Attackerna den 11 september 2001 blev al-Qaidas groteska mediegenombrott. Bomberna några år tidigare mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania rönte visserligen uppmärksamhet, men den gången rörde det sig om attentat av traditionell art. Elfte september initierade en ny epok av osäkerhet och hot. Attackerna kan inträffa var och när som helst och riktas främst mot civila. Operationerna är välorganiserade, men utförs av grupper som sätts samman för tillfället. Någon total frilansverksamhet rör det sig knappast om, men al-Qaida framträder inte som en organisation av gammaldags snitt, utan som ett transnationellt nätverk anpassat till informationssamhället. Typiskt nog verkar det spektakulära genomförandet vara lika viktigt som syftet, även om så inte är fallet.
Åtskilliga av jihadisternas appeller och proklamationer har publicerats under åren som gått sedan de trädde fram som aktörer på den världspolitiska scenen, men för den som vill få en samlad och fördjupad bild har den franske islamologen Gilles Kepel tillsammans med översättaren Jean-Pierre Milelli och ett antal av Kepels doktorander sammanställt en fransk översättningsvolym med texter av central betydelse för förståelsen av den jihadistiska rörelse som trots sina begränsade skaror har präglat nyhetsrapporteringen och den politiska dagordningen i flera år.
Al-Qaida dans le texte (Presses Universitaires de France, 438 s) innehåller en lång rad texter, några återgivna i helhet, andra i utdrag. De har ett fåtal personer som upphovsmän. Usama bin Ladin är den mest kända, men Ayman al-Zawahiri, al-Qaidas andreman och främste ideolog, får breda ut sig över betydligt fler sidor. Den i Irak verksamma terroristledaren Abu Mussab al-Zarqawi bidrar med ett brev till de bägge al-Qaidaledarna, medan ett omfattande utrymme lämnas åt Abdallah Azzam, trots att denne dog redan 1989 och aldrig hann ingå i det terrornätverk som bokens övriga skribenter utgör centrala noder i.
Den globala jihadismen, hur ny den än kan te sig, är en restprodukt från det kalla kriget, närmare bestämt från en av dess hetaste stridszoner. Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan 1980 kom att mobilisera motståndsmän av olika schatteringar och till dem hörde en brokig skara äventyrare från hela den muslimska världen, särskilt arabländerna. En av dessa, miljardären Usama bin Ladin, blev ledande organisatör av de tillresande legosoldaterna och de krigsturister som liksom han själv inte sällan kom från välbärgade saudiska familjer. En annan var den egyptiske läkaren Ayman al-Zawahiri som skulle bli bin Ladins kompanjon och ständige följeslagare. Även de övriga två skribenterna i den franska urvalsvolymen deltog i Afghanistankonflikten. För Azzam innebar det slutet, men Zarqawi inledde sin bana som jihadist under krigets sista år.
Palestiniern Abdallah Azzam, som av anhängarna kallats ”jihads imam”, skiljer sig i väsentliga avseenden från de övriga i fyrklövern. Han föddes 1941 och var alltså redan medelålders när han engagerade sig i Afghanistankriget. Han hade en gedigen muslimsk utbildning bakom sig, studier i Damaskus och doktorsgrad i islamisk rättslära från al-Azhar i Kairo. Under sin tid som professor i Jeddah i Saudiarabien hade han som kollega Muhammed Qutb, bror till Sayyid Qutb, Muslimska brödraskapets mest radikala ledare, som Nasser hade låtit hänga 1966, samma år som Azzam kom till Kairo. Möjligen kan Azzam i Jeddah även ha mött den dåvarande studenten Usama bin Ladin.
I sin ungdom var Azzam medlem i Muslimska brödraskapet, men radikaliserades ytterligare när han på 80-talet kom till Pakistan för att undervisa vid ett saudifinansierat universitet. Kriget i Afghanistan fick honom att lämna det akademiska och bli en av bin Ladins medarbetare i rekryteringsverksamheten av frivilliga till de afghanska trosfrändernas kamp. De texter av Azzam som återfinns i antologin kretsar kring jihad och en central tes är att detta heliga krig är en individuell förpliktelse för varje muslim. Azzam diskuterar även vilka som får dödas och svaret blir att alla som är av nytta för fienden bör mista livet. Senila åldringar slipper undan. Villkoren för att uppnå martyrskap är en annan fråga av vikt och Azzam själv får antagligen anses ha uppfyllt kraven eftersom han sprängdes i bitar av en bilbomb när han 1989 var på väg till en moské i Peshawar för att hålla fredagsbön.
CIA och den israeliska säkerhetstjänsten Mossad har givetvis anklagats för att ligga bakom Azzams död, men andra rykten pekar mot vännerna bin Ladin och Zawahiri, med vilka han påstås ha råkat i osämja angående den fortsatta kampen efter Afghanistankriget. Klart är att de bägge vapenbröderna skulle komma att anamma Azzams strategi om ”den solida basen”, det vill säga en organisation avsedd att fungera som avantgarde i det jihad som Azzam ansåg borde föras mot ”de nära fienderna”, de regimer i muslimska länder som jihadisterna betraktar som avfallna från islam eftersom de sägs ha lierat sig med kristna och judar.
Hur mycket al-Qaida, som betyder just bas, har inspirerats av Azzams idéer framgår av Zawahiris skrifter, där tankarna om avantgardet återkommer. Hos Zawahiri har de teologiska resonemangen emellertid bantats ner och den fanatiska retoriken skruvats upp. Begreppsparet korsfarare och judar återkommer närmast formelartat och den muslimska världen tycks full av kättare, otrogna och avfällingar. Demokrati är förhatligt och den som utger sig för att vara muslim och citerar ”en demokratisk eller socialistisk tänkare” är enligt Zawahiri en ”otrogen och avfälling”. Jihad är det enda som gäller och varje rättrogen bör döda amerikaner och judar varhelst de uppenbarar sig. Han föreslår diverse metoder: skjuta dem, hugga ner dem, spränga dem, slå ihjäl dem med järnstång.
Bin Ladin företräder samma världsuppfattning som sin vapendragare och för dem bägge är det fördrivandet av korsfarare och judar från muslimsk mark som är det främsta målet för deras jihad, vid sidan av störtandet av de muslimska regimer som samarbetar med de otrogna. Al-Qaidas utsände i Irak, jordaniern Abu Mussab al-Zarqawi, avviker givetvis inte från detta synsätt. Han talar om de amerikanska sionisterna som har för avsikt att upprätta ett ”Storisrael, från Nilen till Eufrat”. Kurderna har öppnat sitt land för judarna och det finns nästan inga gränser för vad shiiterna, dessa kättare, gjort sig skyldiga till. Zarqawi vet att berätta att de förorsakade Bagdadkalifatets fall, omintetgjorde det osmanska väldets erövring av Europa och dessutom har de, enligt Zarqawis historieskrivning, förföljt sunniterna i Irak.
Eftersom antologiurvalet består av ytterst disparata texter - intervjuer och proklamationer och utdrag ur längre traktater - är det svårt att uttala sig med säkerhet om hur de är avsedda att brukas och vilka läsarna är. I en del fall vänder sig upphovsmännen till de otrogna med hot om terror och undergång, i andra till de egna anhängarna med löfte om att terror och undergång ska drabba de otrogna eller med direkta uppmaningar till att utföra terrorhandlingar. Det krävs med andra ord inga avancerade tolkningsteorier för att blottlägga budskapet. Bruket av religiösa argument och formelartade ordvändningar varierar, men det förefaller svårt att hävda att språkbruket enbart är att betrakta som utslag av en viss retorisk tradition, ett stilistiskt effektsökeri. Brutaliteten har vid det här laget visats i handling så många gånger att det inte bör råda tvivel om intentionen.
Textkommentarerna ger kortfattade upplysningar av faktakaraktär och av dem framgår också var texten ursprungligen har stått att finna. I de flesta fall har skrifterna fortsatt att leva sina liv på internet och man kan anta att det är här de har nått sina flesta läsare, även om en del av de texter som återges i utdrag i sin fulla längd sannolikt också har funnit en läsekrets som tryckta pamfletter. Det finns dock anledning att betvivla att det är de breda massorna som har tagit dem till sig, snarare kan man misstänka att det är en betydligt mer begränsad skara som intresserar sig för dem, om än en globalt spridd sådan.
Terrorismen är den fattiges vapen brukar det heta, men påståendet blir inte mer sant för att det upprepas ofta. Att varken al-Qaidas ledare eller förövarna hör till världens utblottade massor är väl känt. Majoriteten av flygkaparna den 11 september var saudier, inte haitier. Det var marockaner, inte malawier, som låg bakom bomberna i Madrid. Den gamla ”tredjevärldenmarxismens” förklaringsmodell är ännu populär, men den fungerar ovanligt dåligt som redskap för att förstå dagens globala terrorism. Världens fattiga har nog med problem, de bör slippa att bli indragna i detta sammanhang. De är snarare offer, som vid ambassadattentaten i Östafrika. Al-Qaida bryr sig inte om vilka som dör och ser inte sin verksamhet som ett bidrag till de fattigas kamp, men har säkerligen inget emot att andra gör det.
Globalterrorismens antiamerikanism tilltalar inte bara många i den muslimska världen, där den fångar upp frustration och missnöje, utan också delar av vänstern. USA och dess allierade påstås ha startat korståg mot den muslimska världen, trots att det inte finns några hållbara bevis för den saken. Det hjälper föga att Bush och Blair besöker moskéer och tar emot muslimska ledare, att man ständigt understryker att kampen inte riktar sig mot islam, utan mot terrorismen. Den regim man störtade i Irak var för övrigt sekulär och Saddams fall öppnade för ett större religiöst inflytande i politik och samhällsliv. Missbedömningar och övergrepp i Irak och i terrorismbekämpningen ger inget stöd för påståendet om en ”civilisationskamp” mot islam, men bidrar givetvis till att sprida jihadromantiken, föreställningen om en berättigad motståndskamp, inte minst bland arga unga muslimska män.
Om några har glädje av att en sådan föreställning befästs är det jihadisterna. För dem är korsfararna och judarna huvudfiender. Det finns en tydlig linje bakåt mot tidigare radikal islamism av det slag som Muslimska brödraskapet och dess mest extreme förgrundsgestalt Sayyid Qutb företrädde, men dagens jihadister har gått än längre i sin fanatism och sin våldsutövning. De har varit framgångsrika i lanseringen av den världsbild som bär upp hatets ideologi. Med stor skicklighet deltar de i utformningen av mediala strategier som förflyttar fokus från terroristerna och deras motiv och vänder kritiken och upprördheten mot ”väst” och dess påstått korstågsfarande ledare.
Den globala terrorismen etablerades på 90-talet när Afghanistanveteranerna sökte efter nya fiender och nya slagfält. De förde sitt jihad hem till sina ursprungsländer och de spred det över världen i en apokalyptisk strid mot kristna, judar, avfällingar, hycklare, otrogna och ateister, allt enligt deras egen invektivfyllda retorik sådan den kommer till uttryck i skrifter och uttalanden. Många av attackerna har drabbat länder utanför ”västvärlden”, framför allt muslimska sådana. Offren är oskyldiga, men för jihadisterna finns inga utan skuld. Alla är fiender förutom deras egna lilla utvalda skara som anser sig ha rätt att definiera vem som är muslim och vad som är islam, vem som har rätt att leva och vem som skall dö. De bestämmer världsordningen. Så framträder al-Qaida i den egna texten.
