Förvisso finns det en tradition för akademikermemoarer i Sverige, inte minst då för memoarer av litteraturvetare. Under hösten har litteraturvetarsamfundet ivrigt kunnat skvallra om ”Dörrar till främmande rum” av Lars Lönnroth, numera professor emeritus vid Göteborgs universitet och före detta kulturchef här på SvD, och för några år sen var det hans Uppsalakollega Thure Stenströms ”I alma maters tjänst” som ventilerades. Den senare boken karakteriserades i en recension av Cristine Sarrimo som en skildring av ”hur ett manligt, patriarkalt nätverk skapas, upprätthålls och sanktioneras” medan Lönnroth – som fötts in i ett intellektuellt etablissemang – mera profilerar sig som en gossen Ruda.
I USA är ändå böcker av det här slaget en långt mer etablerad genre och de når ut till långt fler än dem som kan tänkas känna igen sig själva eller gotta sig över nidporträtt av någon kollega. Som Cynthia F Franklin – själv professor i engelska vid Hawaiis universitet – låter förstå i sin bok Academic Lives Today: Memoir, Cultural Theory and the University (University of Georgia Press, 352 s) är orsakerna flera. En är humanioras försvagade ställning i den akademiska världen och äldre – i första hand manliga vita – professorers behov att ge utlopp åt sin nostalgi för humanistisk bildning i vedertagen mening. En annan är att det finns åtskilliga professorer inte minst inom mer politiserade riktningar som feministisk litteraturforskning, postkoloniala studier och afroamerikanska studier som uppnått kändisstatus. Det är framför allt den senare kategorin som intresserar Franklin och vad hon närmare bestämt undersöker är i vilken utsträckning det finns en idémässig överensstämmelse mellan deras memoarer och de teorier de gjort sig kända för.
Det ska genast sägas att en del av dessa professorer inte bara är svåra att föreställa sig i en nordisk kontext utan också att de, i den mån de beskriver sina undervisningsmetoder, är ägnade att väcka åtminstone min förståelse för de äldre vita professorernas nostalgi.
Också Franklin – som definitivt inte har något till övers för de äldre vita männen – är kritisk mot exempelvis Bell Hooks, en gång högst reputerlig afroamerikansk teoretiker, numera snarare författare till snabbt tillkomna självhjälpsböcker, samt mot Jane Tompkins vars universitetspedagogik är starkt new age-betonad: hon vill komma ifrån allt vad kritik och utvärdering heter och istället utveckla det som populärpsykologin kallar det inre barnet hos sina studenter. När studenterna har läst Toni Morrisons roman ”Beloved” får de ytterligare leva sig in i svarta slavars kringskurna levnadsförhållanden genom att tränga ihop sig under ett bord och bli delaktiga i deras arbetsliv genom att åka till en gammal plantage och baka majsbröd.
Särskilt spektakulär i sin själviscensättning – både i sina memoarer och i övrigt – är Jane Gallop som representerar ett lesbiskt feministiskt perspektiv. Franklin minns ett tillfälle då Gallop skulle föreläsa om Nietzsche men uppenbarade sig i full cowgirl-utstyrsel och förklarade att hon tagit med sig fel föredrag och därför nu skulle tala om ”lärarens bröst”. Incidenten är typisk såtillvida att Gallop är övertygad om värdet av att kombinera pedagogik och sex. Hon blev herostratiskt ryktbar i hela USA för repliken ”Sexuellt föredrar jag doktorander” och för att öppet ha kysst en av sina doktorander i en bar. I sina memoarer försvarar hon kyssen: ”Det var en show som tände mig och som var avsedd att tända publiken, både bokstavligen och bildligt. Jag ville chockera och underhålla och jag ville få folk att tänka.” Memoarerna som hon skrev efter att två elever stämt henne för sexuellt trakasseri förefaller, konstaterar Franklin, fullständigt renons på insikt om att studenternas beroende av henne gör att de aldrig kan vara jämlika medspelare i hennes upptåg eller att det är hennes mycket speciella, av massmedier uppburna kändisstatus som gör att hennes provokationer inte innebär något egentligt risktagande för henne eftersom de sist och slutligen bara innebär att hon levererar det som förväntas av henne.
Franklin hyser en grundläggande misstänksamhet mot den individualism som memoargenren representerar och därför blir hon sträng – inte sällan alltför sträng, som när hon behandlar Sally Hirsch, känd framför allt för sin teori om betydelsen av vad hon kallat ”postmemories”, alltså tanken att människor – bland dem hon själv – kan växa upp dominerade av berättelser om traumatiska händelser före deras egen födelse och därmed få svårt att låta sina egna upplevelser ta plats och omvandlas till legitima minnen.
Hirschs judiska föräldrar flydde från Ukraina till Rumänien (där Hirsch föddes) och sedan vidare via Wien till USA. Men inför Hirschs beskrivning av sina känslor av vilsenhet, utanförskap och språklig osäkerhet under de första åren som elev i en amerikansk skola reagerar Franklin bara med att säga att Hirsch som feminist borde ha beaktat att det finns så många andra, inte minst afrikanamerikanska flickor, som upplevt ett långt värre utanförskap. Som läsare frågar man sig om inte Hirsch ändå borde ha rätt att vara sitt tonårsjag trogen, att helt enkelt gestalta det perspektiv på tillvaron hon hade då.
Men Franklin går istället vidare, och på Hirschs bekostnad prisar hon den politiska medvetenheten hos en annan feministisk litteraturforskare, Maureen T Reddy som själv är vit men specialiserad på afrikanamerikanska studier och har beskrivit hur hennes erfarenheter av att vara gift med en svart man och uppfostra svarta söner har förvandlat hennes förståelse av förhållandet mellan vita och svarta. Reddy tänker sig att solidaritet mellan svarta och vita kvinnor kan byggas inte genom feminismens traditionella föreställning om att alla kvinnor är systrar utan snarare genom tanken att alla kvinnor kan vara mödrar. Moderskap, som Reddy är mån om att understryka, är något man kan utöva också i förhållande till barn som inte är ens egna, moderskap innebär att man är rädd om livet och om framtiden.
Generellt kan man nog säga att det i dagens värld är inne med identiteter som är problematiska eller åtminstone sammansatta, som bygger på stor rörlighet över gränser av olika slag, inte minst geografiska. Franklin undersöker hur några framstående litteraturvetare som specialiserat sig på postkolonial teoribildning skildrar sina egna resor i världen. Också här går hon hårt fram. Det är kanske inte så svårt att förstå hennes invändningar mot den japanskamerikanske poeten och forskaren David Mura som i sin ungdom i USA lidit av att japanska män generellt uppfattas som könlösa, och som jublande finner sig själv i Japan, där han identifierar sig dels med Mishimas heroiska machomanlighet, dels med modern japansk konsumtionskultur i form av varumärken som Kenzo som representerar både erotik och ekonomisk makt. Och han tar verkligen ut svängarna genom att uttala sig om vita amerikaner i Japan med ett närmast rasistiskt förakt: ”Jag tänker på hur malplacerade de ser ut. Hur blekfeta de är, hur rödflammiga, hur högljudda, hur grova, hur omedvetna om modet.”
Men också Elizabeth Davidson – en av USA:s mest kända forskare inom amerikanska studier – får på fingrarna för sin bok om sitt mångåriga förhållande till Japan. På många punkter är hon sin antiimperialistiska ideologi trogen. Hon slår fast att jordbävningen i Kobe 1995 var en lika stor katastrof som orkanen Katrina eller till och med terrorattacken 2001. Hon polemiserar mot den allmänna uppfattningen att japanska kvinnor skulle vara långt ofriare än amerikanska. Hon resonerar insiktsfullt, åskådligt och roligt om hur lätt falska generaliseringar uppstår. Under en av sina anställningar vid ett japanskt universitet skulle hon delta i en allmän hälsoundersökning och eftersom hon just då medicinerade för en infektion i blåsan var hennes urin blått. När hon stod med sitt urinprov i en liten genomskinlig plastmugg insåg hon att de japanska studenterna som stod omkring alla blev övertygade om att alla amerikaners – eller åtminstone alla amerikanska kvinnors – urin är blått. Men när hon skriver om det av allt att döma utsökt vackra japanska hem hon inrett åt sig i USA blir hon enligt Franklins förmenade aningslös: hon förefaller blind för att det är hennes ekonomiskt sett mycket privilegierade situation som gör hemmet möjligt.
De memoarer som Cynthia Franklin emellertid beundrar utan förbehåll är också de enda som på allvar uppmärksammats utanför USA, nämligen Edward Saids ”Out of Place” (på svenska ”Utan hemvist”). Said, som dog 2003, var professor vid Columbia och är mest känd dels för boken ”Orientalism” som hunnit bli en klassiker inom postkolonial forskning, dels för sina insatser som orädd talesman för palestiniernas sak i västvärlden. Han föddes som amerikan i västra Jerusalem eftersom hans far hade amerikanskt medborgarskap. Hans mor var född i Nasaret av palestinska och libanesiska föräldrar. Sitt förnamn fick han efter prinsen av Wales och han uppfostrades i den anglikanska kyrkan. När han var ett par år gammal flyttade familjen till Kairo men reste flitigt tillbaka till storfamiljshemmet i Jerusalem och på somrarna till Libanon. Men när staten Israel grundades 1948 var exilen ett faktum och 1951 flyttade Said själv till USA.
Memoarerna började han skriva i och med att han fick leukemi och han har själv kallat dem ”en meditation kring sömnlöshet och död”. Franklins beundran för dem kommer sig av att hon upplever dem som på en gång starkt personliga och ändå allmängiltiga, individualistiska och ändå kollektivistiska i sin ständiga medvetenhet om de större historiska och politiska sammanhang författarens eget livsöde är inskrivet i. Som alternativ till begreppet kosmopolitisk föreslår han begreppet ”världslig”. Att vara ”världslig” i Saids mening är något helt annat än att vara intellektuell turist som Davidson eller Mura. Det är inte att kunna resa fritt och känna sig hemma var som helst och att välja och vraka – eller leka med – olika identiteter, det är att vara både hemma och hemlös, det är att ha kvar en känsla av smärtsam förlust, det är att stå fri i förhållande till enskilda ideologier och kulturer men ändå hela tiden känna ett förpliktande socialt och politiskt engagemang.
Att ett sådant förhållningssätt till skillnad från den intellektuella turismen också innebär utsatthet framgår av historien om Saids mors sista dagar. Efter att Palestina upphört att existera hade hon blivit en icke-person utan pass. Med långt framskriden bröstcancer tog hon sig till USA till sin dotter – Saids syster – som skötte henne med uppoffrande kärlek. Hennes turistvisum löpte emellertid ut när hon redan låg i koma och dottern tvingades lämna dödsbädden för att förhöras av migrationsmyndigheterna och förhindra ett deporteringsbeslut. Said konstaterar för övrigt att hans egen sjukdom gjort honom mera känslig för lidande – inte bara för det lidande som drabbar människor genom sjukdom utan också för det lidande som vållas av politiska övergrepp.
Tack vare Franklins bok läser jag nu om ”Utan hemvist” och gör det med både beundran och nöje. Men mitt främsta utbyte av ”Academic Lives” har ingenting att göra med att den handlar om litteraturvetare, akademiker. Det har att göra med att den handlar om identitet, hur identitet förstås, iscensätts och hur den kan förmedlas till andra. Och att den – som Terry Eagleton uttryckt det – visar att ideologi inte i första hand är idéer utan emotioner, bilder, magkänsla.
Men för all del: visst skulle det vara intressant att studera också svenska litteraturvetares världsbild? Fast de har väl aldrig gett sig ut för att vara annat än individualister?
