den europeiska historiekulturen”.

Gerner och Karlsson sätter tre folkmord i centrum för analysen: Holocaust, förintelsekampanjen mot det osmanska rikets armenier 1915-16 och den sovjetiska kommunistregimens ”kategorimord” på klassfiender och kulaker från revolutionen 1917 till Josef Stalins död 1953. Att Holocaust ställs i fokus som det paradigmatiska folkmordet kan knappast ifrågasättas av någon seriös forskare, inget annat massmord i mänsklighetens historia kan jämföras med Nazitysklands monstruösa beslut att utplåna hela det judiska folket.

Men sedan devalveras mycket hastigt, till min oförställda häpnad, den analytiska skärpan i det populärvetenskapliga verket. Trots målsättningen att kartlägga folkmordens historia sätts en omotiverad bakre gräns vid sekelskiftet 1900 som utesluter många bakgrundsvariabler och blockerar förståelsen för den europeiska modernitet som växte fram under 1600- och 1700-talen. Folkmorden på de amerikanska indianerna och aboriginerna i Australien, för att ta ett par exempel, lyser med sin frånvaro. Redogörelsen för katastrofen i Rwanda 1994 är så kortfattad och slarvig att Gerner och Karlsson inte ens tycks uppmärksamma att det handlade om ett folkmord. Den nya hutuextremistiska juntan, under ledning av överste Théoneste Bagosora, iscensatte en regelrätt förintelseoperation med målet att utrota varenda tutsier i landet och dessutom alla regimkritiska hutuer.

Exempelvis den belgiske experten Alain Destexhe, som varit generalsekreterare för Läkare utan gränser, räknar katastrofen i Rwanda som det tredje stora folkmordet under 1900-talet vid sidan av Holocaust och armeniernas tragedi. Gerner och Karlsson ägnar visserligen ett kapitel åt det tyska folkmordet på hererofolket i nuvarande Namibia, men berör inte alls de andra europeiska kolonialmakternas verksamhet i Afrika och Asien. Ingen uppmärksamhet ägnas heller åt de postjugoslaviska krigen under 1990-talet, det 220-åriga ryska kolonialkriget i Kaukasus eller den pågående katastrofen i Darfur.

Holocaust blir, enligt min uppfattning, ännu mer obegriplig än förut om man skärmar av de långa historiska trenderna och fokuserar analysen på 1900-talets händelseförlopp och brottslingarnas motiv. I bakgrunden finns en nästan tvåtusenårig religiös konflikt i Europa där den judiska minoriteten regelbundet pekats ut som hatobjekt och syndabockar. Det finns kyrkmålningar från medeltiden där djävulen försetts med judiska attribut. Tyvärr har historiker mer sällan observerat att också de nationalistiska rörelserna, som fick sitt första uppsving i Tyskland under Napoleonkrigen och sedan spreds med vindens hastighet över Europa, för det mesta iscensatte ett ”yttre” hot för att ena massorna. Med tanke på de avgrundsdjupa sociala klyftor som kännetecknade de flesta länder under 1800-talet fordrades det en formidabel syndabock för att få aristokratiska storgodsägare, parvenyiska fabrikörer och medellösa statare att delta i samma nationella projekt. Över stora delar av Centraleuropa, från Frankrike till Ryssland, blev judarna den ”främmande” hatgrupp som hade störst potential att svetsa samman alla de övriga samhällsklasserna till en etnisk nation.

Historiker som till exempel Robert O Paxton och Michel Winock har kartlagt fascismens och antisemitismens första uppsving under den globala depressionen 1873-96. När strukturkrisen skärptes förvandlades begreppen ”jude” och ”judiskhet” till symboler för den farofyllda moderniteten och de nya globala marknadskrafter som hotade att rasera tillvaron för miljoner hantverkare, butiksägare och småbönder i Europa. Den desperata drömmen om en flykt tillbaka till det trygga skråsamhället och en förlorad guldålder transformerades till judehat av trendkänsliga fascistiska demagoger. Om allt detta har Gerner och Karlsson ingenting att säga. Tyvärr saknas också en analys av det tyska nazistpartiets religiösa dimensioner och en koppling till den forskning om apokalyptiska katastrofsekter som för närvarande pågår i många länder. NSDAP var å ena sidan ett cyniskt missnöjesparti som lovade guld och gröna skogar åt alla väljare. Men det var också en millennarisk new age-sekt som fantiserade om ett kosmiskt krig mellan gott och ont – arier och judar – sedan tidernas begynnelse och trodde på ett Götterdämmerung på den Yttersta dagen. Efter katastrofen, då semiterna och all ondska i universum hade utplånats, var det dags för det paradisiska ariska tusenårsriket.

Först när man jämställer Hitlers nazistparti med religiösa katastrofsekter och fenomen som Al-Qaida, Herrens befrielsearmé (LRA) i norra Uganda och new age-rörelsen Aum Shinrikyo – som avslöjades innan den hann förverkliga planerna på att gasa ihjäl åtminstone 30 miljoner japaner – kan man möjligtvis ana den förvridna världsbild som fick Hitler och hans perverterade medbrottslingar att iscensätta Holocaust. Även i den moderna vitmaktvärlden odlas fantasifulla myter om apokalyptiska krig i universum och den semitiska rasens förintelse i ett kommande ragnarök.

Gerner och Karlsson väljer att betrakta bolsjevikregimens terror och massmord på det egna landets befolkning som det tredje arketypiska folkmordet under 1900-talet. Det är på intet sätt en okontroversiell ståndpunkt. De flesta forskare är, såvitt jag kan förstå, överens om att betrakta Sovjetregimen som en av de mest brutala och totalitära av alla stater som någonsin funnits i mänsklighetens historia. Men sedan går åsikterna isär om avkulakiseringen, den blodiga utrensningen av klassfiender och deportationen av hela folk (som tjetjenerna) ska klassas som folkmord. Den franske historikern Stéphane Courtois, redaktör för ”Kommunismens svarta bok” som först publicerades 1997 i Frankrike, jämställde kommunismen och nazismen men blev genast kritiserad av andra forskare. Sovjetexperten Anne Applebaum kartlägger, i boken ”Gulag” (2003), den enorma Gulagarkipelagen med åtminstone 476 lägerkomplex och tusentals underlydande lägerpunkter och konstaterar att straffanstalterna var planekonomiska företag och att verksamheten ingick i femårsplanerna. Målet var att uppfylla planmålen och inte, som i Nazityskland, att låta människor med viss etnisk och religiös bakgrund arbeta ihjäl sig. Misskötsamma vakter kunde degraderas till fångar. Mönsterfångar kunde göra karriär som vakter.

I den nyutkomna antologin ”Kommunismens ansikten” (recenserad 13/11 2005) analyserar den svenska Sovjetforskaren Anu Mai Köll avkulakiseringen i tre estniska kommuner efter andra världskriget.

Lokala bysovjeter upprättade listor på kulaker som sedan bearbetades av kommunernas verkställande kommittéer. Men det fanns inga storbönder – jordfördelningen i Estland var bland de mest jämlika i världen sedan de tysk-baltiska godsen upplösts på 1920-talet. Den byråkratiska utrensningsprocessen aktualiserade gamla konflikter i bondesamhället. Många av de utpekade familjerna hade på ett eller annat sätt tvingats samarbeta med de tyska ockupationsmyndigheterna under kriget. Kulakfamiljerna berövades all heder och egendom, brännmärktes med en ödesdiger administrativ pariastämpel och deporterades till ogästvänliga sibiriska kolchoser med skriande arbetskraftsbrist. Sovjetregimen tillämpade den gamla tumregeln att härska genom söndring. Men att, som Gerner och Karlsson, klassificera avkulakiseringspolitiken som folkmord känns inte riktigt relevant.

Begreppet folkmord, som myntades under andra världskriget i skuggan av Nazitysklands illdåd, känns som ett trubbigt instrument i dag. Den snäva brottsrubriceringen komplicerar onekligen den historiska analysen och möjliggör, som i det aktuella fallet Darfur, en vedervärdig politisk kohandel mellan de fem vetomakterna i FN:s säkerhetsråd om vilka förbrytelser som uppfyller folkmordskonventionens kriterier. En hel del av tankeoredan i Gerners och Karlssons bok skulle förmodligen försvinna om den kontroversiella termen folkmord ersattes av det vidare begreppet brott mot mänskligheten.