I dag är det 175 år sedan Alfred Nobel föddes. Han är troligen den mest kände svensken genom tiderna. Han personifierar den ekonomiska framgången men också den storslagna generositeten. Genom Nobelprisen har vetenskap och kultur, ja även så fruktlös verksamhet som fredsarbete, fått uppmärksamhet och strålglans.

Trots detta är personen Alfred Nobel rätt så okänd. Det finns några romantiska berättelser om den ensamme och olycklige miljonären, men ingen modern kritisk biografi. Redan den yttre karaktären var intressant nog, den visar hur begåvning och framåtanda kunde bryta igenom hind­ren i en ännu oförstående tid. Vetenskap och teknik kombinerades på ett lyckosamt sätt till industriell framställning. Den stora donationens utformning tyder på en ovanlig idealism hos en framgångsrik kapitalist.

Hur skall man då samla ihop dessa olika sidor till en helhet? Finns det några idéhistoriska begrepp som kan sätta in Alfred Nobels verksamhet, karaktär och tänkande i hans samtid? Låt oss lyfta fram fem perspektiv som kan belysa hans insatser.

Det första man bör uppmärksamma är att Alfred Nobel var kosmopolit, i våra dagar skulle vi säga internationell. Hans uppväxt i S:t Petersburg ägde rum i en högborgerlig miljö. S:t Petersburg var vid denna tid en europeisk världsstad, fylld av kultur, vetenskap och socialt umgänge. Sönerna Nobel sattes inte i skola utan undervisades i hemmet av framstående lärare på professorsnivå. Undervisningen var inriktad på både humaniora och naturvetenskap. Förutom i svenska språket fick Alfred och hans bröder lektioner i ryska, franska, engelska och tyska, liksom i litteratur och filosofi.

De avancerade språkkunskaperna, liksom vanan vid internationellt umgänge lade grunden till Alfreds framgångar ute i Europa. Han kunde språken, han kunde koderna, han kunde Europa. Det var därför inte svårt för honom att arbeta internationellt. Det mångkulturella nätverk som han senare skulle bygga upp utgjorde tvärtom ett naturligt arbetsklimat för honom.

Alfred Nobel uppträder tidigt som vetenskapsman. I naturvetenskap handleddes han i privatundervisningen av två professorer i kemi, en av dem Nikolai Zinin. Med tanke på lärarnas specialiteter var det nog ingen tillfällighet att Alfreds håg stod till kemin. Han lärde sig utföra kemiska experiment, något som tycks ha fascinerat honom från början. När han gjorde sin första stora studieresa utomlands, 17–19 år gammal, rörde han sig på en vetenskaplig nivå. Under ett år vistades han hos den berömde kemisten Jules Pelouze i Collège de France, som förövrigt varit lärare åt Zinin.

Kunskap, vetenskap och bildning utgjorde således grundmönstret i Alfred Nobels världsbild och livsåskådning. Det var inte bara fråga om inlärda skolkunskaper, det var något mera. Kunskapen kunde systematiseras till vetenskap och vetenskapligt tänkande, och detta kunde sättas in i en större struktur som vi kallar bildning.

Nästa steg i Alfred Nobels karriär kan vi benämna industrimannen, även om det innefattar mycket mer, nämligen både teknikern och entreprenören. Han personifierade vad som i våra dagar orsakar ständiga kontroverser, diskussionen om grundforskning och tillämpad forskning. Alfred stod för båda. Han hade de kemiska kunskaperna, och han hade de praktiska kunskaperna inte minst från faderns verksamhet. Med experiment skulle man pröva sig fram till en praktisk tillämpning. Svårigheterna var många, det gällde ju också så svåra materier som sprängämnen. Att utveckla tekniken till ett säkert sprängämne var oerhört tålamodsprövande. Verksamheten kantades av avbrott och katastrofer. Hans envishet var magnifik. Inte ens när hans fabriker flög i luften gav han upp, inte ens när hans egen bror omkom i en sådan olycka.

Teknikern slog följe med entreprenören. Vi ser många exempel på hur skick­liga tekniker gör lysande uppfinningar som de inte kan ta hand om; resultatet blir inte sällan att de utnyttjas eller ­luras av samvetslösa individer. Alfred Nobel visste vad han ville, han tog själv hand om sina produkter. Inte bara det, han gjorde det på ett otroligt skickligt sätt. Det är intressant att se hur medvetet han byggde upp sitt imperium, tålmodigt och taktiskt, med långsiktig planering i blicken. Naturligtvis dök det upp skojare i hans väg, men han avvärjde skickligt alla försök till bondfångeri. Orsaken var naturligtvis att han behärskade såväl ekonomi som hela produktionsledet. Han hade ingående kunskap om de produkter som tillverkades, han hade själv uppfunnit dem; han kunde allt om ekonomin, ty han var ensam ägare till alltsammans; han kunde ta alla beslut själv, utan sinkande sammanträden.

Frågan är om inte entreprenörens roll är den mest imponerande i Nobels olika aktiviteter. Att hålla samman allt detta utan specialutbildning tyder på att han besatt en naturbegåvning; han var född till entreprenör. Detta blir ännu tydligare när vi tittar på hans biografi. När han var 30 år fick han sitt första patent. Tio år senare, 1873, hade han redan gjort sina viktigaste upptäckter, han hade byggt upp ett världs­imperium, han hade blivit förmögen och han hade köpt ett stort hus mitt i centrala Paris.

Det finns en sida till hos Alfred Nobel, som inte är lika omskriven, och som jag vill kalla humanisten. Vi vet att han hade filosofiska och litterära intressen, han läste mycket skönlitteratur och han skrev själv dramer och dikter. I hans efterlämnade papper återfinns filosofiska anteckningar, där han noggrant går igenom filosofins historia, som vore han på jakt efter någon som kunde lösa de stora livsfrågorna. Han ger synpunkter på Platon, Aristoteles och Demokritos, men också på Newton och Voltaire, eller samtida moderna biologer som Darwin och Haeckel. Han behandlar religiösa frågor med distans. Det är oklart, menar han, varför människan ansett sig behöva en Gud. Aristoteles trodde det var på grund av fruktan, men Voltaire ansåg att det berodde på ”de klokares begär att lura de dumma”.

Vidare talar han med respekt om det filo­sofiska tvivlet hos Descartes och Spinoza, och han menar att detta tvivel med rätta bör bilda utgångspunkt för allt filosoferande. Nobel intresserar sig särskilt för kunskapsfrågorna. Flera gånger återkommer han till Lockes tes om att all kunskap uppstår genom sinnesintrycken och förklarar att ”hjärnan är en intrycksregistrator av mycket ostabil natur”. Detta leder honom till att reflektera över vetenskapens arbetsmetoder.

Bilden skulle inte vara någorlunda komplett, om man inte nämnde filantropen Alfred Nobel. Han beskrev ofta sig själv som ensling, melankoliker eller misantrop. På ett ställe skriver han: ”Jag är en misantrop och dock ytterst välvillig, har en massa skruvar lösa och är en ­superidealist, som smälter filosofi bättre än mat.” ­Redan i denna ­beskrivning framgår att misantropen också rymmer en filantrop, en människovän, eller vad han med ett annat ord kallar en superidealist. Det var denna idealist i honom som drev honom att skänka sin förmögenhet till dem som gjort mänsklig­heten nytta, genom vetenskapen, littera­turen och fredsarbetet.

Tanken att skänka bort sin förmögenhet kom inte som något löst hugskott hos ­Alfred Nobel. Han hade funderat länge på saken, han hade till och med skrivit om testamentet vid flera tillfällen för att väga formuleringarna mot varandra. Fredsarbetet låg honom varmt om hjärtat, till en del inspirerat av hans kontakter med Bertha von Suttner (själv pristagare 1905). Litteraturen tillfredsställde hans intellektuella förnöjelse, och vetenskapen bildade grundvalen till hans egen verksamhet som forskare och teknisk uppfinnare.

Hur skall vi då beskriva Alfred Nobels epok i historien? Med de trubbiga ­instrument vi har, använder vi förenklingar och tillspetsade rubriker. Idé­historiker och vetenskapshistoriker har inte utformat egna epokbeteckningar utan i regel tagit efter litteraturhistoria och filo­sofihistoria. Men efter upplysningen och romantiken tar det slut. Man kan inte gärna låna begrepp som realism eller naturalism när det gäller idésystem eller vetenskaplig utveckling. Den amerikanske idéhistorikern Frank Baumer har emellertid myntat uttrycket ”den nya upplysningen”, som kanske går att använda.

Med ”den nya upplysningen” menar inte Baumer att det är den franska filosofin från 1700-talet som återkommer i ren och oförfalskad form. Han gör dock gällande att grundidéerna i stort är desamma, men att dessa ändrat form och karaktär efter ­tiden. Förutsättningarna vid 1800-talets mitt är ganska lika dem som rådde hundra år tidigare. Frigörande sociala krav och ­liberala tankegångar blir drivkrafter i en ny samhällsomvandling.

Om man följer Baumers tankegångar kan man se att Alfred Nobel ganska väl passar in i schemat. Motton som förnuft och skepsis bildar något av upplysnings­filosofernas adelsmärke, och det är honnörsord som återkommer i Nobels anteckningar. En skillnad är förstås att Nobel inte står på barrikaderna utan sitter i sin kammare. Han redogör för sin tro, eller brist på tro, men han propagerar inte. Det bör nämnas att hans favoritpoet var Shelley, ateisten och upprorsmannen som delvis levde utanför lagen, eller i varje fall utanför gängse morallagar. Man behöver inte vara särskilt freudiansk för att känna att Alfred inom sig hade en dold revoltör som ibland ville få utlopp.

Tron på naturvetenskapen har en lika fast grundval hos Nobel som hos upplysningsfilosoferna. Vetenskapen blir bitvis liktydig med filosofin. När han i samma andetag nämner Descartes, Spinoza och Locke, samt Newton och Voltaire, har han just beskrivit upplysningens uppkomst. Voltaire som inleder upplysningen hade hämtat nästan alla sina idéer från de nämnda föregångarna. Det är därför många tror att upplysningen startade utifrån Descartes eller Spinoza. Skillnaden är bara att de tidigare filosoferna tillhandahöll grundidéerna, som filosofisk rationalism, tvivel, skepsis, religionskritik, kunskapssyn etcetera. Grundidéerna bildar byggstenar i den ståtliga byggnad som Voltaire och hans ­efterföljare bygger upp och som kallas upplysningen.

Ett tredje inslag i upplysningen gällde optimism och framstegstro. Upplysarna menade att utvecklingen gått uppåt och framåt, åtminstone fram till deras egen tid. Tron på kunskapen och människans förmåga att klara sig själv, utifrån sitt eget förnuft, skapade en ljus världsbild. Den praktiska hantverkskunskap som upptog så stor plats i Encyklopedin motsvarade den industriella revolution som Nobel själv deltog i.

Industrin var en del av den ekonomiska och politiska frigörelse som var kärnan i liberalismen. Att vara entreprenör innebar att ta saken i egna händer. Man fick inte någonting gratis. De nya industriförsöken kantades av konkurser, det drabbade även Nobels familj. Här fanns ingenting av stödinsatser från samhällets sida; ibland får man nästan intrycket att samhället försökte stoppa enskilda initiativ. Politiskt var Nobel neutral, men han bekände i en anteckning att han var socialdemokrat, om ock av en moderat sort.

Genom alla dessa beskrivningar går utvecklingen som en röd tråd. Utveckling var en drivkraft i Comtes och Spencers samhällsfilosofi, men också i Darwins och Haeckels biologiska teorier; hos Buckle och Taines syftade utvecklingen på hela civilisationer. Nerven i 1700-talets upplysning hade varit tron på utvecklingen, den skulle i den nya upplysningen bli något av ett evangelium.