När de forna europeiska kolonierna söder om Sahara blev självständiga för ungefär 50 år sedan fanns stor tilltro till framtiden. Både i Afrika och i resten av världen trodde man att de nya länderna ganska snabbt skulle utvecklas till moderna stater. Internationellt bistånd skulle inledningsvis ge ekonomierna en skjuts i rätt riktning, men man förväntade sig att det flesta länder skulle vara ekonomiskt oberoende inom ett par decennier.
Verkligheten blev en helt annan. När Zambia blev självständigt 1964 var exempelvis zambierna i genomsnitt dubbelt så rika som sydkoreanerna. Vid millennieskiftet var sydkoreanerna i genomsnitt 27 gånger så rika som zambierna. Kenya och Singapore var för 30 år sedan ungefär lika rika (eller lika fattiga). Vid millennieskiftet tjänade en singaporian i genomsnitt 17 gånger mer än kenyanen. Inkomstskillnaderna mellan afrikaner och européer har under samma tidsperiod ökat, i stället för att minska. Men de afrikanska länderna har inte bara blivit fattigare i relation till andra länder. I vissa fall har även den absoluta fattigdomen ökat. När Nigeria blev självständigt 1960 befann sig till exempel cirka 25 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen. År 2000 hade den siffran stigit till 70 procent.
För den afrikanska befolkningen är detta en tragedi. Även om många svenskar har en överdrivet negativ bild av Afrika är det ett faktum att många människor är undernärda, och under extrema omständigheter dör i svält. Även om tillgången till sjukvård och mediciner ökat, är medellivslängden fortfarande låg i många länder, och ett stort antal människor dör i behandlingsbara sjukdomar som malaria och tuberkulos. Och trots att allt fler barn går i skolan, är utbildningen ofta av undermålig kvalitet och utsikterna att få ett bra jobb efter avslutad skolgång små.
Med några undantag har de afrikanska länderna heller inte utvecklats till livskraftiga demokratier. Flera stater är mer eller mindre totalitära enpartistater, medan andra havererat politiskt och därför plågas av interna konflikter och extrem fattigdom. Respekten för de mänskliga rättigheterna är därtill ofta svag. Inte minst kringskärs många afrikaners yttrandefrihet då politisk opposition och medier tystas med bryska metoder.
Hur kunde det gå så fel? Varför har så få afrikanska länder utvecklats? Det är frågor som historikern Roel van der Veen, professor i internationella relationer vid Amsterdams universitet, försöker besvara i Makt och vanmakt i Afrika. En samtidshistoria, som i dagarna utges i utmärkt översättning av Anders Östman på Dualis förlag. van der Veens svar på frågorna är allt annat än politiskt opportuna. Han menar nämligen att makteliten i de afrikanska länderna, eftersom de kan dra ekonomisk och social fördel av det rådande läget, inte vill ha någon utveckling. Orsakerna till detta beteende finner han främst i sociala, kulturella och historiska faktorer som känns igen från många andra kontinenter, men som visat sig särskilt livskraftiga i Afrika.
Vilka är då dessa faktorer? Självfallet har kolonialismen stor betydelse. van der Veen påpekar att kolonialstaterna bedrev en maktpolitik som underblåste traditionella afrikanska maktstrukturer, vilka bygger på ett patron–klient-förhållande mellan makthavare och undersåtar. I sådana förhållanden är makthavarna (patronerna) allsmäktiga härskare, som kontrollerar både det politiska och det ekonomiska livet. De är emellertid beroende av stöd från sina undersåtar (klienterna). Klienternas stöd köps genom materiella gåvor och genom att de erbjuds arbete i statsapparaten.
Genom exempel från en mängd länder i Afrika visar van der Veen hur de nya makthavarna snabbt tog kontroll över statens institutioner, som redan från början var svaga och knappast kunde betraktas som demokratiska, och manipulerade dem för sina egna syften. Det betydde att de monopoliserade all politisk och ekonomisk makt genom att köpa lojaliteter med hjälp av statskassan. Samtidigt underkuvades politisk opposition och ett privat näringsliv med hjälp av polis och militär. Så snart sådana strukturer etablerats, eftersträvade makteliten status quo snarare än utveckling. Därmed utvecklades varken demokratierna eller det privata näringslivet.
Detta samspel mellan kultur och historia fick enligt van der Veen de afrikanska länderna att utveckla politisk-ekonomiska system präglade av maktmissbruk, en stor och ineffektiv byråkrati, en försumbar privat sektor och låg konkurrenskraft. ”Ministerier, parlament och domstolar finns fortfarande kvar, men under åren har de blivit skal, som döljer den afrikanska verklighet som har tagit över och förvandlat dem för egna syften.” Han kallar denna process, där embryot till en modern stat förvandlas till en maktapparat i patronernas tjänst, för afrikanisering. Och afrikaniseringen är, menar han, grunden till Afrikas olycka.
Man skulle kunna läsa in rasistiska underströmningar i denna beskrivning, men van der Veen vill inte påskina att svarta afrikaner är mindre civiliserade, ointelligentare eller mer våldsbenägna än andra människor. Tvärtom vill han illustrera att individerna – även makthavarna – är fångade i uråldriga strukturer som hindrar utveckling. Denna analys skyms emellertid av de olyckliga begreppet ”afrikanisering”, som får det att framstå som om de sociokulturella mönster som utgör grunden för van der Veens analys är unikt afrikanska. I själva verket känns de igen från många samhällen utanför den afrikanska kontinenten, i allt från medeltidens feodala Europa till Italiens maffia, Maos Kina eller Putins Ryssland.
Historiska faktorer, och då i synnerhet kolonialismen, har dock bidragit till att de neopatriarkala strukturerna kunnat bli så dominerande i Afrika. Före kolonialismen var patronernas maktsfär ofta begränsad till en by eller en etnisk grupp. Då kolonialmakterna lade under sig stora områden och bildade stater med gränser som inkorporerade en palett av etniska grupper lades grunderna för mycket större maktsfärer. Kolonialmakterna höll kontroll över dessa sfärer genom att utbilda och förlita sig på inhemska eliter. Det var dessa eliter som tog över de svaga statsstrukturerna då kolonialmakterna drog sig tillbaka – och de fick i ett slag en nästan obegränsad makt över väldiga områden med stora naturrikedomar. Det är föga förvånande, och mänskligt snarare än afrikanskt, att eliten korrumperades av makt och hägrande rikedom.
Andra historiska faktorer bidrog till att maktmonopolet bestod i de flesta afrikanska länder. Stormakterna förde exempelvis under kalla kriget en cynisk Afrikapolitik där de stärkte elitistiska regimer med både bistånd och vapen. Västvärlden var också frikostig med lån, som de afrikanska makthavarna i hög grad använde för att underhålla sina klientelistiska nätverk. Efter ett par decennier, på 80-talet, blev situationen ohållbar. De utländska lånen användes inte för investeringar, och de afrikanska staterna hamnade därmed i en skuldsituation som på många sätt påminner om den vi i dag ser i bland annat Grekland. IMF och Världsbanken agerade då på ungefär samma sätt som EU agerar gentemot Grekland: de ställde hårda krav på att de skuldsatta länderna måste sanera sina ekonomier och minska sina utgifter.
Dessa krav, de så kallade strukturanpassningsprogrammen, fick den negativa bieffekten att makthavarna minskade sin sfär av klienter och satsade på den del av statsapparaten som kunde trygga deras makt: polisen, militären och säkerhetstjänsten. Följaktligen försummades i allt högre grad de sektorer som skulle kunna leda till utveckling: infrastruktur, hälsovård och utbildning. Samtidigt försökte makthavarna kontrollera de allt knappare resurserna, vilket ytterligare försämrade förutsättningarna för det privata näringslivet.
Under 90-talet kulminerade denna neråtgående spiral i ett antal konflikter. Regimerna i Liberia och Sierra Leone bröt samman och länderna hamnade i en våldsam anarki. Samma sak hände i Somalia. 1994 utbröt det fruktansvärda folkmordet i Rwanda, och i efterdyningarna av det destabiliserades särskilt Zaire, där ett utdraget krig med mängder av afrikanska stater inblandade skakade Centralafrika under resten av 90-talet.
Men även om många länder i subsahariska Afrika misskötts och kapsejsat, är bilden långt ifrån entydig. Sydafrika frigjorde sig under 90-talet från apartheidsystemet, och integrerades i den internationella ekonomin. Botswana, Elfenbenskusten och Senegal lyckades också relativt väl, och länder som Uganda och Moçambique visade en imponerande återhämtning efter krig och kaos. Bland de nästan 50 staterna söder om Sahara fanns sålunda en betydande variation. van der Veen poängterar själv detta faktum. Samtidigt menar han det finns uppenbara risker för att även dessa förhållandevis framgångsrika länder degenererar. Detta är också någonting man kan se tecken på i både Uganda och Sydafrika, samtidigt som Elfenbenskusten har hamnat i djup politisk kris.
Men mycket positivt har också hänt sedan van der Veen skrev sin bok i början av 2000-talet. Sex av världens snabbast växande ekonomier finns i dag i Afrika, och kontinentens tillväxt var 2011, mitt under Europas finanskris, hela 6 procent. Under åtta av de senaste tio åren har de starkaste tillväxtekonomierna i Afrika (de afrikanska lejonen) växt snabbare än sina asiatiska motsvarigheter (de asiatiska tigrarna). Nigeria har sedan år 2000 femfaldigat sin BNP, och antalet fattiga har därmed stadigt minskat igen. Vidare finns det spirande demokratirörelser i flera länder, allt fler pojkar och flickor går i skolan och vidare till högre utbildning, och folkhälsan förbättras stadigt i många länder. Dessa framsteg har fått den ansedda brittiska tidskriften Economist, som år 2000 utropade Afrika till en hopplös kontinent, att 2011 göra avbön och titulera Afrika ”hoppets kontinent”.
Det är därför ganska klart att alla afrikanska makthavare inte kan vara fullt så misslyckade som van der Veen får det att framstå som, och det finns uppenbarligen hopp om att afrikanska länder kan frigöra sig från sina patroner och bygga strukturer som möjliggör utveckling. van der Veen själv är öppen för detta, och menar att man kan tänka sig två olika scenarier för Afrikas framtid. I det positiva scenariot utvecklas de demokratirörelser som börjat växa fram. Samtidigt kan den växande informella sektorn, som för närvarande genererar mycket av den ekonomiska tillväxten i många afrikanska länder, växa sig starkare och formaliseras. Det skulle kunna lägga grunden för ett fungerande privat näringsliv, och en möjlighet för staten att bredda sin skattebas. På så sätt kan undersåtarna bli skattebetalare och medborgare, och börja ställa krav på makthavarna om minskad korruption och effektivare statsförvaltning.
I det negativa scenariot kvävs dessa positiva tendenser av makthavarna. van der Veen menar att den besvikelse och hopplöshet som därmed skulle drabba stora delar av befolkningen skulle kunna leda till att deras energi riktades mot våld och protestideologier som förkastar modernisering helt och hållet.
Självklart är det också möjligt, för att inte säga troligt, att olika länder tar olika riktningar. Men hur det än går är van der Veen mycket klar över en sak: det är afrikanerna själva, och i hög grad deras ledare, som bär ansvaret för Afrikas öde. I detta är det lätt att instämma.
