I Mike Leighs film ”Vera Drake” som just nu går på biograferna möter vi 50-talets England, arbetarklass, te, familjeliv, småprat – och illegala aborter. Filmens Vera gör med en livmoderspruta ingrepp på kvinnor som hamnat i olycka, och hon gör det av godhet, för att hon vill hjälpa. Men då en kvinna är nära att dö efter ett abortingrepp blir verksamheten känd. Vera döms till fängelse.
Bilden av den goda abortören Vera Drake kan ställas mot en annan och betydligt vanligare: mannen med strumpstickan som utan vare sig kunskap eller hygien gör aborter för pengar. Den snikna och snuskiga kvacksalvarabortören är något av en schablon under 1800- och 1900-talen, upprätthållen av abortmotståndare såväl som av dem som kämpade för kvinnors rätt till legal och säker abort. I Sverige kallades han ”smutsabortör”, i England och USA ”back-alley butcher”. Vilken bild är då sann?
Verkligheten är som vanligt mer komplex. I min forskning om illegala aborter i Sverige under 1900-talet finner jag varken en Vera Drake eller hennes motbild – även om de nog också fanns – utan män och kvinnor av olika bakgrund som av olika skäl gjorde aborter på kvinnor.
Kvinnor har i alla tider gjort eller försökt göra abort. De heta baden och tunga lyften gav knappast önskad effekt, men kanske var en del örter och dekokter verkningsfulla. Sävenbom var ett känt abortmedel redan under antiken och omnämndes i svenska örtaböcker på 1500-talet. Andra var kinin, aloe och kolokvint. En ny och farlig metod på 1890-talet var att skrapa fosfor av tändstickor och dricka med te eller mjölk. En del lyckades framkalla missfall på detta sätt men över tusen abortönskande svenska kvinnor dog inom loppet av några år och fosfortändstickorna förbjöds. De vanliga sätten att göra en illegal abort på 1900-talet var att använda sond, kateter eller livmoderspruta. Dessa krävde i regel att kvinnan hade en medhjälpare, det vill säga att hon vände sig till en abortör.
Aborter var vanliga, och samtidigt förbjudna. Före 1864 bestraffades fosterfördrivning, eller bälgmord som det kallades, med döden. Men på till exempel 1600-talet fanns en öppning för tidiga aborter. Det stränga straffet gällde endast aborter utförda före ”kvickningen”, det vill säga då den gravida kvinnan börjar känna fosterrörelser. Detta synsätt ersattes längre fram med synsättet att livet börjar vid befruktningen, och enligt 1734 års lag skulle alla fosterfördrivande ingrepp bestraffas, oavsett tidpunkt i graviditeten.
Äldre lagstiftning var sträng, men rättsfallen få. Under 1900-talet ökade antalet åtalade och dömda kvinnor starkt, men straffen var milda – för den aborterande kvinnan vill säga. Medhjälparen, abortören, fick i regel flera års fängelse. Illegala aborter förekom i Sverige ända in på 70-talet – fri abort infördes 1975. Men det var på 30- och 40-talen som de flesta aborträttegångarna hölls.
Ett av de mest uppmärksammade målen rörde storabortören Olofsson. På 1930-talet gick ryktet att Olofsson var en skicklig kvinnoläkare som hjälpte kvinnor i svårigheter. Olofsson hade mottagning på Folkungagatan i Stockholm och klinik i Saltsjö-Duvnäs. Abortönskande kvinnor beställde tid, skrevs in med patientkort och gick igenom gynekologisk undersökning innan ingreppet skedde. Vid tidig abort fick kvinnan gå hem efter en stunds vila och ett rådgivningssamtal om preventivmedel. Vid abort i graviditetens senare skede låg de kvar över natten. Olofsson begärde mellan 200 och 500 kronor för en abortoperation – i tiden höga summor. Kvinnor kunde vid denna tid få en illegal abort för en femtiolapp.
Kvinnorna som vände sig till Olofsson visste nog att verksamheten var förbjuden. Men det var en sak de inte kände till: Olofsson var inte läkare. Olofsson hade vuxit upp i ett arbetarhem och endast gått i folkskola. Men även om han saknade läkarlegitimation hade han en stor erfarenhet och kanske även någon slags medicinsk skolning. I polisförhören berättade Olofsson att han, efter att som ung slitit på bondgårdar och i stenbrott, flyttat till USA och där studerat gynekologi och obstetrik på ett privat college. Tillsammans med en läkare öppnade han 1914 en abortklinik i New York där han – fortfarande enligt egna uppgifter – utfört 11 000 aborter utan ett enda dödsfall. Olofsson berättade också att han 1920 stod bakom bildandet av en förening för amerikanska ”abortologer” – Olofssons namn på professionen – och att han rest land och rike runt som instruktör för denna. Verksamheten var framgångsrik, patienter strömmade till, pengarna rullade in. Av någon dunkel anledning rullade de också ut och Olofsson återvände till hemlandet.
Efter två år, 1930, öppnade Olofsson sjukvårdsaffären Effektiv på Klippgatan i Stockholm. Han samarbetade med ett trettiotal av Södermalms ”sondtanter” som han kallade dem, och utförde aborter i ett rum bakom butiken. Olofsson fick så pass mycket snurr även på denna verksamhet att han tre år senare utökade med villan i Saltsjö-Duvnäs. Samma år skickade han ett brev till samtliga riksdagsledamöter med uppmaning att legalisera aborter. Sen kom fallet. En kvinna Olofsson gjort abort på fick samtidigt lunginflammation och var tvungen att uppsöka sjukhus. Olofsson åkte fast.
Olofsson dömdes till straffarbete i tre och ett halvt år. Av de hundratals kvinnor som vänt sig till Olofsson för abort påträffades 158 stycken, vilka samtliga fick villkorliga domar.
Vi kan bara spekulera om Olofssons motiv. Att pengarna var viktiga för Olofsson är självklart, då abortverksamheten var hans försörjning. De humanitära skälen var säkert också starka. Om Olofssons ärliga engagemang för de abortönskande kvinnorna vittnade inte bara kvinnorna själva vid rättegången, utan även hans personal. Kanske var den sociala statusen också ett motiv för Olofsson. Han spelade rollen av läkare så väl och komplett att många blev lurade. Dessutom propagerade han för sin, enligt hans mening, överlägsna abortmetod. Olofsson hade en stor erfarenhet av aborter, och en statlig utredning om abortfrågan beskrev hans metoder som ”synnerligen kvalificerade”. Kanske var han rentav landets skickligaste abortör.
I
Olofssonmaterialet syns inga dödsfall eller allvarliga infektioner. Fallet Olofsson visar att illegala aborter kunde vara säkra. Men visst fanns även de farliga ingreppen. Samma år som Olofsson åtalades dog en kvinna i veckan efter en illegal abort, och sjukhusen var fyllda av febriga och infekterade kvinnor. Experter uppskattade att det utfördes mellan 10 000 och 24 000 illegala aborter per år på 30-talet.
Abortfrågan var het dessa år. Tidningar rapporterade dramatiskt om döda kvinnor och avslöjade kvacksalvarabortörer. Samtidigt upplät de annonsplats åt sjukvårdsaffärerna och försäljningen av de för den illegala marknaden oumbärliga instrumenten: livmodersprutorna, katetrarna och sonderna. Den illegala aborten blev också ett motiv i skönlitteraturen, i romaner som Ingeborg Björklunds ”Månen över Lund” (1931), Elin Wägners ”Dialogen fortsätter” (1932) och Alice Lyttkens ”Synkoper” (1932).
Det var vid denna tid politiska krav började ställas på förändring. De kvinnliga läkarna och feministerna i
kretsen kring Fogelstad, däribland Ada Nilsson, och det nybildade RFSU ville att aborter skulle avkriminaliseras. Efter intensiva diskussioner och ett flertal utredningar antogs 1938 en abortlag som gav kvinnor rätt till abort av medicinska skäl (om kvinnan var allvarligt sjuk), humanitära skäl (efter våldtäkt och incest) och eugeniska skäl (om sinnessjukdom, ”sinnesslöhet” eller annan allvarlig ärftlig sjukdom antogs överföras till barnet). Sociala skäl, till exempel om kvinnan var bostadslös, arbetslös eller ensamstående, räknades inte in. Medicinska aborter gjordes redan före 1938, och aborter efter våldtäkt var av naturliga skäl få. I praktiken innebar alltså den nya lagen att eugeniska aborter började göras, och i regel steriliserades kvinnan i samband med ingreppet. De första åren efter lagens tillkomst gjordes mellan 440 och 700 legala aborter per år. Möjligheten att få en legal abort var med andra ord mycket begränsad.
Kvinnor fortsatte att göra illegala aborter och under 40-talet avslöjades än fler abortörer. Flera av dem var kvinnor: en sömmerska utanför Sundsvall dömdes för ett stort antal sondaborter, och en städerska i Stockholm hade gjort ingrepp på kvinnor med hjälp en livmoderspruta. I båda fallen hade de tagit betalt för ingreppen. Kvinnor gjorde även abort på sig själva. Ett rättsfall från Malmö vittnar om hur några arbetskamrater på en textilfabrik låtit livmodersprutan gå runt mellan sig. Det slutade olyckligt. Den yngsta av dem dog av bukhinneinflammation efter att ha ”sprutat sig” med såpvatten ett flertal gånger.
Abortfrågan rör frågan om hur vi ser på kvinnor, kvinnlighet, moderskap, kvinnors ställning i samhället och deras möjlighet till självbestämmande. Men abortfrågan är också en klassfråga.
Olofssonaffären är ovanlig eftersom den utspelade sig bland välbeställda. Kvinnorna trodde han var läkare, inramningen var professionell och rentav exklusiv, och aborterna dyra.
Ytterst få utbildade läkare fälldes för abort. Det ska nog inte tolkas som att läkaraborterna var få, utan
snarare att de var skickligare och hade större möjligheter att dölja verksamheten. I dagböcker och memoarer från tiden ges flera exempel på hur kvinnor med kontakter och pengar kunde köpa sig läkaraborter.
Aborträttegångarna från 30- och 40-talen visar att det inte fanns en abortsituation utan flera: aborter kunde vara osäkra eller säkra, dyra eller billiga, genomföras med olika metoder och av personer med skilda bakgrunder och motiv. De visar dessutom att det var kvinnor av alla slag som gjorde illegal abort: tvätterskor, servitriser, fabriksarbeterskor, kontorister, affärsinnehavare, lärarinnor med flera.
Många kvinnor levde under svåra sociala och ekonomiska förhållanden och valde därför att göra abort. Men Olofssonaffären visar att ett stort antal kvinnor gjorde abort av andra skäl. De tillhörde alla medelklassen eller den utbildade arbetarklassen. Majoriteten var mellan 20 och 35 år, de var gifta eller hade fast sällskap, yrkesarbetade, och de saknade barn. Det här var kvinnor som kanske inte ville ha barn, eller som ville skjuta fram barnafödandet på grund av sitt arbete. De tog sig rätten att göra abort av ungefär samma skäl som kvinnor i dag. Men att friska kvinnor med stadig inkomst och fast sällskap av personliga skäl avstod moderskapet kommer sällan fram när vi ser tillbaka på historien.
Historien om de illegala aborterna är fylld av offerretorik. I den offentliga debatten utmålades kvinnor som offer för giriga smutsabortörer, som offer för skrupulösa män som gjort dem gravida och smet från sitt ansvar, eller som offer för ett samhälle som nekade dem rätten till säkra aborter. Utan tvekan levde många kvinnor i svåra omständigheter, men det betyder inte att de saknade vilja eller förmåga att handla. Till exempel att göra en abort.
