Ett genomgående tema i marknadsföringen av årets Olympiska spel i Aten är spelens antika grekiska rötter. Spelens slogan Welcome home anspelar tydligt på att spelen åter hålls där de en gång började. Till och med maskotarna har anknytning till antiken. Deras namn, Phevos och Athena, är hämtade från den antika gudavärlden och deras design inspirerad av dockor från antiken som hittats i arkeologiska utgrävningar. Det är meningen att de ska symbolisera länken mellan antiken och de moderna olympiska spelen. Från officiellt grekiskt håll är det en välprövad strategi att betona det klassiska arvet, men denna gång har anspelningen också fått positiva effekter för det arkeologiska arvet, då man inför OS har genomfört omfattande, och välbehövliga, restaureringar av museer och arkeologiska områden.
En av de viktigaste symbolerna för det klassiska arvet är Akropolis, och länge hyste man förhoppningar om att Parthenonfrisen som i dag finns på British Museum i London skulle återbördas till Athen lagom till spelen för att visas upp i det nybyggda Akropolismuseet.
Eleana Yalouri har nyligen i sin studie av Akropolisklippans mångbottnade symbolik The Acropolis: Global Fame, Local Claim (Berg, 238 s) visat att dagens greker uppfattar Akropolis som en symbol för Grekland. Symboliken får en nästan konkret dimension där själva klippan ses som ett kondensat av landet. Denna starka symbolik har resulterat i att Akropolis har kommit att lyftas upp bortom tid och rum och blivit en evig symbol för grekiskheten. Famös är den händelse under Nazitysklands ockupation av Grekland då två motståndsmän lyckades riva ner den svastiskaprydda flaggan och hissa den grekiska på Akropolis. I antropologiska intervjuer som Yalouri har gjort visar det sig att greker betraktade närvaron av den svastiskaprydda flaggan på Akropolis som en förorening av den grekiska kroppen. Symbolkomplexet att tala om nationen i termer av en biologisk kropp är inte ovanlig och förekommer ofta inom nationalistiska ideologier.
Historieundervisningen i den grekiska skolan är central för spridningen av den officiella ideologin. Genom att intervjua tioåringar visar Yalouri effektivt hur idén om att Akropolis är en helig förkroppsling av Grekland förankras hos dagens unga greker.
Hur ska detta då förklaras? Eftersom den officiella grekiska identiteten bygger på det klassiska arvet har man fäst stor vikt vid den antika grekiska perioden i undervisningen. Det är också den klassiska perioden som man har grävt ut mest energiskt. Detta har skett på bekostnad av lämningar från andra, mindre symbolladdade perioder. Sedan Akropolis förklarades som ett arkeologiskt område 1843 har man sakta men säkert rensat bort lämningar från andra tidsepoker och lyft fram de spår som härrör från 400-talet f Kr. Akropolis har renats genom de arkeologiska aktiviteterna. Yalouris studie visar hur besökare iakttar en närmast religiöst vördnadsfull tystnad när de går på Akropolisklippan.
Ett annat exempel på de sakrala dimensionerna Akropolis har för greker är de kraftiga reaktioner som Coca Colas reklamkampanj 1992 väckte. I reklamen fick de berömda karyatiderna på Erechtheion formen av Coca Cola-flaskor, vilket av många greker uppfattades som en kulturimperialistsk skändning.
Parthenonfrisens hemvist är ett infekterat sår och har sedan den dåvarande grekiska kulturministern Melina Merkouri återväckte frågan på 80-talet periodvis lett till spända relationer mellan Grekland och England. I dag har en stor del av världsopinionen vänt och för många är det politiskt korrekta svaret att Parthenonfrisen bör återbördas till Grekland. Men för en arkeolog är detta inte helt okomplicerat, då det skulle kunna uppfattas som ett prejudikat som potentiellt kan resultera i en lång rad tvister och processer om var arkeologiska fynd egentligen hör hemma. Ett välkänt exempel som belyser detta problem är den så kallade Priamosskatten som den tyska arkeologen Heinrich Schliemann grävde ut i Troja 1873. I dag finns den i Moskva, dit den kom när den sovjetiska armén ockuperade Berlin under andra världskrigets slutskede. Ska Priamosskatten vara kvar i Moskva, ska den tillbaka till Berlin, till Turkiet, eller slutligen till Grekland? Vem som äger rätt till föremål från det förgångna är inte alltid en okomplicerad fråga.
Den långa europeiska traditionen som placerar sitt ursprung i den antika grekiska kulturen har stått i motsättning till de moderna grekiska anspråken på att vara den antika grekiska kulturens arvtagare. De diplomatiska turerna om var Parthenonfrisen ska finnas är ett ovanligt konkret uttryck för denna ideologiska konflikt. Frågan är mångfacetterad och kan belysas genom ett vidare historiskt och ideologiskt sammanhang.
Den moderna nationalstaten Grekland erkändes 1832 efter en befrielsekamp mot det Ottomanska riket som började 1821. Nationen skapades genom att man bit för bit lade till nya territorier som erövrades från det sönderfallande Ottomanska riket. Ett par territoriella justeringar gjordes också efter det Ottomanska rikets fall. Dagens kartbild fick inte sin form förrän efter andra världskriget då Italien förlorade Tolvöarna och de inlemmades i Grekland. Greklands komplexa förhållande till västerlandet, men också till antiken, var tydligt redan under de politiskt turbulenta åren i början av 1800-talet.
I samband med romantiken började man intressera sig alltmer för den antika grekiska kulturen. I Tyskland, till exempel hos Goethe och von Humbolt, fanns ett närmast sjukligt intresse för antikens greker. Den antika grekiska kulturen var för dem inte en av många andra historiska perioder utan ett gudomligt ideal som tyskarna skulle sträva efter att likna och återskapa.
Det västerländska intresset för den antika grekiska kulturen tog sig också andra former. Det var viktigt att konkretisera sin vurm för antiken genom att ställa ut antika föremål hemma. I början av 1800-talet var det därför vanligt, men också möjligt, att ta med sig antika konstföremål. Dessa aktiviteter kulminerade mellan 1800 och 1820 då det pågick en frenetisk jakt på antika föremål och representanter för flera europeiska länder deltog. Förutom Lord Elgin som tog med sig delar av Parthenonfrisen till England, kan fransmännens bortforslande av Venus de Milo och tyskarnas plundring av Aphaiatemplet på Aigina nämnas.
Att frakta hem statyer var inte alltid så enkelt. Venus de Milo hittades av en lokal jordbrukare på Melos och köptes av en fransman. Men köpet var kontroversiellt och för att komma undan de ottomanska myndigheternas försök att hitta statyn fraktades den runt östra Medelhavet i ungefär ett år innan den till slut hamnade i Louvren. Likaså var vägen mellan Aigina och München kantad av intrigspel. Det pågick en dragkamp mellan de två tyskarna som hade grävt fram delar av Aphaiatemplet och engelska representanter som försökte köpa föremålen för British Museums räkning. Till slut köpte kung Ludvig av Bayern dessa föremål på en offentlig auktion. Elgins aktiviteter var med andra ord inte unika.
De individer som köpte eller grävde fram antika föremål var ofta genuint intresserade av antiken. Men till skillnad från i dag var deras intresse förenligt med idén om att äga föremålen privat. I vissa fall, som hos Lord Elgin, fanns det tillstånd från de ottomanska myndigheterna att studera, men också ta med föremål. Dessa tillstånds värde har dock ifrågasatts. Vi ska komma ihåg att det Ottomanska riket var i beroendeställning till dåtidens stormakter, och att en hel del korruption förekom. Men vurmen för den antika grekiska kulturen hade också en djupare ideologisk konsekvens. För att kunna legitimera bortforslandet av antika föremål var det nödvändigt att undergräva de levande grekernas rätt till det antika arvet. Man betonade den lokala folkliga traditionen och skillnaderna mellan dagens och antikens greker. Påfallande ofta porträtterades samtida greker som en del av orienten, vilket i sin tur undergrävde grekernas anspråk på det klassiska arvet. Västerlandets intresse för den antika grekiska kulturen har med andra ord en kolonialistisk baksida.
Identiteter är alltid svårfångade och föränderliga. Att man i den moderna grekiska identiteten betonar det antika grekiska ursprunget följer inte av en naturlig lag. De flesta grekerna levde i det Ottomanska riket vid 1800-talets början. I det definierades olika grupper efter religiös tillhörighet och det var ur den kristna ortodoxa identiteten som den grekiska växte fram. Den här utvecklingen var inte absolut i den meningen att den grekiska identiteten ersatte, eller eliminerade, den ortodoxa. För att förstå utvecklingen i Grekland kan man göra en distinktion mellan en folklig, levande, tradition som bygger på den ortodoxa tron och den bysantinska kulturen och en elitistisk, västerländskt influerad, tradition som bygger på antiken. Antropologen Michael Herzfeld argumenterar i Anthropology Through the Looking-Glass: Critical Ethnography in the Margins of Europe (Cambridge University Press, 260 s) och Cultural Intimacy: Social Poetics in the Nation-state (Routledge, 226 s) för att spänningen mellan dessa kulturella traditioner är djup och präglar det grekiska samhället än idag. Den så kallade språkstriden i Grekland kan ses som ett uttryck för denna spänning. Länge var man oense om vilken form Greklands officiella språk skulle ha. En grupp förespråkade demotiki, alltså den folkliga levande grekiskan, och en grupp kathareuvousa, en rensad grekiska som byggde på antikens attiska dialekt. Kathareuvousa, som associeras med en elitistisk tradition, var Greklands officiella språk fram till militärjuntans fall 1974.
Ursprunget till denna spänning kan sökas i självständighetskampen. En tongivande grupp i denna kamp var den välutbildade elit som till stor del bestod av personer som hade studerat vid europeiska universitet och tagit till sig de romantiska idealen om den antika grekiska kulturen. När Grekland blev självständigt var det denna version av den grekiska identiteten som låg till grund för Greklands officiella identitet. På ett djupare ideologiskt plan kan man betrakta Greklands betonande av den antika identiteten som ett försök att visa att man tillhörde västerlandet.
Det finns också exempel på att Greklands anspelning på att vara de antika grekernas arvtagare har varit till nytta. Ett exempel på detta är hur Grekland på ett påtagligt konkret sätt har använt sig av arkeologiska utgrävningar. Förutom samlandet av konstföremål var det viktigt för väst att konkretisera sin länk med den antika världen genom arkeologiska utgrävningar. Ett talande exempel är hur fransmännen fick tillstånd att gräva ut Delfi 1893. De tyska arkeologiska utgrävningarna av Olympia hade vid det laget pågått i ett par årtionden. Dåtidens politiska antagonism fick också en arkeologisk dimension, och både amerikanerna och fransmännen försökte få tillstånd att bedriva arkeologiska utgrävningar i Delfi. De grekiska myndigheterna förstod att utnyttja detta och ställde dem mot varandra. Därmed steg priset för tillståndet från ursprungliga 25 000 till 80 000 dollar. Att Frankrike hade lovat Grekland ekonomiskt stöd på 1 miljon franc betraktas också som en bidragande orsak till att det var fransmännen som till slut stod som segrare. Ett tydligare exempel på hur kulturellt kapital realiseras ekonomiskt är svårt att hitta.
Det är dags att återvända till Akropolis. Associationen mellan Akropolis och Grekland är nyckeln till de starka känslor som Parthenonfrågan väcker. Om vi följer den nationalistiska logiken och återvänder till kroppsmetaforen så är och förblir Grekland en sargad kropp så länge Parthenonfrisen finns i London. Parthenonfrisen har mer än något annat kommit att symbolisera en kolonial tradition för grekerna. En tradition som förpassar grekerna bortom gränsen för den europeiska identiteten de strävar att tillhöra. En identitet som paradoxalt nog vilar just på det klassiska arv som grekerna själva anser sig vara både rättmätiga arvtagare och förfäder till.
