Vid ett besök på en marknad i Bamako i Mali 2004, blev jag stående framför en hög med tryckta t-shirts. Motiven var i det närmaste identiska med tröjtryck som jag hade sett två år tidigare, då på en marknad i Indien. Ett av trycken föreställde World Trade Centers tvillingtorn som faller, ett annat en leende Usama bin Ladin med en kalasjnikov över axeln. Att dessa t-shirts såldes i Indien förvånade mig inte, då uttryck av muslimsk radikalism har funnits länge på subkontinenten. Mer förbluffande var att de var lika gångbara i Mali, ett land utan historia av militant islam och till vilket åtskilliga saudiarabiska biståndsmiljoner pumpas in årligen.

Fragment av al-Qaidas jihad och den värld av föreställningar, myter och symboler inom vilken denna jihad opererar har fått en global spridning. Nya idéer och praktiker har på kort tid införlivats i grupperingar inom skilda klass-, etniska-, och geografiska miljöer. Utrikesminister Carl Bildt gav i sitt linjetal på Utrikespolitiska Institutet den 19 december sin bild av denna verklighet: ”Tredje generationens invandrare från Pakistan börjar tillverka bomber i det gamla Englands nya slum /.../ Och borta i bergen i Waziristan sitter – sägs det – en shejk och manar hatiskt till våldsam terror mot alla de öppenhetens, demokratiseringens och globaliseringens krafter som hotar att underminera hans slutna idéers tillbakadrömmande värld.”

Bildts beskrivning har mött kritik främst för vad den inte innehåller: en syn på islamismen som en framväxande totalitär ideo­logi, tätt följande i fascismens och kommunismens fotspår. Vad som dock skymtar i Bildts beskrivning är komplexiteten i en ny form av militant islam som rör sig utanför det kalla krigets logik av blockformade internationella relationer mellan suveräna nationalstater. Bildts beskrivning och kritiken mot den visar på vikten av en intellektuell prövning av vad al-Qaidas jihad politiskt sett egentligen består av. Är den radikalt ny eller följer den en tydlig historisk kontinuitet? Varför upplevs den idévärld som al-Qaidas form av jihad gjort till sin som så lättorienterad såväl i Mumbai och Madrid som på Mindanao? Hur kan vi med de politiska medel som vi i dag har till vårt förfogande bemöta militanta rörelser som varken gör anspråk på traditionella politiska mål eller verkar utifrån invanda organisatoriska mönster?

Faisal Devji, historiker vid New School i New York har i sin bok Landscapes of the Jihad: Militancy, Morality, Modernity (Cornell University Press, 184 s) samt i en rad artiklar på nätsajten OpenDemocracy.net borrat djupt i dessa frågor. Devjis analys av al-Qaida och dess jihad är väl underbyggd, nyskapande och på många sätt kontroversiell. Hans bok togs upp i två olika recensioner i New York Review of Books under hösten 2005 (Max Rodenbeck 11/8 och William Dalrymple 1/12) – en god indikator på det tilltagande intresset för Devjis arbete. Faisal Devji tar ett stort grepp om den rymd av föreställningar och religiösa och sociala praktiker som al-Qaidas form av jihad såväl underordnar sig som förändrar. Han letar sig på så sätt vidare till ett nytt diskussionsutrymme utanför traditionell politisk idédebatt, utan att fördenskull glömma organisationens våldsamma uttryck – eller för den delen dess politiska konsekvenser. I detta diskussionsutrymme bryts paradigmatiska tankemönster om globaliseringen av, traditionalismen i och den politiska kontinuiteten inom den form av militant islam som al-Qaida står för.

Al-Qaida eftersträvar inte att motverka globaliseringen, menar Devji. Det vore att såga av den gren den sitter på. I stället är al-Qaidas jihad såväl en produkt av en kontinuerlig globalisering av flöden av varor och tjänster som pågått i århundraden, som en uttolkare och manipulatör av den acceleration av dessa flöden som har inträffat under de senaste årtiondena. I förordet till ”Landscapes of the Jihad” placerar Devji al-Qaidas jihad inom de historiskt formade globala kommersiella, kulturella och politiska nätverk som förbinder den sydasiatiska subkontinenten, östra Afrika, den arabiska halvön och länderna kring Persiska viken. I århundraden har varor, pengar, idéer och människor flödat inom dessa nätverk vilka det brittiska imperiet kom att förtäta och ge en tydlig global politisk karaktär.

Dessa nätverk utgör i dag en naturlig del av vardagen för människor över hela regionen. De är avgörande för al-Qaidas finansiering och rekrytering. Utifrån dessa globala sammanflätningar, menar Devji, kunde al-Qaida till exempel utan svårigheter ta plats i de lokala grupperingar som verkar i Dar-es-Salaams urbana slum. Därifrån rekryterades de personer vars hjälp var nödvändig för att utföra sprängningen av den amerikanska ambassaden i Tanzania 1998. Detta kunde ske utan någon som helst historia av militant islam i Tanzania. Organisationen är därför uttalat beroende av att globaliseringen fortsätter på flera plan: ekonomiskt, medialt, organisatoriskt, symboliskt. Usama bin Ladin och hans högra hand Ayman al-Zawahiri uttrycker i uttalande efter uttalande sitt behov av global medial uppmärksamhet för al-Qaidas fortsatta rekrytering. Även al-Qaidas våld bygger på en global strategi, med nedstigningar i lokala konflikter. Al-Qaidas rekryter manas att röra sig från region till region. Genom denna rörelse, skriver Faisal Devji, ”mellan Bosnien och Afghanistan, Tjetjenien och Irak, visar al-Qaida sin likgiltighet mot dessa territorier /.../ Det leder till att islam avterritorialiseras helt och hållet, eftersom det inte är ett eller annat land som är det viktiga, utan i stället själva islam som en global enhet”.

Om vi vill förstå för att bemöta al-Qaidas jihad, säger oss en läsning av Devji, bör vi utgå från att även om vi och al-Qaida inte delar samma framtidsvision så betyder det inte att al-Qaidas visioner är generellt bakåtsträvande. De är med största säkerhet inte ens traditionalistiska. Detta är en kontroversiell position. Men den är viktig att inta eftersom al-Qaida i sin rekrytering och radikalisering av unga muslimer inte framstår som en bakåtsträvande ideologisk konstruktion åtföljt av traditionalistisk praktik. Tvärtom, för många upplevs denna rörelse som visionär och framåtblickande: en rörelse som bryter ner traditionella mönster av auktoritet inom islam, samtidigt som den säger sig påvisa brister inom icke-muslimska samhällen. Vilka uttryck kan denna icke-traditionalism ta sig?

För det första är al-Qaidas jihad uttalat eklektisk beträffande religiösa uttryck, menar Devji. Tvärtemot traditionalistiska rörelser som exempelvis talibanerna i Afghanistan, utgör al-Qaida en ”ohelig” blandning av till synes motstridiga muslimska praktiker. Sufiska, shiitiska och sunnitiska inslag är grundläggande i denna form av jihad. Bland de sufiska inslagen märks bland annat glorifieringen av så kallade ”martyrer”. Dessa ges ofta en närmast mytisk position i al-Qaidas retorik. Bin Ladin har vid flera tillfällen uttryckt ”martyrernas” möjlighet att säkra sina familjers frälsning hos Gud genom sina egna självmordsattentat. Och att bin Ladin tilltalas shaykh i intern al-Qaida-retorik vilket Bildt tar upp i sitt tal, ska snarare läsas som en referens till det tilltalsnamn vilket ges sufi-åldermän, än som benämningen av traditionella ledare som sheihker i exempelvis Förenade Arabemiraten.

Idén om martyrskapet och al-Qaidas interna referenser till assassinerna är i sig ett lån från shiitiskt håll. Listan på övriga shiitiska inslag i al-Qaidas praktik kan göras lång. Här kan till exempel nämnas användningen av begrepp som fedayeen om stridande inom jihad. Men det tydligaste tecknet på al-Qaidas oortodoxa praktik, menar Devji, är dess uttalade intervention i interna muslimska debatter, genom att den uttryckligen understryker vikten av en sammanhållen muslimsk rörelse framför intern splittring efter shiitiska och sunnitiska linjer.

För det andra är al-Qaidas jihad en icke-traditionalistisk rörelse i fråga om synen på individualism. Ett iögonenfallande exempel på detta, skriver Devji, är de levnadsmönster vilka många av organisationens mest uppmärksammade medlemmar, de som utförde terroristattackerna den 11 september 2001, ingick i. Vissa av kaparna tillbringade en ansenlig tid i Las Vegas där de drack sprit, spelade bort pengar och klubbade – bara för att ett par veckor senare döda sig själva och nästan 3000 oskyldiga. Enligt Devji finns dock andra mer genomgripande förändringar i oortodox och individualiserande riktning. Al-Qaida understryker i sin retorik individens plikt att genomföra jihad – i både dess inre och yttre form – och förlägger uppfyllandet av denna plikt i den enskildes vardag. Jihad förflyttas därmed från att enbart praktiseras under speciella omständigheter, till en vardagspraktik. Resultatet är en närmast protestantisk relation mellan Gud och den enskilde, konstaterar Devji. Den skär genom en rad traditionella hierarkier inom organisationen runt islam.

Är då al-Qaidas verksamhet i sig politisk? Följer den en politisk linje och kontinuitet? Frågan är komplex, och här fullföljer Faisal Devji ett resonemang över två nivåer. Den första nivån är okontroversiell. Usama bin Ladin och Ayman al-Zawahiri har ingen sammanhållen politisk agenda, menar Devji. Självklart finns strategiska målsättningar, men ingen uttalad politisk vision som organisationens medlemmar måste dela. Organisationen har därför heller ingen långsiktig plan för vad den vill uppnå. Al-Qaida ställer till exempel inga krav på en muslimsk statsform. Att USA ska lämna Irak är inget långsiktigt principiellt mål. Våldet fyller ingen uttalad funktion inom en dialektik eller revolutionär rörelse.

På detta sätt skiljer sig al-Qaida från den typ av muslimsk fundamentalism som har representerats av så vitt skilda grupperingar som det sunnitiska Muslimska brödraskapet i Egypten och de shiitiska revolutionärerna i Iran. Organisationen har dessutom varit sparsam i uttalanden till förmån för nationella rörelser.

I stället har al-Qaida och dess företrädare propagerat för en global rörelse med lokala fronter. Al-Zawahiri har till exempel personligen lämnat den lokala kampen för en religiös stat i Egypten, till förmån för en världsomspännande verksamhet inom al-Qaida.

Och det är här Devjis resonemang blir kontroversiellt. Al-Qaida, säger Devji i en intervju med John Sutherland för tidningen The Guardian, varken kan eller vill förutspå de globala konsekvenserna av sin våldsamma jihad därför verksamheten inte utgår från en politisk militant ideologi utan ifrån en etisk militant ideologi. Våldet inom denna militanta etiska ideologi utförs därför som en etisk akt, som en plikt, vilket exempelvis Mohammad Sidique Khan – en av självmordsbombarna i London den 7 juli 2005 – underströk i sitt filmade avskedstal. Genom de globala effekter dessa lokala dåd medför kan idéer om islam förstärkas i redan muslimska delar av världen samtidigt som de sprids globalt. På denna globala nivå måste en global publik sfär ta ställning till islam; till de delar av religionen som man tycker sig stödja, till de delar man tycker sig ta avstånd ifrån. Samtidigt bryts traditionella hierarkier och strukturer inom islam ner genom organisationens jihad. Och i och med sin essentiella etiska karaktär, menar Devji, kan denna våldsamma praktik komma att övergå i en icke-militant form inom en inte alltför avlägsen framtid. Våldet i al-Qaidas jihad som temporärt, övergående: frågan är om vi vill eller har råd att vänta ut ett sådant förlopp – en sådan reformation?