Med slaget vid Dien Bien Phu i maj 1954 stod det klart att fransmännens koloniala ambitioner i Indokina hade nått vägs ände. Återstod gjorde dock de afrikanska besittningarna och, viktigast av allt, Algeriet. Här hade franska trupper landstigit redan 1830 och under 40 mödosamma år kämpat sig ner genom öknen tills hela territoriet låg under fransk överhöghet. Detta var en verklig koloni i så måtto att hundratusentals fransmän – men också spanjorer och italienare – hade slagit sig ned här. Relationerna till araber och berber, landets ursprungliga invånare, var inte oproblematiska, men heller inte enbart fientliga. En liten ström av invandrare gick även i motsatt riktning.
När det första av 1900-talets världskrig bröt ut fanns redan 5 000 arbetare från Algeriet i Frankrike och med krigsutbrottet ökade behovet, vilket tillgodosågs genom tvångsrekrytering av tiotusentals män. Till detta kan fogas att en kvarts miljon nordafrikaner slogs på fransk sida, varav 175 000 var algerier.
Efter krigsslutet repatrierades de flesta, men behovet av arbetskraft gjorde invandringen nödvändig och med den kom också en immigrationspolitik till stånd, bland annat organisationer för att övervaka de inflyttade och för att tillgodose deras behov och tillvarata deras intressen. En del av dessa intressen ansåg invandrarna sig själva i stånd att ta till vara och med hjälp av franska kommunistpartiet skapade de egna rörelser som myndigheterna inte såg på med överdriven förtjusning. En av de unga radikala, en arbetare vid namn Messali Hadj, kom att spela en stor roll i den algeriska kampen för frigörelse, men det parti – Parti du peuple algérien (PPA) – som han var med om att bilda nöjde sig inledningsvis med parollen: Inte assimilation, inte separation, men emancipation av det algeriska folket.
Någon sådan erbjöd Frankrike knappast även om man hade låtit en del av den algeriska eliten få visst inflytande lokalt. Inte heller efter andra världskriget var någon genomgripande emancipation i sikte, trots att algerierna än en gång hade givit betydande bidrag till den franska krigsinsatsen. Som arbetskraft behövdes algerierna i än högre grad under efterkrigstiden och invandrarna fick i metropolen, som det franska språkbruket lyder, rättigheter som de förvägrades i hemlandet. I övrigt var förhållandena inte de bästa, bland annat var bostadssituationen svår och den ”löstes” genom kåkstäder – bidonvilles – av det slag vi vant oss att se i reportage från Latinamerika och Afrika. Satsningar på enkla, subventionerade bostäder för gästarbetarna lyckades inte undanröja problemen, som bestod ända in på 70-talet.
Så blev det 1954. Utan förvarning bröt revolten ut. 30 attentat på olika håll i Algeriet märkte ut den första november för alltid i både Frankrikes och Algeriets historia. En historia som snarast är dubbel och inte har kunnat skrivas samman under de fyra decennierna efter den fred som gav självständighet åt den koloni som för fransmännen hade blivit en del av det egna landet.
Åtskilliga verk om Algerietkriget har utkommit under åren och debatten om vad som egentligen skedde har aldrig tystnat helt. För några år sedan bröt den ut igen när ett par åldrade generaler tog till orda angående fransmännens bruk av tortyr. Historien må vara gemensam, men historieskrivningen är allt annat än överensstämmande. Fransmännen har sin och algerierna sin. Till det som oenigheten är störst om hör dödstalen. Den officiella algeriska siffran, som skolbarnen får lära sig, ligger numera på en och en halv miljon ”martyrer” medan franska historiker anser att det snarare ”bara” var en femtedel så många algerier som fick sätta livet till under kriget. Vad gäller hämndaktionerna från algerier mot algerier som påstods ha kollaborerat med fransmännen finns det givetvis heller ingen samsyn. Klart är att vad många journalister vid tiden såg som en fredlig övergång till självständighet var motsatsen. Vedergällningen var fruktansvärd och omfattade massakrer av det slag som många år senare, under inbördeskriget på 90-talet, skulle framstå som närmast obegripliga i rapporteringen.
Till 50-årsminnet av krigsutbrottet lades ytterligare en hög böcker ut på de franska bokhandelsdiskarna. Den i alla avseenden tyngsta är La Guerre d”Algerie (Robert Laffont, 728 s) och den är av betydande intresse inte minst för att den är ett samarbete mellan en lång rad franska och algeriska historiker, de flesta dock verksamma i Frankrike, som var för sig behandlar olika delar av hela det komplexa och komplicerade skeende som ryms under etiketten Algerietkriget. Någon definitiv historik är det inte fråga om, och heller inte ett sammansmältande av skilda historieskrivningar, men av de många pusselbitar som ges går det att få ihop, om inte en samlad bild så åtminstone en djup förståelse för vad som har kallats den smärtsamma skilsmässan efter en påtvingad relation. Redaktörerna av volymen, Mohammed Harbi och Benjamin Stora, har intressant nog satt årtalsbestämningen till 1954- 2004 och inkluderar även avsnitt om hur kriget har skildrats i olika konstformer. Dessutom försöker man belysa även mindre uppmärksammade frågor, till exempel judarnas ställning och kvinnornas roll under kriget. Ambitionen slås fast i undertiteln som talar om la fin de l”amnésie.
Redaktörerna själva är ovanligt lämpade för uppgiften att göra slut på minnesförlusten. Harbi hörde till ledarskiktet inom FLN, men fängslades 1965 och har de senaste 30 åren bott i Frankrike där han är verksam som professor i historia. Stora hör till de många fransmän som har rötter i Algeriet och han har publicerat mängder av arbeten om Algerietkriget och anses som den främsta auktoriteten på området.
Forskningen kring denna mörka period är emellertid inte bara en angelägenhet för äldre herrar som var med vid tiden. Det växer upp en ung generation historiker, varav många har anledning att försöka förstå vad deras föräldrar var med om. En av Storas doktorander, Linda Amiri, hör till dessa. Hon deltar i ”La Guerre d”Algerie” med ett kapitel om den franska polisens insatser mot algerier i Frankrike, baserat på omfattande arkivarbete. Därtill har hon just publicerat sin andra egna bok, La bataille de France (Robert Laffont, 235 s), en utomordentlig studie av Algerietkrigets ”andra front”, den som löpte genom metropolen, framför allt då i det invandrartäta Parisområdet.
Resningen i Algeriet kom som en överraskning och vilka förövarna av novemberattentaten var föreföll inte stå helt klart ens för de etablerade algeriska politiska aktörerna, av vilka inte alla var entusiastiska över utvecklingen. FLN – Front de libération nationale – som tog på sig ansvaret för attackerna var en nybildad organisation. Fransmännen slog tillbaka med kraft, både genom insatser av fallskärmstrupper och genom paramilitära grupper vars aktioner drabbade många oskyldiga.
Motreaktionen inkluderade även polisåtgärder i Frankrike. De tiotusentals algerier som med sin arbetskraft bidrog till att göra Frankrike till en modern industrination fick finna sig i skärpt övervakning och allt hårdare repressiva åtgärder. De blev också en given rekryteringsbas för den nya motståndsrörelsen och de kunde även bidra ekonomiskt, mer eller mindre frivilligt, till kampen. Samtidigt som kriget fortskred år efter år fortsatte även immigrationen. Om Frankrike verkligen behövde Algeriet är osäkert, men dess arbetskraft kunde inte undvaras. Därmed blev den andra fronten oundviklig och kriget kom hem för att stanna.
En reguljär andra front i form av organiserade våldshandlingar från FLN:s sida öppnades först några år efter krigsutbrottet. Syftet med att föra över kriget till metropolen var att skapa osäkerhet och att i någon mån avleda fransmännens uppmärksamhet från aktiviteterna i Algeriet, för att därigenom splittra deras insatser mot frihetskampen. I Frankrike bedrevs de våldsamma aktionerna främst av frivilliga samlade i en hemlig rörelse – Organisation spéciale – som bestod av unga män utan familj, vältränade och högt motiverade. Utåt avstod de från all politisk verksamhet och de organiserades enligt klassiskt mönster i små celler utan kännedom om
varandra eller ledningsstrukturen.
Tidigare samma år, 1958, som våldsaktionerna spreds till Frankrike utsågs Maurice Papon till polischef i Paris, ett par månader innan de Gaulle tog över makten och etablerade den femte republiken. Papon hade gjort karriär i kolonierna och kom närmast från Algeriet, men det skulle senare visa sig att han också hade varit delaktig i deportationen av judar från Frankrike till förintelselägren under ockupationen. Hans regim i huvudstaden blev hård. Till det han introducerade hörde polisförband bestående av unga algerier, de flesta rekryterade i hemlandet. Dessa stationerades i de invandrartäta trettonde, fjortonde och artonde arrondissementen och deras uppgift var att kartlägga motståndet, skydda dem som mordhotats av FLN, samt göra räder mot aktivisterna. Även om inte attentaten upphörde ansågs dessa extrapoliser vara effektiva. Vittnesmål om tortyr och försvinnanden tillbakavisades med emfas från högsta politiska håll. Inte alla lik som flöt upp i Seine mot slutet av kriget kunde emellertid förklaras med interna stridigheter mellan olika algeriska grupperingar. Papon hade trots allt utlovat att för varje slag polisen tillfogades skulle man slå tillbaka tiofalt.
Situationen för dem som officiellt gick under beteckningen Français musulmans d”Algérie (FMA) var onekligen inte bekymmersfri före Algerietkrigets utbrott, men efteråt blev den ytterst komplicerad. Dessa ”franska muslimer från Algeriet” klämdes mellan de egna rörelserna, framför allt FLN och ”messalisternas” MNA – Mouvement national algérien. Stödet för FLN växte ju längre kriget pågick, men organisationens grepp över medlemmar och sympatisörer hårdnade och det blev allt svårare för den som så önskade att inta en från FLN avvikande hållning. Polisens attityd gentemot invandrarna blev efter Papons tillträde allt mer brutal och rasismen var påtaglig inom poliskåren. Linda Amiris bild av skeendet, som är byggd på omfattande arbete i såväl polisens som FLN:s arkiv, visar tydligt på denna utveckling mot total konfrontation längs olika frontlinjer, en situation som drar in hela den algeriska invandrarkolonin i ett krigstillstånd som lämnar mycket litet manöverutrymme för den enskilda individen.
Lika lite som i Algeriet var kriget i metropolen en enkel historia om goda upprorsmän och onda förtyckare och när fredsfördragen väl undertecknats var problemen för den skull inte lösta. Åtskilliga band bestod mellan parterna i den påtvingade relationen, särskilt märkbart i Frankrike som fick ett betydande tillskott av invandrare: franska algerier, algeriska fransmän, samarbetsmän, människor som flydde undan nya förtryckare eller bara trodde mer på ett bättre liv i den gamla metropolen än i det självständiga nya riket. Alla dessa, och ytterligare många andra från de forna kolonierna, kom att bidra till att göra Frankrike till en modern postkolonial nation. Omvandlingen har ingalunda varit problemfri, ibland ytterst smärtsam, men nödvändig. Vad gäller Algerietkriget blev förloppet extremt blodigt och dess historia
svårskriven. Nu, 50 år efter upptakten och drygt 40 år efter freden, finns det anledning att hoppas på att minnesförlusten skall kunna skingras.
