De egna minnena kröker sig ofta i oväntade banor. Nattliga neonskyltar på fasaderna vid Norrtull i Stockholm, avlästa likt urbana hieroglyfer av en yrvaken småstadsblick från baksätet på en Volvo – och sedan ett hopp till de inledande sidorna i Stig Larssons roman Nyår, lästa vid en helt annan tidpunkt. Så ser mina första personliga associationer ut när jag just nu tänker på det decennium som stavas ”sjuttiotalet”, ett decennium som, likt andra perioder i samtidshistorien, fått sin beskärda del av schabloner och klichéer. Från svenskt perspektiv ”vet” vi att årtiondets kulturella liv präglades av en realismens återkomst och en långt driven politisering av konst och litteratur, av ett mode som för ett tag verkade omöjligt, men sedan fick sin revansch, av kärnkraft och kallt krig och växande miljömedvetenhet. Samtidigt vet vi att detta inte var allt. Särskilt inte om man ser sig omkring i världen.

Det är därför en nyutkommen bok med titeln Seventies: The Sights, Sounds, and Ideas of a Brilliant Decade (Simon & Schuster, 472 s) lockar. Det tycks helt enkelt som om mycket återstår att säga om denna tid, bortom de föreställningar som cirkulerat i olika medier och kultur­uttryck, som om perioden väntar på att avlockas en svit av hemligheter. Och det inte bara för att perioden ligger så nära att det knappt funnits en chans att uppsöka nya vägar bortom den kulturella infrastruktur som tidens självförståelse upprättade. Dess­utom har ju 70-talet, kanske oförtjänt, hamnat i skuggan av ett omsusat, tumultuariskt och färgsprakande 60-tal på ena sidan och ett mer profilerat och skarpskuret 80-tal på den andra. 70-talet har kommit att betraktas med viss ambivalens, om inte med viss nedlåtenhet, inte minst när det gäller periodens estetiska aktiviteter.

”Seventies” är skriven av den engelske journalisten och biografiförfattaren Howard Sounes, som på sitt samvete bland annat har böcker om Charles Bukowski och Bob Dylan. Och som undertiteln på hans bok låter ana, är han ute efter att råda bot på ovan antydda åsikter: fördomar ska skingras, värderingar revideras. I hans ögon står vi faktiskt inför ett ”briljant” årtionde. Och det är klart att punk, Pynchon, Foucault, Fassbinder, Handke borde räcka för att riva sönder den grå slöja som tiden ibland sveps in i. Desto mer förvånande då att det bara är punken i denna kvintett som överhuvudtaget ryms i Sounes version av decenniet. Förvånande, men också talande för författarens perspektiv. Här rör vi oss (nästan) uteslutande i en anglosaxisk värld, i en kultur som dessutom tycks sakna marginaler och bräscher, och i en världsbild som ibland känns beskuren och trång.

Men vad är det då som konstituerar det briljanta 70-talet? Vilka syner, ljud och idéer kan perioden och själva beteckningen tänkas generera så här 30, 40 år senare?

Avstampet hos Sounes sker föga oväntat i den konstart som kanske mer än någon annan kommit att karakterisera 1900-­talets modernitet: filmen. Och i linje med den hållning som kommer att dominera är det en populär figur som träder läsaren till mötes i det första kapitlets första mening: en ung Jack Nicholson, på gränsen till genombrott. Förvisso hade den blivande filmstjärnan redan en del spektakulära roller bakom sig vid denna tidpunkt, senast i Dennis Hoppers ”Easy Rider” (1969). Men den period som skulle förvandla honom till en av Hollywoods största låg fortfarande i sin linda. Han sitter nu på en stol någonstans i Kalifornien och talar till en man i rullstol, enligt manus hans ”far”, som är döende. Och för att lyfta fram den emotionella undervegetation som Nicholsons karaktär Bobby Dupea traskar omkring i ber regissören Bob Rafaelson om tårar. ”Fucking directors are full of shit when they ask actors to cry”, konstaterar Nicholson.

Lösningen på denna lilla ”situation” blir att skådespelaren själv får forma replikerna till scenen – och gräva i sitt eget förflutna, inte minst i relationen till den far som dog tidigt i hans liv – medan Rafaelson i sin tur lämnar inspelningsplatsen och låter kameran rulla. En tagning, och så är det klart. Och, skriver Sounes, därmed fixerades en av de mest laddade scenerna i ”Five Easy Pieces” (1970), en film om familjerelationer, om ”vanliga” kärleksförhållanden mellan kvinnor och män, allt inramat av amerikanskt vardagsliv som det kunde te sig vid denna tid. Det handlade om att finna det autentiska uttrycket för något mycket sannolikt, något som kräver direktkontakt med den egna erfarenheten – och därmed börjar Sounes dra i en av de röda trådar som ska löpa genom hans bok. Det äkta, det nära och det realistiska framstår nämligen också i hans recept som en viktig ingrediens i perioden.

Detta blir synligt även i valet av många andra verk och händelser som lyfts fram i ”Seventies”. I en romansvit som John Updikes böcker – ”Rabbit Run” (1964) ”Rabbit Redux” (1973) med flera – om Harry Angstrom och hans knarrande äktenskap i en nordamerikansk samtid, i David Hockneys fotorealistiska målning ”Mr and Mrs Clark and Percy” (1970), som porträtterar det äkta formgivarparet Celia och Ossie Clark med katt, eller i Woody Allens filmer om kärlek och neuroser på Manhattan, av vilka den mest framgångsrika under perioden, ”Annie Hall” (1977), får en utförlig presentation. En sådan exempelsamling visar också, mer specifikt, på att äktenskapets och den borgerliga familjens upplösning stod på agendan. Delvis var detta en effekt av 70-talets uppsluppna och provokativa uppgörelser med etablerade värderingar och livsstilar – men konsekvenserna, dagen efter-symptomen, fick hanteras under det kommande decenniet.

Förbundet med detta tema finner man ett annat, som får ett visst utrymme i Sounes bok: den mer eller mindre genomförda utmaningen mot heterosexualiteten och mot heteronormativa strukturer i vardagslivet. Att honkatten Percy fick ett traditionellt manligt namn i Hockneys målning ovan, att Hockney själv var homosexuell och att maken Ossie i porträttet var bisexuell, blir startpunkten för en återkommande reflektion kring homosexualitetens och androgynitetens former i decenniets kulturliv. Men de mer komplicerade politiska, kulturella och sociala frågeställningarna på detta område uteblir oftast – och förbluffande lite utrymme ges åt feminismens skiftande uttryck i detta sammanhang. Snarast kryssar Sounes fram snabbt mellan olika konstfält och kulturella utryck, för att finna potentiella namn att fylla sin lista med: Gilbert & George, Andy Warhol, David Bowie och så vidare.

Detta kryssande fram och tilbaka blir tveklöst en svaghet i framställningen. Men samtidigt får man nog se det som en del av bokens identitet, i linje med dess anspråk. Och det är ju samtidigt kul att som läsare röra sig över ett ganska stort landskap, och slussas mellan popmusik och bildkonst, tecknade serier och journalistik, romaner och fotografi, film och arkitektur. Varje kapitel i ”Seventies” har en likartad uppbyggnad: det tar fart i föregående kapitels avslutning för att presentera ett nytt verk, fenomen eller en person, varpå följer ett (oftast kortare) supplement, där ytterligare en konstnär eller musiker eller liknande lyfts fram som jämförelse och kontrastbild till den första. Således kan ett kapitel som inleds med att diskutera den sovjetiske författaren Alexander Solsjenitsyns liv i exil fullbordas med ett avsnitt om Bob Marleys karriär från uppväxten i Jamaica till det internationella genombrottet och reggaeartistens alltför tidiga död i cancer – och bägge får då representera hur en större global rörlighet och spridning av skiftande kulturella och sociala erfarenheter avtecknade sig under perioden.

De delar av boken som ägnas åt popmusik hör till dem som är lättast att ta till sig, även om de är långt ifrån oproblematiska. Också här återkommer autenticitetsfrågan som en central tankefigur: i Bob Dylans rörelse bort från de mångordiga, post-surrealistiska texterna under 60-talet till bearbetningen av uppbrottet från familj och äktenskap på lp:n ”Blood on the Tracks” (1975), till exempel; eller i punkens mer komplexa gestalt, där ett avståndstagande från det uppblåsta och mastodontiska inom rockbranschen – med sikte mot det enkla, det råa – förenas med rollspel och spektakulära iscensättningar i kläder, ord och musik. Och givetvis får även de senare fenomenen en behandling. Även om en sådan viktig strömning som glamrocken inte ges något större utrymme tangeras ändå Roxy Music, bland annat, och discokulturen aktualiseras i de avslutande kapitlen, där ett slags förfallsscenario suggereras fram i skildringen av Studio 54:s nedgång och stängning i ett töcken av kokain och slarvig bokföring.

Generellt tycks Sounes sympatier ligga hos just de kulturella uttryck som utspelas inom en viss ”normalitets” ramar, som strävar efter det uppriktiga och realistiska, som inte överdriver eller blir alltför pretentiösa, tillspetsade eller artefaktiska. Här finns också, utan tvekan, en beröringskräck inför allt som kan betecknas som ”avantgarde”, ”idiosynkratiskt” eller ”experiment”, och det är på något sätt typiskt att när, till exempel, konceptuell konst eller ”land art” tangeras, så döps ­Robert Smithson om till Richard. Man förvånas heller inte, ur detta perspektiv, över att Sounes stämmer in den samtida kör som avfärdade de mer anspråksfulla och litterära partierna i Francis Ford Coppolas film ”Apocalypse Now” (1979), vars utdragna tillkomsthistoria – den påbörjades redan i mitten av decenniet – synkoperar texten i bokens andra hälft.

Denna dragning till mittfåran är också ett skäl till att ”Seventies” aldrig blir mer än en som bäst trevlig och nostalgisk läsning. Man serveras det kända, det pub­likdragande och omtalade. Oscarstatyetter kan stundtals framstå som ett villkor för medlemskap, vilket på något sätt bekräftas i de avslutande scenerna, som hämtats från Woody Allens kändisspäckade nyårsfest år 1979 på 4 East 75th Street i New York. Visst kan det vara roligt att läsa om tillkomsten av berömda byggnader som World Trade Center, operahuset i Sydney och Centre Pompidou i Paris. Åtminstone tillfredsställer Sounes anekdotfantasten. Och avsnitten om kassasuccéer som ”Hajen” (1975) och ”Gudfadern” (1972) är till sina ansatser intressanta och löftesrika. Här läggs en tonvikt på de ganska torftiga litterära förlagorna och deras författare och följer deras öden före och efter filmatisering.

Men i kombination med en konsekvent ovilja att ställa komplicerade, utmanande och besvärliga frågor, vilket kan resultera i beklämmande svartvita politiska kommentarer, och inte minst i kombination med de klena försöken till estetisk reflektion, där blotta adjektivet ”poetisk” kan få karakterisera form, tonfall och innehåll i ett verk, leder denna hållning till att det som skulle kunna få 70-talet att brista och falla ur de mallar det redan har försetts med, aldrig sätts i spel.

Det är synd. Och det är synd att Sounes så ogärna lämnar den anglosaxiska sfären – hade han gjort det kanske det hade börjat svänga på ett mer oroande sätt. Jag ska inte dölja att ”Seventies” ledde till en omlyssning av vissa låtar och till en lust att se om vissa filmer. Men mer blev det inte. Förvånad blev man inte. Och det mesta av det som gör det intressant att återvända till 70-talet idag – det kalla krigets paranoida kultur, de ”alternativa” estetiska arbetsformer som sipprade ut i marginalerna efter sextiotalet, teknologins (och inte minst datorns) växande inflytande på konst och vardagsliv – rinner ut mellan raderna i Sounes bok. Den historien, de historierna får man söka på annat håll.

Jesper Olsson är litteraturvetare och kritiker.