På goda grunder kan den numera så uppmärksammade terrororganisationen al-Qaida beskrivas som ett multinationellt holdingbolag. Åtminstone under åren 1996-2001 hade företaget sitt huvudkontor i det talibanstyrda Afghanistan. Bland de många dotterbolagen kan nämnas export- och importfirmor, entreprenadföretag samt vidsträckta plantageanläggningar för produktion och förädling av exportgrödor. Bakom den religiösa och politiska propagandan skymtar en new age-liknande rörelse – ett ”medieföretag” i livsstilsbranschen som med 2000-talets teknologi satsat på att framställa en virtuell idealvärld med förebilder hämtade från 600-talets Arabien. Invävt i företagsgruppens globala kommunikationsnätverk verkar också en terrororganisation med hemliga celler i ett 60-tal länder.

Före den amerikanska vedergällningsaktionen i oktober 2001 tjänade al-Qaida uppskattningsvis 1 miljard dollar årligen på heroinproduktion i Afghanistan, enligt CIA. Åtminstone 147 militanta islamistiska organisationer världen över har haft tillgång till fonder som tillförts mellan 5 och 16 miljarder dollar varje år. Företagskonglomeratet al-Qaida har dessutom privatiserat terrorismen. Tidigare terrororganisationer i Mellanöstern – som palestinska grupper under 1970- och 80-talen – var helt beroende av ekonomiskt bistånd samt infrastrukturen i välvilligt inställda stater som Irak, Syrien och Libyen. President Clintons beslut 1996 att frysa Usama bin Ladins förmögenhet – och FN-sanktionerna 2000 mot Afghanistan – var verkningslösa slag i luften.

Al-Qaidas terrorister är utan tvekan barn av moderniteten och den globala världsordningen. De kommunicerade – i det talibanstyrda Afghanistan – med amerikanska satellittelefoner och använde japanska datorer och faxmaskiner. En av bin Ladins militära rådgivare har doktorerat i psykologi vid ett egyptiskt universitet och arbetade senare som dataexpert på ett amerikanskt företag i Kalifornien. Attackerna den 11 september utfördes av en världsvan och välutbildad elit som bokade sina flygresor på Internet och relaxade efter jobbet på gym och pizzerior. Vapen- och bombinstruktioner distribuerades via webbsajter och cd-romskivor. Nätverkets e-postmeddelanden var krypterade. Al-Qaidas tekniska utrustning var mer avancerad än den amerikanska underrättelsetjänstens, enligt en expert inom U S National Security Agency.

Ovanstående resonemang återfinns i två böcker om al-Qaida, Usama bin Ladin och den globala terrorismen som publicerats på senare tid. Den ena – Holy War, Inc. Inside the Secret World of Osama bin Laden (The Free Press, 281 s) – har skrivits av den amerikanske terroristexperten Peter L Bergen. Den andra, som författats av Paul L Williams, har titeln Al Qaeda. Brotherhood of Terror (Alpha, 213 s). Bergen, som för närvarande är verksam som terroranalytiker på CNN, är journalist och historiker. Williams är teolog och medeltidshistoriker och har kartlagt internationell terrorism på uppdrag av FBI.

Bergen följer familjen bin Ladins spår tillbaka till hembyn al-Rubat i den jemenitiska provinsen Hadramaut. I den torra Wadi Doandalen, där åsnor ännu ombesörjer de flesta transporterna, härskar sedan årtusenden en så extrem könssegregation att kvinnor och män utvecklat olika dialekter. Den brittiska orientalisten Freya Stark, som besökte al-Rubat i början av 1930-talet, noterade att det överväldigande flertalet av hadramimännen lämnade Sydarabien i unga år för att söka sin lycka i den vidsträckta regionen från Egypten till Sydostasien. Efter ungefär två decennier återvände de flesta hem för att bilda familj. Från detta stillastående, förmoderna samhälle gav sig också Muhammad bin Awad bin Ladin iväg omkring 1930 för att jobba som lågbetald bärare i den saudiska hamnstaden Jiddah. Vid sin död 1967 i en flygolycka var han ägare till ett av världens största entreprenadföretag.

Vid mitten av 90-talet värderades Saudi Binladen Group (SBG) till åtminstone 5 miljarder dollar. 1999 var antalet anställda i moderbolaget 37 000. Under ledning av Usamas bröder Salem och Bakr har SBG förvandlats till ett världsomspännande konglomerat med verksamhet inom de flesta upptänkliga branscher – oljeexploatering, gruvbrytning, telekommunikationer, kraftverksbyggen och turistindustrin. Sedan 70-talet har koncernen gjort betydande satsningar på den amerikanska marknaden. Det var exempelvis SBG:s amerikanske representant som 1979 räddade sin ungdomsvän George W Bush – som nyligen startat sitt första företag i energibranschen – från ekonomisk ruin. Företagsgruppen al-Qaida har byggts upp med SBG som förebild, konstaterar Williams.

Muhammad bin Ladin fick 57 barn med sina olika hustrur. Enligt vissa rykten har Usamas mor, en syrisk kvinna, uteslutits ur den binladinska familjekretsen sedan hon skilt sig från Muhammad – och dessutom gift om sig på senare år. Usama, som föddes 1957, studerade ekonomi och offentlig förvaltning vid det prestigefyllda King Abdul-Aziz University i Jiddah och hade säkerligen planerat en karriär inom familjeföretaget. Bland de inflytelserika professorer han träffade på universitetet kan nämnas Abdullah Azzam och egyptiern Muhammad Qutb, den senare bror till Sayyid Qutb som räknas som den moderna militanta islamismens andlige fader. Sedan Sayyid Qutb avrättats av Nasserregimen 1966 blev brodern den främste uttolkaren av hans samhällsomstörtande skrifter. Efter den sovjetiska invasionen i Afghanistan i december 1979 blev Azzam chef för ”Servicekontoret” (Mekhtab al-Khadamat) i pakistanska Peshawar, som förmedlade det ymnigt flödande biståndet från den muslimska världen till de kämpande motståndsrörelserna. Azzam organiserade också det internationella nätverk som rekryterade tiotusentals muslimska frivilliga till kriget.

Redan ett par veckor efter den sovjetiska invasionen gjorde bin Ladin sitt första besök i Peshawar. Efter möten med afghanska mujahedinledare – som den senare presidenten Burhanuddin Rabbani – återvände han till Saudiarabien för att organisera penninginsamlingar och hemliga biståndskanaler. Bin Ladin lät bland annat forsla entreprenadmaskiner till afghanska gerillaområden för att bygga provisoriska vägar, underjordiska bunkrar och krigssjukhus. 1984 grundade han också Beit al-Ansar, från början ett vandrarhem för arabiska frivilliga som var på väg till Afghanistan för att ansluta sig till någon av de många befrielserörelserna. Inom kort satte Beit al-Ansar upp separata stridande förband och byggde det första egna träningslägret i den afghanska provinsen Paktia. 1987 inleddes ett nära samarbete mellan bin Ladin och Ayman al-Zawahiri, en av ledarna för den egyptiska terrororganisationen Islamiska Jihad, som också etablerat sig i Peshawar.

Sammantaget under åren 1980-89 kämpade, enligt CIA, ca 25 000 internationella islamister (så kallde afghanis) för Mujahedin. Andra experter uppskattar antalet till närmare 50 000. 1989, medan Sovjetunionen genomförde reträtten från Afghanistan, bildades al-Qaida som en topphemlig cell inom Beit al-Ansar. Syftet med al-Qaida var att planera framtiden för de 12 000- 15 000 kvarvarande internationella veteranerna från hela den muslimska världen som riskerade att stå arbetslösa när segern i Afghanistan var säkrad. De flesta hotades dessutom av fängelsestraff i hemländerna.

Amerikanska CIA, och andra västliga underrättelsetjänster, samarbetade i det fördolda med en vildvuxen flora av privata islamiska stiftelser – och de flesta av världens muslimska stater – i kampen mot den sovjetiska ockupationsmakten och den kommunistiska Kabulregimen. Två av de största biståndsgivarna var USA och den saudiska regeringen, som vardera satsade uppskattningsvis 3 miljarder dollar. Regimerna i terrordrabbade muslimska länder, som Egypten, öppnade villigt sina fängelseportar i en from förhoppning att de militanta islamisterna skulle försvinna för gott i de afghanska bergen. Det nära samarbetet mellan bin Ladin och prins Turki al-Faisal, den saudiska underrätelsetjänstens chef, bestod orubbat under perioden. Från 1940-talets slut till Berlinmurens fall i november 1989 var det det kalla krigets logik som gällde. Till och med Israel samverkade i hemlighet med fientliga arabiska grannländer – och de militanta islamisterna – i den övergripande kampen mot Sovjetunionen.

Redan 1980 fastslog Azzam målet för jihad, det heliga kriget. Att fördriva de otrogna kommunisterna från Afghanistan var bara första steget. Ytterst handlade det om att återupprätta kalifatet över hela umma, allt land som någon gång i historisk tid styrts av muslimska härskare. Den vidsträckta regionen från Filippinerna till västra Afrika skulle följaktligen befrias från utländskt inflytande. Det gällde också att störta alla de inhemska regimer som avvikit från den ”rätta” vägen genom samarbete med västvärlden. Också Spanien – som styrts av det muslimska Cordobakalifatet under medeltiden – skulle återerövras liksom Palestina, huvuddelen av Indien och det sovjetiska Centralasien. Till skillnad från Azzam vägrade bin Ladin redan från början att samarbeta med CIA. 1982 förordade han ekonomiska sanktioner mot USA och lät tillkännage att nästa krig, efter den förväntade segern över Sovjetunionen, skulle utkämpas mot den andra återstående supermakten och hela västvärlden.

Vid återkomsten till Saudiarabien 1989 hyllades bin Ladin som en hjälte. Den folkliga entusiasmen är förståelig – för första gången sedan Napoleons misslyckade invasion i Egypten 1798-1802 hade en muslimsk rörelse besegrat en västerländsk stormakt. Bin Ladin begav sig ut på en bejublad talarturné i saudiska moskéer medan andra ledare inom organisationen lät bygga baser och träningsläger på nyförvärvade latifundier i Sudan. Brytningen mellan al-Qaida och den saudiarabiska regimen inträffade de första dagarna i augusti 1990 sedan irakiska trupper ockuperat Kuwait. Bin Ladin föreslog att al-Qaidas afghanis skulle förena sig med den saudiska armén för att bekämpa Saddam Hussein. Men regimen avslog anbudet och vände sig i stället till USA med en vädjan om hjälp. Några månader senare sattes den alltmer kritiske bin Ladin i husarrest tillsammans med ett par framstående religiösa ledare. I april 1991 reste han till Pakistan för att några månader senare fortsätta till Sudan. Där välkomnades han av Hassan al-Turabi, ledaren för det islamistiska NIF-partiet och den sudanesiska militärregimens grå eminens. Planeringen av al-Qaidas krig mot USA och hela den rådande världsordningen intensifierades.

År 1995 organiserade al-Turabi en kongress i Khartoum för militanta islamister från hela den muslimska världen. Bland annat sammanträffade bin Ladin med Imad Mughniyeh, ledaren för den libanesiska Hizbollahmilisens hemliga säkerhetstjänst. Det var Mughniyeh som iscensatt självmordsattentatet mot den amerikanska marinkårens baracker i Beirut 1983 som dödade 241 amerikaner och ledde till USA:s tillbakadragande från Libanon ett par månader senare. Föreställningen om den amerikanska statsledningens ”feghet” tycktes bli bekräftad på nytt under Somaliakrisen hösten 1993. Efter en eldstrid mot krigsherren Aidids milis, som dödade 18 amerikaner och förstörde tre Black Hawk-helikoptrar, gav president Clinton order om att avbryta interventionen. Mot bakgrund av dessa händelser fattade bin Ladin beslutet att tillämpa ”Beirutmodellen” för att driva ut det räddhågsna USA från Saudiarabien och i sinom tid från hela den muslimska världen. Det beslutet baserades onekligen på en felaktig föreställning om USA:s roll i den nya världsordningen, skriver Bergen.

Vid 90-talets början strömmade tusentals afghanis ut över världen. De engagerade sig i en lång rad konflikter från Bosnien till Kashmir, Tjetjenien, Filippinerna, Tadzjikistan, Somalia och Algeriet. 1995 inledde al-Qaida en serie hänsynslösa självmordsattentat som ledde fram till katastrofen den 11 september och det globala kriget mot terrorismen. Den 13 november 1995 detonerade exempelvis en bilbomb utanför nationalgardets byggnad i Riyad. En vecka senare sprängdes den egyptiska ambassaden i Islamabad. I juni 1996 exploderade en hel tankbil med sprängämnen vid den amerikanska basen Khobar Towers i saudiarabiska Dhahran. Vid de uppmärksammade ambassadsprängningarna i Nairobi och Dar-es-Salaam i augusti 1998 dödades 224 och skadades ungefär 4 500 personer. Den 12 oktober 2000 genomfördes den första självmordsattacken till sjöss mot den amerikanska jagaren U S S Cole på redden i Adens hamn.

”Västvärldens demonisering har gjort bin Ladin till hjälte för miljoner fattiga människor i den Tredje världen”. Citatet är hämtat från en intervju med den pakistanske presidenten Pervez Musharaf. Terrordådet den 11 september kan onekligen beskrivas som den maximala reklamkuppen. Aldrig förr har så många tv-tittare tagit del av ett politiskt budskap som när Al-Jazira Television sände Usama bin Ladins proklamation den 7 oktober 2001 – samma dag som det amerikanska anfallet inleddes mot Afghanistan. I all historisk tid har terrorismen följt med i samhällsutvecklingen.