År 2002 invigdes med pompa och ståt den kultur- institution som byggts upp i Alexandria på det vittberömda antika bibliotekets grund. Svenska Dagbladets dåvarande chefredaktör Bertil Torekull, som var närvarande vid evenemanget, kallade det millenniets största världskulturella händelse. Här umgås 2000 forskare och studenter, humanister och naturvetare, i en anda av tvärvetenskaplig gemenskap, liksom en gång i forntiden. Staben är ung, i genomsnitt 29 år, och endast 36 av dem är över 55 år. 52 procent är kvinnor. De har bekväm tillgång till mer än 1,5 miljoner volymer. Biblioteket har arrangerat tusentals kulturella evenemang – 500 om året – av de mest olika slag och varje år välkomnat hundratusentals läsare och en miljon besökare. Det hela pulserar av liv, av hoppfull håg och fantasi.
Föreståndare är en egyptier, Ismail Serageldin, tidigare vicepresident i Världsbanken. Bland rådgivarna har ingått tre Nobelpristagare, men också personlig- heter som författaren Umberto Eco.
Byggnaden, skapad av unga norrmän i arkitektkontoret Snöhätta, är till det yttre betagande vacker. Den kan beskrivas som en cylinder som med ett snedskuret plan på sexton grader öppnar sig i norr mot Medelhavet. Fasaden mot solen i söder är trettio-tre meter hög, av opolerad granit från Assuan, försedd med all världens skrivtecken ända från forntidens hieroglyfer och kilskrift. Inuti är byggnaden smyckad med målningar, skulpturer, teckningar och keramik. Överallt formrenhet och sprakande färger. De medeltida astronomiska instrumenten i det hypermoderna planetariet visar att finkalibrerade mätinstrument också kan vara sanna konstverk i sig. Ärevördiga traditioner kombineras med den mest sofistikerade digitala teknik.
Bibliotekets mest prestigefyllda del är Nobelsektionen, en gåva från Sverige. Den tillförs kontinuerligt böcker av Nobelpristagare i litteratur. Annica Dahlström, tidigare professor i neurobiologi vid Göteborgs universitet, nu ordförande i Göteborgsbaserade Skandinaviska kommittén för Alexandriabiblioteket, och norrmannen Hans Kristian Simensen har i decennier utan ersättning offrat tid och kraft åt att stödja biblioteket. För närvarande arbetar de främst på att inom Nobelsektionen få till stånd ett centrum för fredsforskning uppkallat efter Dag Hammarskjöld. Till de svenskar som driver på utvecklingen hör professor Bo Ralph, ledamot av Svenska akademien.
Bibliotekets föreståndare inbjöd mig nyligen att föreläsa om Dag Hammarskjölds personlighet och livsgärning. Vilken lycka att på ort och ställe få bevittna hur en vision jag var besatt av för mer än tjugo år sedan nu förverkligats så över- dådigt. Med djup tacksamhet tänkte jag tillbaka på universitetets dåvarande rektor, som omfattade min dröm med entusiasm och med okuvlig energi skred till verket för att realisera den.
Det äldsta biblioteket, från mitten av 2000-talet fKr, låg i Ebla, sex mil söder om Aleppo i norra Syrien. Man har där hittat många tusen lertavlor med inskrifter från palatsbibliotek och arkiv. Senare växte bibliotek fram även på andra håll i Främre Orienten, främst hos hettiterna och i det assyriska Ninive. För alla gällde det att snabbt lokalisera och ta fram en begärd text och klassificera den. Lertavlorna placerades på hyllorna enligt ett system som tillämpades också i Kungliga biblioteket i Stockholm till och med 1955.
Alexander den stores erövringar i Europa, Asien och Afrika på 300-talet fKr ledde till att det mänskliga vetandets horisonter vidgades på ett sätt som kan jämföras med 1400-talets geografiska upptäckter och vår egen tids utforskande av den yttre rymden. Alexander den store lät i Egypten under åren 332–331 fKr grunda Alexandria, som efter hans död blev huvudstaden i ett rike styrt av grekiska kungar, Ptolemaierna. Här ville han förverkliga sin dröm om mänsklighetens brödraskap. Staden utvecklades till ett kosmopolitiskt centrum, oerhört rikt, inte minst tack vare att man tillverkade papper av papyrus som bara växte i Egypten.
I mötet mellan de olika kulturerna blomstrade vetenskapen. Här byggdes ett av antikens sju underverk, Mouseion, ett forskningscentrum i musernas hägn. Det existerade tillsammans med biblioteket, och de båda institutionerna kompletterade varandra och blev världens första universitet. Den som organiserade det hela, på 290-talet fKr, var Demetrios från Faleron. Han hade styrt Aten i tio år, var filosof – lärjunge till Aristoteles – och författare.
Tack vare universitetet/biblioteket i Alexandria blev den hellenistiska tiden vetenskapens epok framför andra i antikens historia. Den naturvetenskapliga och medicinska forskningen fick under 200- talet fKr där ett genombrott som kan liknas vid införandet av våra dagars vetenskapliga metod och teknologi. Institutionen byggde på den grund som grekiska naturfilosofer lagt på 500-talet fKr. På 300-talet fKr förband Aristoteles joniernas intresse för förändringens och mångfaldens problem med atenarnas intresse för människans väsen och plikter och sökte se samma normer bakom världen och människolivet. Så blev Aristoteles antikens mest universelle forskare. I direkt anslutning till hans arbeten utvecklades vetenskapen efter hans död till full mognad. Men medan Aristoteles ännu omspände alla forskningsgrenar kom nu, med några få lysande undantag, en specialiseringens tid, då de olika facken fick sina särskilda målsmän. Därmed är denna epok den som i fråga om vetenskapliga arbetsmetoder mest liknar vår egen.
Alexandriabiblioteket leddes under de första 150 åren av förnämliga personlig- heter. Den mest berömde var Kallimakos vid mitten av 200-talet fKr, för övrigt sin tids främste diktare. Han grundade litteraturvetenskapen. En av hans efterföljare misstänktes för att vilja flytta till biblioteket i Pergamon. Han sattes i husarrest av den dåvarande kungen som inte ville förlora honom – den högsta uppskattning, har det sagts, som kommit någon bibliotekarie till del från en anslagsgivande myndighet!
Agenter reste runt i hela Medelhavs-området och köpte manuskript. Meningen var att biblioteket skulle hysa allt mänskligt vetande.
Kungen lockade med stora ekonomiska förmåner alla slags forskare till Alexandria för att vidga kunskapen om grekisk kultur. De bidrog till att rädda den högklassiska litteraturen för eftervärlden. Man drog inga skarpa gränser mellan humaniora och naturvetenskap – undvek den sorts polariserade kultursyn som den brittiske fysikern och författaren C P Snow gick till storms mot när han 1959 präglade uttrycket ”de två kulturerna”. Han syftade just på klyftan mellan naturvetare och humanister och menade att denna utgjorde det största hindret för att lösa världsproblemen.
Så ett par ord om några av den första tidens mest lysande namn vid biblioteket:
Herofilos (ca 330-255 fKr) och hans samtida Erasistratos upptäckte dittills fördolda strukturer i kroppen, tack vare att systematisk dissektion även av människor då tilläts i Alexandria. De fann på många termer som ännu används, till exempel tolvfingertarmen. Herofilos studerade ögats anatomi och urskilde vad vi kallar nät-, regnbågs-, åder-, horn- och senhinnan. Han insåg hur viktig pulsen var för diagnosen och konstruerade ett vattenur för pulsmätning som kunde kalibreras efter patientens åldersgrupp.
Aristarkos (ca 310–230 fKr) lanserade 800 år före Kopernikus tanken att jorden kretsar kring solen. Han fastställde storleks- och avståndsförhållanden för jorden, månen och solen på ett sätt som visserligen skiljer sig väsentligt från dagens värden men ändå klart visar att solen var mycket större än jorden. Därför föreslog han ett heliocentriskt världssystem, det vill säga ett system med solen i centrum, och månen i sin tur i en bana runt jorden.
Eratosthenes, på det sena 200-talet fKr, bevisade att jorden var rund och beräknade dess omkrets med häpnadsväckande precision 1700 år före Columbus. Han delade in jorden i fem zoner, avgränsade av polcirklarna och vändkretsarna, och etablerade ett koordinatsystem med latituder och longituder.
Hipparkos (161–127 fKr) räknade ut ett medelvärde för en månmånad som skilde sig från det nu accepterade med mindre än en sekund. Han skapade trigonometrin. I den stjärnkatalog han upprättade införde han begreppet magnitud (ljusmängd), som ännu brukas. En av hans viktigaste upptäckter var förflyttningen av vår- och höstdagjämningspunkten i förhållande till fixstjärnehimlen.
Euklides forskade och undervisade i matematik vid Alexandriauniversitetet från ungefär 300 fKr fram till sin död trettio år senare. Hans skrift om matematikens och geometrins grunder kom att stå sig som lärobok i över 2000 år. Han mejslade ut geometrins nyckelbegrepp och förverkligade den idé som går ut på att man kan föra tillbaka disciplinens alla satser på ett fåtal självklara sanningar, axiom.
Arkimedes (287–212 fKr) levde visserligen mest i Syrakusa men hade många intellektuella kontakter i Alexandria, där han studerat en tid. För eftervärlden är han den ojämförligt mest betydande inom den teoretiska vetenskapen. Han verkade både inom aritmetiken, den rena geo- metrin och astronomin, men det är framför allt två områden av den rena och tillämpade matematiken som han lade grunden till, infinitesimalkalkylen och mekaniken. Ett av hans viktigaste verk handlar om cirkelns kvadratur: hur konstruera en kvadrat med exakt samma yta som en given cirkel? Arkimedes insatser inom matematiken har aldrig överträffats under årtusendenas gång.
Den tredje av den hellenistiska tidens mest lysande matematiker var Apollonios (262–190 fKr). Av hans skrifter finns endast en bevarad, ”Om koners sektioner”; här lanserar han termerna parabol, ellips och hyperbol. Han formulerade bland annat Apollonios problem: hur dra en cirkel som tangerar tre givna cirklar? Han betraktas som föregångare till Cartesius, uppfinnaren av den analytiska geometrin.
Biblioteket i Alexandria hade bestått i cirka hundra år när det fick en konkurrent i Pergamon på Mindre Asiens kust. Den egyptiske kungen försökte stäcka dess verksamhet genom att stoppa papyrusexporten. Men då började man i Pergamon istället använda det tunna och membranliknande material vi idag kallar pergament.
Vi vet inte hur biblioteket i Alexandria såg ut, men det stod som förebild för det i Pergamon, och detta har grävts ut. Här hade man förutom bokmagasin både läsesal och samlingssal för forskarna. Det var uppenbarligen ett rent forskningsbibliotek.
Många historiker påstår att biblioteket i Alexandria förstördes år 47 fKr, när staden reste sig mot romarkejsaren Caesar och denne satte den egyptiska flottan i brand. De menar att de brinnande fartygen drev in mot land, och att elden spred sig på palatsområdet. Mycket tyder emellertid på att det inte var biblioteket som brann upp, utan en samling bokrullar som magasinerats nere i hamnen.
Men Alexandriabiblioteket härjades verkligen av eld, fastän först år 638. Då utplånades det av kalifen Omar, som menade att om grekernas skrifter överensstämde med Koranen behövdes de inte, och om de stred mot Allahs ord var de inte önskvärda och måste förstöras. Bokrullarna användes som bränsle i stadens 4000 badinrättningar och sägs ha räckt till att värma badvattnet i sex månader.
Alexandriabiblioteket existerade i omkring 937 år. Och nu har det återuppstått, förunderligt att säga. Ett i sanning fascinerande kapitel i kulturhistorien!
