Alice Miller dog i sitt hem i det inre av Provence – Saint-Rémy de Provence – den 14 april, 87 år gammal. Hon föddes 1923 i Lviv (Lemberg) som då låg i Polen men som idag tillhör Ukraina. År 1946 kom hon till Schweiz och hon fick sin doktorsgrad 1953 i Basel med en avhandling om neo-kantianen Heinrich John Rickert. Miller var i flera decennier verksam som psykoanalytiker men avslutade sin praktik 1979 och ägnade de sista trettio åren åt att skriva och utforska barndomens betydelse för såväl allvarlig somatisk sjukdom som olika former av psykopatologier. Hon lämnade den internationella psykoanalytiska föreningen 1988 på grund av att föreningens ansvariga ifrågasatte hennes budskap och i för stor utsträckning enligt Miller försvarade föräldrarnas kärlekslöshet i förhållande till de utsatta barnen.
Det är någonting gripande med att denna aldrig helt bortglömda ikon alltid på ett eller annat sätt är aktuell. Det var inte länge sedan jag träffade en forskande neuropsykolog som berättade för mig att en av anledningarna till att hon började studera psykologi var hennes möte med Alice Millers tankar om det kränkta barnet, det barn som tvingats bli utsatt för förnedring och förödmjukelse och upplever sig stukat. Miller beskrev det barn som aldrig glömmer det som varit och som vuxen människa kan utveckla allvarliga sjukdomar som cancer eller plötsligt drabbas av en våldsam infarkt på grund av de förnedringar som hon faktiskt utsatts för. Kroppen ljuger aldrig, och orsaken till sjukdom, tänkte sig Miller, är oftast den faktiska kränkning en människa upplevt som barn. Den bibliska uppmaningen att var och en av oss bör hedra vår moder och fader på det att det må gå oss väl, upplevde hon som ett uttryck för en förtryckande religiös ideologi. För den svenska publiken blev hon känd främst genom de båda böckerna ”Det självutplånande barnet” (1980) och ”I begynnelsen var uppfostran” (1982). I USA såldes hennes bok ”Prisoners of Childhood” (1981) i över en miljon exemplar.
Alice Miller var en person som obetingat tog ställning för barnet. Hon trodde på barnet och hävdade med skärpa att barnet inte hade någonting att vinna på att försona sig med, eller än värre förlåta, sina emotionellt oförstående föräldrar. På detta sätt kan man säga att hon i sitt tänkande knyter an till den tidige Sigmund Freud, det vill säga den Freud som hävdade att en psykoneuros har sin grund i att barnet utsatts för en verklig förförelse och traumatiserats av ett faktiskt övergrepp. När han senare utvecklade en teori som gjorde gällande att en neuros uppstod som ett resultat av omedvetna fantasier, bortträngda önskningar eller konflikter så övergav han en aspekt av den ursprungliga teorin. Några har uppfattat detta som att Freud skyddade föräldrarna och lät barnet betala priset för denna teoretiska förskjutning – från att lyfta fram betydelsen av en verklig händelse till att omedvetna fantasier och önskningar var orsaken till neurosen. Miller betonade vikten av att förstå barnet utifrån dess egen inre värld och inte såsom inlemmat i den uppfostrande vuxnes tolkande blick.
I kölvattnet av att undersöka en människas fantasier och inre liv finns alltid frågan hur det inre livet hänger ihop med det yttre. Vad är sant och vad är inte sant? Vilken typ av sanning uttrycker fantasin? Vad har egentligen inträffat under uppväxten? Vilket förhållande råder mellan det som Freud kallade den psykiska verkligheten – det inre livet – och den materiella verkligheten – de yttre händelserna? Hur möts den inre och den yttre verkligheten? Millers ställningstagande i relation till dessa frågor uppfattas av många som radikalt och provocerande. Dessa kritiker tänker sig att det inte är rimligt att anta att barnets beskrivning och rekonstruktion av det som har inträffat under uppväxten a priori skulle vara mer sann än föräldrarnas. Det finns en tendens hos Miller att förenkla och renodla ett perspektiv. Samtidigt har denna förenkling någonting förförande över sig; en psykologstudent kan uppleva att han eller hon äntligen får en tydlig, sannolikt alltför tydlig, förklaring till varför ångest och psykisk ohälsa kan bli den enskildes verklighet.
Genom hennes ställningstagande öppnade sig en idéhistorisk förbindelse mellan Alice Miller och anti-psykiatrin och dess representanter Ronald David Laing och David Cooper. Dessa var övertygade om att om man bara kunde se den sjuka eller sjuke i sitt familjesammanhang, så skulle det framgå att hon eller han hade blivit psykiskt sjuk på grund av en sjuk familj. Det var ett destruktivt kommunikationssystem som skapade en psykotisk människa. Orsakerna stod enligt dessa teoretiker att söka i vad som skett i den faktiska verkligheten, något som står i samklang med Millers synsätt. Men Millers tänkande har också en förbindelse till den ett år yngre kollegan Arthur Janov och dennes tankar om primalterapi. Patienten förväntas skrika ut sin förtvivlan i ett primalskrik; och i skriket dyker åter det utsatta och övergivna barnet upp. John Lennon var en av flera celebriteter som gjorde en psykoterapeutisk erfarenhet med Janov och vittnade om värdet av primalterapin.
Miller förde även en dialog med inflytelserika psykoanalytiker som Melanie Klein och Heinz Kohut. Hon betonade i polemik med Klein och Kohut att i förståelsen av en individs hat måste psykoanalytikern ta ett steg till, och anta att något ohyggligt faktiskt har förekommit. Ondskan och dess representant dödsönskan är inte en biologisk drift utan ett svar på förnedrande och kränkande erfarenheter. Vad händer med det barn som förnedras och förödmjukas av sina föräldrar, samtidigt som detta barn förväntas respektera föräldrarna? Barndomens hemskheter kan glömmas, men de kan aldrig utplånas; de finns lagrade i personen och de visar sig förr eller senare i ett obarmhärtigt ljus. Det är inte en biologisk fråga utan en social och psykologisk sådan.
I sitt försök att förstå hatets oförsonlighet valde Miller att undersöka och analysera Adolf Hitlers bakgrund och dess förhållande till hans politiska tänkande och handlingar. Hon lyfter fram att det i hans fall handlade om ett iscensättande av ”en fördold fasa” som utvecklades till ”en manifest sådan”. Hon poängterar att Adolf, som hon kallar honom, aldrig fick någon ömhet från sin far. I ”Mein Kampf” kallade Adolf Hitler honom för ”Herr Vater”, påpekar hon. Sonen fick prygel varje dag – och han visste att det var lönlöst att protestera. Det enda som återstod för sonen var att acceptera bestraffningen. Till sist tvingades han förneka den och, som hon skriver, identifiera sig med angriparen, det vill säga med den grymme fadern. Belyses detta mörker från en viss vinkel kan det fås att avslöja vad det döljer; man kan förstå hur den som blir utsatt för en extrem form av grymhet själv känner sig tvingad att utöva grymhet. Juden blev lika rättslös som den lille Adolf en gång hade varit i förhållande till sin mäktige och despotiske far. Miller citerar Hitlers påstående att ”om judarna inte fanns så fick man uppfinna dem”. För henne pekar detta påstående på att juden i själva verket var en del av honom själv, den bortglömda del av honom som systematiskt utsatts för kränkande våld.
De flesta levnadstecknare upprepar att Adolf Hitlers mor, Klara Hitler, älskade sin son och såg honom som sitt favoritbarn. Miller bryter föga överraskande mot denna uppfattning och hävdar i stället att sonen inte heller fått någon verklig och livsbejakande kärlek från henne. Om den nedstämda och inåtvända modern hade älskat sin son skulle hon ha kunnat bistå och hjälpa honom i förhållande till den despotiske fadern. Men detta gjorde hon på intet sätt. Sonen blev sviken av sin mor. Den idealisering av moderns kärlek som litteraturen om Hitler vittnar om vilar på att biograferna inte befriat sig från den ”svarta pedagogikens” ideologi, det vill säga den uppfostransideologi som okritiskt accepterar hot och bestraffning. Alice Millers slutsats är tydlig: historiens störste förbrytare kom inte till världen som förbrytare.
Utöver analysen av hur Adolf Hitler svarade på den ”svarta pedagogik” som hans föräldrar använde har Miller också, via biografiskt och skönlitterärt material, analyserat författare som Virginia Woolf, Friedrich Nietzsche, James Joyce, Franz Kafka och Marcel Proust.
I Sverige inspirerades både Suzanne Osten och Niklas Rådström av hennes tankar om diktatorn. Deras samarbete utmynnade i uppsättningen ”Hitlers barndom” (1984) på Unga Klara i Stockholm. Rådströms text var baserad på Millers essä om Hitlers barndom, en essä som ingår i boken ”I begynnelsen var uppfostran”. Unga Klaras ”Hitlers barndom” gavs två olika dramaturgier: den ena pjäsen riktades till en vuxenpublik och den andra till en ungdomspublik. Pjäsen sattes upp när Osten och hennes kollegor märkte att det fanns ett växande intresse för nazismen bland grundskoleelever i Stockholmsskolor. I samband med premiären i Sverige besökte Alice Miller Stockholm. När Niklas Rådströms text till pjäsen gavs ut i bokform (1985) ingick även ett förord författat av Miller. I ”Barnteater som konst” (1986), en publikation om Unga Klara, väljer författarna Suzanne Osten och Monica Sparby att citera Miller: ”Jag har analyserat en monstruös förbrytares barndom, för att med ett extremt exempel visa att varje barn är oskyldigt.” Citatet anger både Millers ståndpunkt och en av Unga Klaras utgångspunkter för uppsättningen ”Hitlers barndom”. De båda uppmärksammade och tabubrytande pjäserna har för övrigt spelats på flera håll runt om i världen.
Då man jämför Alice Millers enkla och övertydliga tankar kring vad som orsakar psykisk ohälsa med den för närvarande förhärskande tendensen att se psykisk sjukdom som någonting skilt från den sjukes uppväxtförhållanden, inser man att delar av offentligheten upplever Millers synsätt som inaktuellt och överspelat. Regeringen har nyligen gett uppdraget att arbeta med attitydfrågor kring psykisk ohälsa till kampanjen (H)järnkoll. På (H)järnkolls hemsida finner man rubriker som ”Slå hål på myterna om psykisk ohälsa” och ”Nio myter om psykisk ohälsa”. En av de nio myterna, enligt kampanjens hemsida, är att psykisk ohälsa skulle vara föräldrarnas fel: ”Oavsett vad framtida forskning kommer fram till är och förblir det ett moraliskt tvivelaktigt tankefel att ställa föräldrar vid skampålen. Ingen rår för sina gener. Ingen vill sina barn illa. Och alla gör vi misstag som föräldrar.”
Framtidens psykiatri och psykoterapi står inför uppgiften att finna en omdömesgill kompromiss mellan denna idag inte ovanliga och förenklade syn på den betydelse föräldrar har för den enskildes psykiska hälsa och Alice Millers radikala och kompromisslösa sätt att systematiskt göra föräldrarna ansvariga för barnets psykiska lidande. Den nödvändiga uppgiften är att förstå att sanningen om det psykiska lidandets uppkomst är komplicerad och mångfacetterad. I synnerhet är detta viktigt i en tid där högljudda röster som för fram förenklade förklaringsmodeller och korta behandlingar tar allt större plats i offentligheten. Alla vetenskapliga ansträngningar till trots förblir människan delvis gåtfull och obegriplig. Inte minst är detta sant i fråga om effekterna av det komplicerade samspelet mellan föräldrar och barn.
