UNDER STRECKET

I dag fyller den amerikanske poeten Robert Bly 80 år. Hans status som litterär ikon hindrar inte att han befinner sig mitt uppe i ett expansivt skede i sitt författarskap. Inte många författare går på kreativt högvarv då de är 80 år gamla.

Det senaste halvseklet har Bly dominerat kulturlivet i USA genom sina olika roller som kulturarbetare. På 50-talet startade han tidskriften The Fifties som sedan blev The Sixties och The Seventies där det fördes en livlig debatt om poesin och där viktiga författarskap från Sydamerika och Europa introducerades. På 60-talet grundade han den så kallade deep image-skolan som kom att vitalisera amerikansk poesi med influenser från spansk och latinamerikansk diktning. Deep image-stilen byggde på bilder ur det undermedvetna och snabba övergångar mellan medvetna och omedvetna skikt i psyket. På 70-talet blev han en mytdiktare då han framför allt intresserade sig för föreställningar kring den Stora Modern och arketypiska gestalter. Intresset för myter har därefter följt honom genom hans karriär.

Bly var även en av de första författarna i USA som öppet kritiserade Vietnamkriget både i sin diktning och genom att demonstrera på gatorna. Att hans politiska engagemang inte har mattats genom åren bevisas av dikterna mot Irakkriget i ”The Insanity of Empire: A Book of Poems Against the Iraq War” från 2004. På 90-talet blev han internationellt uppmärksammad med boken ”Syskonsamhället” som är en skarpsynt analys av bristen på goda moraliska auktoriteter i dagens samhälle. Han var också en av initiativtagarna till mansrörelsen i USA genom sin bok ”Järn-Hans” utgiven 1990.

Som översättare och introduktör av utländsk poesi har Bly haft stor betydelse. Han har fungerat som ett fönster mot internationella strömningar inom 1900-talets poesi samtidigt som han lyft fram sådana klassiska indiska diktare som Kabir och Mirabai eller de persiska poeterna Rumi och Hafez. Speciellt viktig har Bly varit som introduktör av Tomas Tranströmer för en engelskspråkig publik. Redan i mitten av 60-talet kom de första översättningarna i olika amerikanska tidskrifter och 1970 gav han ut tolkningsvolymen ”Twenty Poems”. Sedan dess har han varit en flitig översättare av Tranströmer men han har även tolkat Gunnar Ekelöf och Harry Martinson.

Poeten Robert Bly har genomgått flera faser i sin karriär. Han har aldrig stagnerat i sitt skrivande utan ständigt sökt nya riktningar och nya impulser. Viljan att ompröva sin konst är något som karakteriserar hans författarskap. Ändå är nog Blys lyriska nystart under det senaste decenniet unik i hans karriär. Denna fas inleddes 1994 med en svit dikter om hans åldrade föräldrar tryckt i samlingen ”Meditations on the Insatiable Soul”. Boken innebar en återkomst till poesin efter flera års frånvaro då han hade ägnat sig åt att skriva prosa och att leda manskurser. I sviten om föräldrarna reducerar han sitt seende och sitt skrivsätt till ett minimum. Raderna kortas ner till några få ord och stilen karakteriseras av en osentimental saklighet samtidigt som barndomsminnen tränger sig på. Sviten kan ses som en katharsis av Blys diktkonst, en rening som öppnar för ett mer innerligt idiom baserat på personliga minnen. I ”Morning Poems”, som kom ut tre år senare, är denna nya stil fullt utvecklad.

I en intervju för Paris Review förklarar Bly att han fick idén till att skriva morgondikter av den amerikanske poeten William Stafford som skrev en dikt varje morgon under nästan 40 år. Syftet är att komma in i ett kreativt flöde där poeten kan känna sig helt fri i sitt skapande genom att följa stundens ingivelser och minnets spår. Bly liknar ett sådant fritt associativt skrivande vid en tråd som diktaren följer in i det personliga såväl som det kollektiva minnet. Boken innehåller därför många texter om hans egen barndom på en farm i Minnesota. Den lyriska topografin med dammiga vägar, snö, stubbåkrar, sjöar och lador känns igen från debutboken ”Silence in the Snowy Fields” från 1962. Ändå är sinnesstämningen en helt annan eftersom det nu är en man i 70-årsåldern som talar vilket gör att texterna andas en sorts självrannsakande melankoli. Slutraderna i inledningsdikten lyder: ”När Robert Burton / sa att han var melankoliker, menade han att han kommit hem.” 1600-talsförfattaren Robert Burton är känd för sin klassiska studie ”The Anatomy of Melancholy” där han analyserar depressivitetens natur och orsaker. Hans slutsats blir att man helt enkelt måste lära sig att leva med sitt svårmod.

Att komma hem till melankolin som ett sätt att reflektera över sitt livsöde blir målsättningen för Blys morgondikter. Men det handlar för den skull inte om någon bitter eller misantropisk form av melankoli utan snarare om en melankoli som paradoxalt nog genomströmmas av livsglädje och vitalitet. Orsaken är just det morgonperspektiv som Bly anlägger på sina båda huvudteman, död och sorg och besvikelse. Resultatet blir en existentiell illumination då dikterna tränger ner i lager av minnen på jakt efter det försonande och förklarande ögonblicket.

En annan orsak till det speciella tonläget i ”Morning Poems” är det berättande anslaget i dikterna. Här visar Bly vilken god historieberättare han är inom den amerikanska tradition som brukar kallas tall tales där det fiktiva och det realistiska blandas ohämmat. Hans intresse för sagomotiv, vilket kommer till uttryck i prosaboken ”Järn-Hans”, slår också igenom i dessa texter. Kanske är det därför som han lyckas behandla svåra ämnen som sorg, skuld och död med en sådan lätthet och klarhet.

Intressant nog innehåller ”Morning Poems” en dikt om debutboken med titeln ”Att läsa Silence in the Snowy Fields”. Den kan ses som en recension av författaren själv 35 år efter debuten. Först lyfter Bly fram de betydelseladdade nyckelorden i sin tidiga diktning - damm, snö, gräs, natt, träd - varefter han riktar skarp kritik mot dess brist på ett medmänskligt tilltal genom att konstatera att ordet du förekommer sällan i texterna. Tystnaden och ensamheten bortom mänsklig gemenskap är snarare det som den unge poeten eftersträvar. I hans sena diktning däremot är människors fysiska närvaro och det intima direkta tilltalet det primära.

Kanske blir Robert Blys nystart som poet under det senaste decenniet allra tydligast i de båda böckerna ”The Night Abraham Called to the Stars” från 2001 och ”My Sentence Was a Thousand Years of Joy” från 2005. Frågan är om inte de två diktsamlingarna representerar en höjdpunkt i hans lyriska författarskap. Aldrig har han väl skrivit bättre och friare än i dessa dikter. Hans associativa skrivsätt utvecklas här till en encyklopedisk dikt som rör sig ledigt mellan olika kulturer och föreställningsvärldar. Det beror nog till stor del på diktformen: den klassiska persiska ghazalen som traditionellt består av tvåradingar med meter och rim. Men Bly tar sig friheten att lägga till en rad och skapar på så vis en amerikansk variant på fri vers av den persiska diktformen vilket ger honom mer svängrum i hans skrivande. Dessa amerikanska ghazaler blir ett kongenialt medium för att uttrycka ett långt livs erfarenheter och reflexioner. Dikternas sex treradiga strofer fungerar även som den kreativa scen där han kan agera ut sin stora kunskapsbank om världens religioner och kulturer. Att en diktare i 80-årsåldern kan skriva med en sådan suverän frihet är något av ett under. Inte minst märkligt är det förtroliga nästan ömma tonläge som Bly inspirerats till av sina båda läromästare Hafez och Kabir som ofta använder tilltalet ”vän” eller ”vänner” i sin diktning.

Dikterna i ”The Night Abraham Called to the Stars” och ”My Sentence Was a Thousand Years of Joy” är i bästa mening mångkulturella. Här förekommer referenser till muslimsk, kristen, judisk, hinduistisk och buddhistisk kultur, och inte minst till mytologi. Kanske fick Bly inspiration till sin mångkulturella dikt genom den antologi som han gav ut 1995: ”The Soul is Here for its Own Joy: Sacred Poems from Many Cultures”. Det är en personlig inventering av texter om det heliga eller andlig medvetenhet i världens olika kulturer med bidrag från bland andra Hafez, Rumi, Kabir, Jaufre Rudel men även Edith Södergran och Tomas Tranströmer. Just Hafez och Jaufre Rudel omtalas ofta i Blys egna ghazaler.

Strukturen i antologin kastar också ljus över Blys ghazal-diktning. Den har ett tematiskt upplägg som fokuserar på sökandet efter gnosis eller mystisk-existentiell insikt. En liknande tematik kan sägas dominera i hans samlingar med amerikanska ghazaler. Vägen mot gnosis innebär en ständig kamp mot nafs eller den lägre själen enligt sufiskt språkbruk. Dragningen till sufismen har för övrigt funnits hos honom sedan 70-talet. Han använder själv termen nafs i kommentarerna i ”The Soul is Here for its Own Joy” där han även menar att Hafez egentligen rimmar idéer och känslor i sina mångtydiga ghazaler.

Också Bly kan sägas rimma idéer och känslor i sin mångkulturella diktning vars sammanhållande kitt är hans egen sensibilitet som präglas av en tragisk livsbejakelse, en amor fati med mystiska och metafysiska drag. Tid och rum upplöses i hans dikter och diktjaget identifierar sig än med sådana bibliska gestalter som Josef eller Abraham och än med mytiska, litterära och historiska figurer. Ofta identifierar han sig med djur - speciellt grävlingar, hästar, kråkor - men även med växter. Poetens jag blir därför delaktigt i allt liv under alla tider samtidigt som det fungerar som en subjektiv lins för skeendet i texterna. Ett grepp som Bly lärt sig av Hafez är att apostrofera sig själv i slutstrofen till sina ghazaler. Genom att se sig själv som en annan - ”Robert” - lyckas han på en gång göra sina dikter mer allmängiltiga och mer personliga. Därmed blir det också möjligt att släppa fram en befriande humor och självironi som inte är så vanlig i hans tidigare diktning.

Blys amerikanska ghazaler dramatiserar en konfrontation med ödet att vara människa ständigt utsatt för motstridiga begär och drifter vilket ju utgör den lägre själens eller nafs psykofysiska sfär. Hans livssyn är mörk och pessimistisk men det är en pessimism som i sig gömmer en sorts mystisk gnosis genom lovprisandet. Denna attityd blir särskilt tydlig i ”My Sentence was a Thousand Years of Joy”, hans senaste bok. Det är en mycket sufisk hållning att som den mystiska kärlekens martyr lovprisa det mänskliga livets tragik. Diktjaget i ”My Sentence was a Thousand Years of Joy” kan ses som en modern kärlekens martyr i existentiell mening som bejakar en tillvaro fylld av sorg och lidande. Tröst finner han i musiken och referenser till sådana kompositörer som Haydn och Rameau och indiska sitarspelare förekommer på flera ställen i boken. Men framför allt finner han tröst i poesins musik, i det poetiska hantverket och sökandet efter någon form av insikt.

Robert, ditt goda humör gör dig inte till
sanningens käre vän. Men du har lärt dig köra
din lätta enspännare över sorgens prärie.

Syftet med de båda samlingarna med amerikanska ghazaler är att bryta genom kulturella och mentala blockeringar genom att låta Öst och Väst tala med samma mångkulturella röst.

Egentligen är Robert Bly en civilisationskritiker som under sin karriär använt sig av djuppsykologi, myter och mystikens traditioner för att peka på den endimensionella synen på människan och tillvaron i Västerlandet. I en av sina ghazaler skriver han: ”Robert, du är en av Lots / döttrar som flyr från upplysningstidens undergång.” Arvet efter upplysningstidens sekulära projekt är den värld av krig, konflikter och miljöförstöring som vi lever i i dag. Kanske kan den civilisationskritiske diktaren i vår tid inte bli annat än en av Lots flyende döttrar. Men flykten till en annan livsföring är inte eskapistisk utan en överlevnadsfråga för modernitetens människor.