I oktober 1605 vände sig bokbindaren Johann Carolus, Strasbourg, till stadens magistrat i ett brådskande ärende: som nyhetshandlare hade Carolus hittills förmedlat politiska och universella nyheter i handskriven form till sina avnämare. Men de korrespondenter på olika platser i Europa, som förmedlade nyheterna per brev mot betalning, hade så mycket att förtälja att han inte hann skriva ned allt och ställa samman till ”aviser”. Dessutom hade Carolus upptäckt att intresset för världsnyheter sträckte sig utöver den lilla krets som hade råd att köpa de handskrivna bladen. För att kunna göra fler kopior till fler läsare hade han nu investerat i ett litet tryckeri. Men han var orolig för plagiat och därför ”vände han sig nu till magistraten med en underdånig ansökan” i hopp om att tillerkännas privilegiet att ensam få ge ut en”Ordinarie Zeitung” under de närmaste tio åren.
I två månader fick Carolus vänta på besked. Då svaret från magistraten äntligen kom – den 21 december 1605 – var det ett avslag. Man kunde inte bevilja Carolus ansökan men man lovade att han även fortsättningsvis skulle få ge ut sin tidning utan inblandning från någon myndighet.
400 år senare kan vi beskåda korrespondensen mellan Carolus och magistraten i glas och ram i en utställning om tidningens historia på Gutenberg-museet i Mainz, ”Schwarz auf Weiss. 400 Jahre Zeitung – ein Medium macht Geschichte”. Breven är sensationella; de är bevis för att världens första tidning kom ut redan 1605. Till för några år sedan hade man daterat världens första tidning till 1609 – också den ett alster från Carolus enmansredaktion, ett exemplar av ”Relation” med en upplaga på 400 exemplar. Ett lika gammalt tidningsexemplar fanns av ”Aviso” som gavs ut i Wolfenbüttel. Båda tidningarna kom regelbundet ut en gång i veckan. Men sedan skrivelserna från Carolus och magistraten hittades på Stadsarkivets vind i Strasbourg i mitten på 1990-talet har tidningshistoriker runt om i världen fått omdatera världens äldsta tidning till 1605.
Nu skulle man kunna invända, att begreppet tidning (Zeitung) funnits redan på 1300-talet (zidinge, zidunge) i betydelsen nyhet, berättelser om viktiga händelser (tidender) runt om i världen. På 1400-talet skickades sådana nyheter som bilagor till personliga brev, ”tidningsbrev”. 1508 användes ordet ”Zeytung” för första gången på ett av dessa aktuella tidningsbrev. Dessutom cirkulerade tryckta flygblad – aktuella upprop för och emot kyrkliga och världsliga furstar och deras politik. Men varken tidningsbreven eller flygbladen uppfyllde samtliga kriterier som skulle gälla för en tidning: utöver ett aktuellt och universellt innehåll skulle utgivningen vara regelbunden, den skulle ha en viss geografisk spridning och vara tillgänglig för allmänheten. Detta kom först med Carolus ”Ordinarie Zeitung” 1605.
Under 1600-talet började de flesta europeiska länder att trycka tidningar. Samtidigt ändrades distributionen. De ineffektiva postbuden ersattes med postryttare som red i stafett från ort till ort. Då tidningen kom samlades befolkningen kring en person som läste upp nyheterna för dem. 1650 kom den första dagstidningen i Leipzig, ”Einkommende Zeitungen” men de flesta tidningar inledde inte sin dagliga utgivning förrän i slutet av 1800-talet. Utanför den västliga kulturkretsen dröjde det till 1800-talets andra hälft innan exempelvis länderna öster om Bosporen upptäckte tidningen som kommunikations- och informationsmedel.
Från ett 400-årigt perspektiv finns det många aspekter i tidningens historia som är värda att undersöka. En intressant fråga är i vilka avseenden som produktionen och förmedlandet av tidningsnyheter ändrat sig sedan Carolus tid. Med undantag av den tekniska utvecklingen har själva förfarandet inte ändrats principiellt. Även om Carolus producerade tidningen ensam – från sammanställningen av nyheterna i den kronologiska ordning som de kom in till layout av enklaste slag utan rubriker och tryckt alster – så var innehållet i dessa arbetsuppgifter desamma som i dag. Likaså arbetade hans korrespondenter på samma
sätt som dagens frilansande stringers, vilka redan då var så dåligt avlönade att de bara kunde ägna sig åt samlandet och skrivandet av nyheter som en bisyssla; sin försöjning fick de på andra håll, inom diplomatiska kåren, som handelssekreterare och resande.
En annan likhet gäller tidningens uppläggning med prioriteringen av politiska nyheter. Det dröjde till 1800-talet innan en regelbunden kulturdel kom till stånd. Den trycktes ofta under överskriften ”Unter dem Strich” (under strecket). I kulturens släptåg gjorde näringsliv och finanser med börsnoteringar, en underhållningsdel med en följetong och lokala nyheter sin entré medan sportnyheterna inte beviljades tillträde förrän i slutet av 1800-talet.
Jämför vi nu tidningsutgivningen i europeiska länder observerar vi att Tyskland var Europas och hela världens ledande tidningsland. Då Carolus gav ut sin tyskspråkiga tidning var ju Strasbourg/ Strassburg en del av det tysk-romerska riket. Att det tyska tidningslandskapet var betydligt mer rikhaltigt och
kvantitativt överlägset andra länder i Europa berodde på det tyskspråkiga områdets politiska och territoriella splittring. Här ville varje litet furstendöme och varje stad ha sin egen tidning. I slutet på 1600-talet fanns inte mindre än ett 70-tal tyska tidningar med en sammanlagd upplaga på 25 000 och med en läsekrets på ca 250 000. Hundra år senare fanns 250 tyska tidningar med en läsekrets på ca 3 miljoner – en tredjedel av den dåtida tyskspråkiga befolkningen. Därefter steg antalet tidningar år för år. Strax innan Hitlers maktövertagande 1933 fanns 4 700 tidningar. Under nazitiden slogs pressen sönder. Alla socialdemokratiska och kommunistiska tidningar förbjöds. Av de nationalkonservativa och andra borgerliga privatägda tidningarna överlevde 625 dagstidningar med en sammanlagd upplaga på 4,4 miljoner under Hitleråren. Den nationalsocialistiska partipressen med 352 dagstidningar hade en sammanlagd upplaga på 21 miljoner.
Att den europeiska tidningen har en lång och dramatisk historia, att den var en förutsättning för upplysningen och för utvecklingen av demokratin med frågan om tryckfrihet som den centrala punkten vet vi alla. Många journalister kämpade på barrikaderna, gick i fängelse och offrade sina liv i kampen för det tryckta ordet. Desto märkligare är det relativt ringa intresset för papperstidningen som forskningsobjekt till skillnad från den mer övergripande mediaforskningen. Den tyske tidningsforskaren och samlaren, professor Martin Welke talar om tidningsforskningens Askungestatus. Desto märkligare är det likaledes ringa intresset för tidningen som historiskt och kulturhistoriskt fenomen. Medan det vimlar av museer om allt mellan himmel och jord är antalet tidningsmuseer lätträknade.
I Tyskland finns ett litet tidningsmuseum kring en donation av Martin Welke i staden Meersburg vid Bodensjön sedan några år tillbaka. En del av denna samling ingick sedan i ett tidningsmuseum i Wadgassen i Saarland. Museet invigdes 2004 men Welke är inte nöjd med konciperandet av det och vill därför flytta sin samling till Mainz där det nu finns planer på ett större tidningsmuseum. Blickar vi ut över Europa möter oss samma ringa intresse. Mig veterligt finns inte ett enda större museum till det tryckta tidningsordets ära. Tidningar hittar vi i dammiga arkiv, på bibliotek eller – om en tidning har gamla anor – i ett separat utställningsrum på någon redaktion.
På andra sidan Atlanten finner vi en liknande situation. I Arlington Virginia strax utanför Washington fanns ett Newseum mellan 1997 och 2002 till det fria ordets och journalistikens ära. Bakom initiativet låg Freedom Forum, en oberoende organisation ägnad den fria pressen, yttrandefrihet och den fria anden (free spirit). Syftet med Newseum var att öka förståelsen mellan nyhetsmedia och läsare/tittare. Ett större Newseum i centrala Washington mellan Vita Huset och Capitol med uppseendeväckande arkitektur, stort konferenscentrum och samma målsättningar som i Arlington, beräknas vara klart 2007. Men också detta ägnas i första hand journalistiken som sådan oavsett medium.
Däremot finns ett okänt men internationellt tidningsmuseum i Europa som det vore idé att bygga vidare på: Internationales Zeitungsmuseum der Stadt Aachen. Hittills är det ett tillhåll för insiders, forskare och papperstidningsvänner vilka likt mig själv gärna bläddrar i gamla tidningar. Det är inhyst i Aachens äldsta stenhus från 1495 känt som ”det stora huset i Aachen”. Över en stor läsesal är museet inrymt på andra våningen: Tolv vitriner med några av världens äldsta och märkligaste tidningar. I en annan stor sal fylld med tidningsstora lådor och ett dels handskrivet, dels datoriserat kartotek finns världens största tidningssamling – nästan 200 000 exemplar.
Museets historia är lika spännande som dess innehåll. Likt Martin Welkes initiativ är tidningsmuseet i Aachen en mans verk, Oskar von Forckenbeck (1822-98)var utbildad jurist och assessor men var finansiellt oberoende och slutade sitt arbete för att resa 1861. På en av dessa tidiga resor färdades han med en liten båt på en holländsk kanal. På båtens botten låg en smutsig tidning med intressanta artiklar. För Forckenbeck, en bokmal som alltid läst allt han kom över, var tidningens ”öde” upprörande; enligt honom hörde den hemma i ett museum. Tillbaka i sin bostad, slottet Wassenberg nära Aachen, började Forckenbeck samla tidningar. På sina världsomspännande resor hämtade han hem ytterligare exemplar. Som tidningssamlare var han lyckligt lottad: han hade nog utrymme och han hade råd att köpa in sällsynta exemplar.
Forckenbecks samling bestod 1885 av 10 000 olika exemplar på över 30 språk. Men jämte sin strävan efter mångfald hade han hittills inte samlat systematiskt; först det året utarbetade han ett vetenskapligt koncept för sitt samlande, som han presenterade i en vitt spridd artikel, senare kallad tidningsmuseets födelseattest. De tre principer som därefter styrde hans samlande var en geografisk (indelningen av tidningar efter världsdelar, länder, städer), en statistisk (flera exemplar av en och samma tidning för att kunna dokumentera dess utveckling) och en historisk (tidningar med artiklar om särskilt avgörande händelser). Därutöver samlade han på rariteter, kuriosa och prohibita (tidningar som förbjudits).
Redan året efter (1886) kunde Forckenbeck presentera en internationellt uppmärksammad tidningsutställning på Suermondt-museet i Aachen. Genom offentliggörandet av sina idéer i ytterligare ett tiotal artiklar och i en egen tidskrift, ”Das Zeitungs-Museum” (från 1889), etablerade han goda kontakter med det enda tidningsmuseet i Europa, Musée de la Presse i Bryssel och med arrangörerna av temporära utställningar. Samtidigt fick han ta emot mängder av tidningar från när och fjärran. 1890 kunde Forckenbeck inviga en läsesal som en första hörnsten i sitt projekt men han fick aldrig uppleva tidningsmuseets grundande. Då han avled 1898 uppgick hans samling till 80 000 exemplar. Året efter donerade hans hustru samlingen till staden; tills vidare hamnade den i stadsbibliotekets magasin. Men
omvärlden glömde inte bort Forckenbecks arbete; begreppet Zeitungs-Museum blev kvar och 1931 öppnades museet i Aachens stora hus. Att befolkningen var stolt över det unika projektet visade sig under andra världskriget då Aachen hotades av bomber; det var invånarna som släpade bort alla tidningar till bombsäkra källare. Efter kriget öppnades museet 1962.
Enligt en bekant slogan finns det inget som är så gammalt som tidningen av igår. Då man hänger över museets vitriner och läser första bladet av ”Das aller merkwürdigste in Europa” år 1729 häpnar man över en sådan inskränkt uppfattning. Istället är det museets motto som gäller: ”Inget är så spännande som gårdagens tidning”.
