En gata i Egypten under Suezkrisen 1956. En israelisk-brittisk-fransk seger var mycket nära, men ett massivt politiskt motstånd i FN tvingade Storbritannien och Frankrike att blåsa eld upphör 6–7 november.
Vilket år var det mest dramatiska under det kalla kriget? Var det 1968 med ungdomsrevolten i Europa, som nästan drev de Gaulle från makten, den bedrägliga Dubcek-våren i Tjeckoslovakien och kampanjen mot Vietnamkriget i USA som fick Lyndon Johnson att avstå från omval samtidigt som både Martin Luther King och Robert Kennedy mördades? Var det 1962 med Kubakrisen och det samtidiga indisk-kinesiska gränskriget? Världens fyra största länder i öppen konflikt med varandra. Eller var det kanske 1956 med Ungern- och Suezkriserna, då tre av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar tillgrep väpnat våld utan FN:s sanktion?
För det senare argumenterar Peter Unwin som skrivit en lysande monografi över detta händelserika år, 1956: Power Defied (Michael Russell, 256 s).
Författaren Peter Unwin började i Foreign Office 1956 och har professionellt haft mycket att göra med såväl Mellanöstern som Ungern. Efter sin avgång har han skrivit en rad böcker om brittisk och internationell politik, bland annat en om Östersjöproblematiken kallad ”Baltic Approaches”. I boken om 1956 kan han alltså stödja sig både på den rikhaltiga litteraturen om vad som hände och på egna och välplacerade vänners minnesbilder, samt inte minst på de reflexioner han gjort under årens lopp om konsekvenserna av olika länders och ledares agerande det året.
Tio personer innehade huvudrollerna. En av dem var president Eisenhower i Washington, som vid årets början varken oroade sig för Mellanöstern eller Centraleuropa, men väl för raskravaller i Södern, Sovjetunionens nukleära och andra ambitioner samt sin egen hälsa inför ett omval i november 1956. I Moskva hade Nikita Chrusjtjov steg för steg distanserat sig från sina medtävlare och såg sitt land komma närmare och närmare USA som supermakt. I Paris hade socialistledaren Guy Mollet bildat en regering som skulle bli den fjärde republikens längsta. Huvudproblemet var Algeriet, där franska kolonister stod mot nationalistiska araber och berber. I London visade sig Anthony Eden, som hela sitt
liv sysslat med utrikespolitik, ha ytterst begränsad uppfattning om sitt lands ekonomiska och sociala problem och de hämskor dessa satte för landets internationella agerande. Alltfler i hans omgivning började också undra hur det stod till med hans fysiska och emotionella hälsa.
I Egypten hade Gamal Abdel Nasser kommit till makten 1954 och kommit överens med Storbritannien om att dess trupper i juni 1956 skulle lämna Suezkanalzonen. Från Sovjetunionen hade han börjat få krigsmateriel. Med USA och Världsbanken förhandlade han om krediter för att bygga en väldig Nildamm vid Assuan. Med Israel förde han ett slags gerillakrig. Han var tveklöst arabvärldens mest karismatiske ledare och solade sig internationellt tillsammans med Indiens Nehru och Jugoslaviens Tito som ledare för den alliansfria rörelsen i Tredje världen.
I grannlandet Israel oroade sig den legendariske David Ben-Gurion alltmer för den arabiska oförsonligheten, särskilt Nassers Egypten men också Jordanien, vari Västbanken och Östra Jerusalem då
alltjämt ingick.
I Ungern föreföll reformkommunisten Imre Nagy redan tillhöra det förgångna. Han hade släppts från fängelse men levde i relativ isolering och skrev filosofiska essäer. I Warszawa befann sig Wladyslaw Gomulka i husarrest. Hans reformförslag hade liksom Nagys gått för långt för Kreml.
Marskalk Tito i Belgrad utstrålade däremot tillfredsställelse och tillförsikt. Västmakterna hade hjälpt honom efter brytningen med Stalin 1948 och gjorde det alltjämt. Chrusjtjov hade kommit och gjort avbön och de nya ledarna i Asien och Afrika räknade honom som en av de sina.
Den tionde nyckelpersonen var Dag Hammarskjöld i FN, som nu hunnit etablera sig som en självständig aktör trots FN:s begränsade handlingsramar. Främst oroade han sig för Mellanöstern, där motsättningarna kunde leda till en allmän konflikt.
Förutom Ungern- och Suezkriserna var det, som Unwin påminner oss om, också mycket annat som satte sin prägel på 1956. I Jordanien avsatte kung Hussein den brittiske generalen Glubb Pasha som lett hans
arablegion, i Cypern deporterade britterna ärkebiskop Makarios till Seychellerna, i Kenya pågick kampen mot Jomo Kenyattas Mau Mau-rörelse, på Kuba landsteg Fidel Castro med ett gäng revolutionärer för att störta den USA-stödda Batista-regimen.
Det yttre förloppet av Suezkrisen är väl bekant. Den amerikanska regeringen kom fram till att Nasser inte förtjänade något världsbankslån för Assuandammen, varpå Nasser den 26 juli förstatligade det internationella Suezkanalbolaget för att därifrån få inkomster att finansiera dammbygget. Det utlöste våldsamma brittiska och franska protester och en serie internationella konferenser om hur trafiken genom kanalen borde organiseras i framtiden. Många vägrade tro att egyptiska lotsar skulle klara uppgiften. Nasser i sin tur vägrade att vika från sitt beslut och fick stöd från östblocket och de alliansfria.
Den brittiska regeringen såg nationaliseringen som ett struptag på Storbritanniens framtid som världsmakt och ville inte utesluta våld för att återta kanalen och samtidigt få bort Nasser. För fransmännen var det senare ännu angelägnare. Utan Nassers stöd skulle de algeriska nationalisterna bli betydligt beskedligare, trodde man. Oppositionsledaren Gaitskell lovade inledningsvis Eden sitt stöd under förutsättning att han hade USA med sig. Den irakiska regeringen, som var britternas pålitligaste vän i arabvärlden, gjorde detsamma under förutsättning att Israel under inga omständigheter blandades in.
Nu blev det, som bekant, tvärtom. USA drog i varje fas undan mattan för sina båda allierade och ville inte gå utanför FN-stadgan och för de gamla kolonialmakternas skull stöta sig med Tredje världen, medan Frankrike och efter hand även Storbritannien konspirerade med Israel om en i realiteten gemensam attack mot Egypten den 29 oktober. Så gick det som det gick.
Israelerna var visserligen militärt framgångsrika i Sinai, men britter och fransmän var för långsamma och ineffektiva. När amerikanarna satte pundet under press, gav Eden upp och accepterade eld-upphör den 7
november, innan de brittisk-franska trupperna besatt mer än en del av sträckan utmed kanalen.
In på scenen kom Kanadas utrikesminister Lester Pearson och Dag Hammarskjöld som satte upp FN:s första fredsbevarande styrka med uppgift att ersätta britter, fransmän och israeler.
Parallellt i tiden och i Unwins bok utspelades ett helt annat drama inom Sovjetblocket. Det började den 25 februari, då Chrusjtjov avslutade den tjugonde partikongressen i Moskva med sitt långa så kallade hemliga tal om Stalintidens ondska och förbrytelser. Trots ”hemligstämpeln” spreds talets innehåll snabbt över världen. Efter detta skulle ingenting riktigt förbli sig likt i kommunistvärlden.
I Östeuropa väcktes omgående förhoppningar om större frihet både för individer och för de berörda staterna. I Polen kom det redan i juni till öppna oroligheter under Poznanmässan. Demonstranterna vände sig såväl mot Sovjetunionen som den egna kommunistregeringen. Den 21 oktober utsågs Wladyslaw Gomulka till partiets generalsekreterare. Han hade några år tidigare avsatts och fängslats anklagad för titoism. Nu återinsattes han utan föregående konsultation med Kreml. Chrusjtjov flög till Warszawa för att ställa saker till rätta, men fick ge vika, när marskalk Rokossovskij, som avsatts som polsk försvarsminister, förklarat för honom att den polska armén förmodligen inte längre skulle lyda sovjetiska order. För Röda armén var Chrusjtjovs misslyckande i Warszawa ett allvarligt prestigenederlag, som man inte gärna ville se upprepat, understryker Unwin.
Störst var risken i Ungern. Den 22 oktober krävde oppositionen att alla sovjetiska trupper skulle dras tillbaka, att en ny regering skulle bildas av Imre Nagy - liksom Gomulka tidigare anklagad för titoism - och att fria val skulle hållas. På morgonen den 24 beslöt partiets centralkommitté å ena sidan att be sovjetiska trupper rädda regimen, å den andra att utse Nagy till premiärminister.
Under en vecka föreföll revolutionen ha förlig vind. Nagy bildade en regering, i vilken också andra än
kommunister ingick, de sovjetiska trupperna lämnade Budapest och den fängslade kardinal Mindszenty sattes på fri fot. Moskva accepterade långtgående förändringar i relationerna mellan Sovjetunionen och dess allierade inom Warszawapakten. Men några dagar senare var stämningsläget ett annat i Kreml. Det ungerska upproret skulle slås ned. Den 4 november var revolten dränkt i blod. Nagy hade då förgäves vädjat till FN, sökt ta Ungern ut ur Warszawapakten och förklarat landet neutralt. Men i FN var man mer upptagen av Suezkrisen och ingen i väst ville riskera ett kärnvapenkrig med Sovjet för Ungerns skull. Tito med flera kommunistledare hade givit Moskva grönt ljus.
Vad föranledde den sovjetiska kursändringen i månadsskiftet oktober/november? Vad hade hänt om inte britter och fransmän föregått med dåligt exempel i Egypten den 29 oktober? Unwins noga övervägda summering är att den andra sovjetiska interventionen till 40 procent berodde på utvecklingen i Ungern, till 40 procent på oro för konsekvenserna i Sovjetunionen och andra kommunistländer om man inte reagerade och till 20 procent på Suezkrisen.
Vilka blev då de långsiktiga konsekvenserna av allt som hände 1956? I Sovjetunionen kände man sig efter Ungern- och Suezkriserna stärkt i sin roll som supermakt. I Östeuropa fortsatte missnöjet att jäsa, men både Moskva och kommunistledningarna i respektive land sökte undvika att det skulle komma till öppna konfrontationer. Tjeckoslovakien 1968 blev undantaget.
USA, där Eisenhower blev omvald mitt under kriserna, har efter det brittisk-franska debaclet blivit mer och mer indraget i Mellanöstern. Det började med Libanon 1958. Irakkonflikten verkar till vissa delar som en ren upprepning av Suezkrisen, men med USA i Storbritanniens roll och Frankrike - efter förmåga - i USA:s.
I London och Paris drog man skilda slutsatser. I London att Storbritannien måste prioritera förhållandet till USA, det vill säga den kurs som förde brittiska soldater till Irak 2003. I Paris valde man däremot att satsa på ett eget
självständigt kärnvapen och på europeiskt samarbete. Romfördraget om EEC kom redan 1957, kärnvapendebuten 1960.
I Tredje världen fick utgången av de båda kolonialmakternas försök att vrida klockan tillbaka till följd att avkoloniseringen ytterligare påskyndades. Så också i Algeriet. Nasser förblev arabvärldens obestridde ledare. Assuandammen har för länge sedan förverkligats och efter det att Israel och Egypten slutit fred med varandra tycks ingen oroa sig för Suezkanalen.
I FN slutligen hade man under Hammarskjölds skickliga ledning kommit till insikt om att världsorganisationen trots stormakternas inbördes motsättningar och vetorätt ändå hade en viss fredsbevarande kapacitet. Av den har vi dessutom sett ännu mera efter det kalla krigets slut.
Peter Unwin ger mycket mer än det yttre förloppet. Han låter oss i detalj följa hela dramat i Washington, New York, London, Paris, Moskva, Warszawa, Budapest, Kairo, Port Said, Gaza och Jerusalem. Nutidshistoria när den är som bäst. 1956 är verkligen, som
författaren understryker, ett år vi av många skäl har anledning komma ihåg 50 år senare.
