En ekonomisk supermakts uppgång på världsscenen undergräver de ledande ekonomiernas ställning. När komplicerade finansiella instrument och börser kollapsar vänds en strålande högkonjunktur plötsligt till en djup depression. Banker går i konkurs. Arbetslösheten går upp till 25 procent. En global depression håller världen i ett skruvstäd i mer än två årtionden och skapar klass- och nationsmotsättningar. Transporterna stannar upp och industrierna med dem när bränslet tar slut. Staterna tar steget in i ekonomin för att styra upp. Nya idéer och sociala rörelser får sitt genombrott samtidigt som extremism, religiös fundamentalism och totalitära tankar får ett uppsving.

Det är inte en beskrivning av vad som kan hända efter att finanssektorn havererade år 2008 utan av effekterna av den så kallade ”stora paniken” år 1873.

Många debattörer, historiker och ekonomer har dragit paralleller från dagens ekonomiska kris till den stora depressionen på 1930-talet för att förklara vad som sker. Den amerikanske historikern Scott Reynolds Nelson ser inte jämförelsen som riktigt träffande. I artikeln ”The Real Great Depression: The Depression of 1929 is the Wrong Model for the Current Economic Crisis” (The Chronicle of Higher Education, nr 8, 2008) pekar han i stället ut likheterna med den stora paniken 1873, som ledde till den långa depressionen 1873–96.

Förutom att spekulationer fick börsen på fall brukar orsakerna till 30-talets depression anses vara att fabrikerna höll sig med alltför stora lager och att Tysklands oförmåga att betala tillbaka det väldiga krigsskadeståndet från Verseillesfreden ledde till en stor belastning på Storbritanniens guldreserver. De förhållandena skiljer sig från dagens informationssamhälle. Tillverkningsindustrin har känsliga kontrollinstrument för att bromsa produktionen när konsumtionen sjunker. Fallet i börskurserna beror främst på problem som gradvis byggts upp hos bankerna under flera års tid, och brister i guldreserven är inte något större problem då bankerna inte längre kopplar sin utlåning till guldet.

1873 års ”stora panik” hade sin grund i den osäkra politiska strukturen i Europa. I det ombildade Österrike-Ungern, det nyligen enade Tyskland och i det åter republikanska Frankrike, stödde staten uppkomsten av en ny typ av kreditinstitut som utfärdade inteckningar i det kommunala bostadsbyggandet för sämre bemedlade. Det var lätt att låna, och en stor byggboom inleddes. Tomtvärdena verkade ständigt fortsätta stiga. Det var operahusens, wienerbalernas, boulevardernas och de magnifika byggprojektens tid. Europa hade börjat ta tillväxten för given när kraschen kom.

Grunden till förnyelsen och investeringslustan var ranglig. Europeiska bönder fick svårt att möta de amerikanska vetebönderna som kunde konkurrera tack vare 1800-talets motsvarighet till containerfartyget. De använde förvaringssilos istället för säckar, transportörbälten och ångbåtar istället för segelfartyg. Då kunde amerikanerna hålla lägre priser och Storbritannien blev alltmer beroende av importen av amerikanskt vete på 1870-talet. Industrialiseringen av USA gjorde att priserna sjönk i Europa på industrivaror och produkter som fotogen och livsmedel.

Frankrike hade skuldsatt sig för sitt krig mot Preussen 1870. Bankerna hade lånat ut så mycket att de inte kunde få tillbaka krediterna och den övervärderade börsen i Wien föll ihop i maj 1873. De brittiska bankerna höll tillbaka sina krediter, då de hade svårt att förstå vilka banker på kontinenten som berördes mest av skuldkrisen. Bankernas räntor på utlåning till varandra sköt därför i höjden och en stor brist på likviditet uppstod.

Bankkrisen slog till mot USA i september 1873, och det var järnvägsbolagen som drabbades först. Järnvägsbolagen hade skapat komplicerade finansiella instrument som utlovade en fast avkastning, men få av dem som investerade förstod vad som backade upp värdepappret om bolaget gick i konkurs. Obligationerna hade sålt bra när tiderna var goda, men allteftersom investerarna börjat bli mer tveksamma, så blev det svårare för järnvägsbolagen att få in kapital. Då tog bolagen kortfristiga lån hos bankerna för att fortsätta sin utbyggnad av spåren. När kraschen kom i Europa var de amerikanska järnvägarna illa ute. Finansmannen och järnvägsmogulen Jay Cooke kunde inte betala av sina skulder och börsen kraschade tillsammans med hundratals banker. Den akuta fasen skulle vara fram till 1876 för USA och till 1879 för Europa.

Det var i den långa depressionen efter paniken som kraschens effekter skulle bli tydliga. Vinnarna blev de stora tillverkningsföretagen, särskilt i USA. De företag som kunde få garanterade kontrakt och rabatter på järnvägstransporterna. De största industrialisterna som Andrew Carnegie och John D Rockefeller hade tillräckligt med kapitalreserver för att finansiera sin fortsatta tillväxt. För mindre industrier med säsongsberoende efterfrågan eller behov av främmande kapital var läget svårt. Deras kapitalreserver hade sinat, bankerna hamstrade kontanter, och gjorde inga kortsiktiga lån, vilket gjorde att de saknade kortfristiga krediter för råvaror, transporter och lager. ”Rövarbaronerna” köpte upp företag till vrakpriser, och deras truster växte sig allt starkare både politiskt och ekonomiskt fram till att staten fick ingripa med konkurrenslagstiftning.

Många länder såg positivt på kartellbildningen. Företag och banker tvingades in i konkurrensbegränsande karteller som skulle hålla priserna uppe och styra investeringar mot önskade områden, främst de militära. Det spred den tidens managementideal: den hierarkiska militära organisationen. När militarismen sågs som ett effektivitetsideal spreds misstro nationerna emellan, vilket ledde till upprustning och i slutändan konflikterna fram till första världskriget.

Finanspaniken slog hårt mot vanligt folk. Mellan 1873 och 1877 stängdes många mindre fabriker och tiotusentals arbetare kastades ut på gatorna. Reynolds Nelson berättar att i New York nådde arbetslösheten 25 procent, vilket ledde till kravaller i staden 1874 och början på några av de mest våldsamma strejkerna i USA:s historia. Det gav ett uppsving för detektivfirmor som Pinkerton och andra privatfinansierade polisstyrkor, särskilt för aktioner mot fackförbunden. Fackförbunden växte i styrka, organiserades bättre och kom i kontakt med de socialistiska idéerna. Marxismens guldålder inleddes, då Karl Marx teorier verkade stämma in väl på samtiden, och vann politiskt stöd i grundandet av socialdemokratiska partier.

I Centraleuropa slog krisen ännu hårdare. I boken ”The European Economy Since 1945: Coordinated Capitalism and Beyond” (2006) har ekonomen Barry Eichengreen uppmärksammat att många av de nationella marknaderna var för små för att fullt ut kunna dra nytta av industriella skalfördelar eller av kompletterande näringar i andra länder. Problemen skulle avhjälpas först av EU:s föregångare Kol- och stålgemenskapen på 1950-talet. Krisen följdes av deflation då många länder släppte sin silvermyntfot.

Staterna försökte möta krisen genom att bryta frihandelssystemet och ta till protektionism för att rädda sina vacklande industrier. Kanslern Otto von Bismarck införde tullar 1879, den franska republiken gav upp kejsar Napoleon III:s frihandelsåtaganden, och 1888 vann Benjamin Harrison presidentvalet i USA på en protektionistisk politik. Sverige antog förhållandevis måttliga tullar. Endast Storbritannien behöll en frihandelspolitik. Här finns en parallell till hur Doharundans frihandelssamtal misslyckades i juli 2008, över bråket då USA ville skydda sina hårt trängda bönder, och att en ny våg av protektionism kan vara på väg.

Då det liberala Storbritannien drabbades hårdare, verkade många jämförelser i ekonomisk, politisk, social och kulturell stabilitet utfalla till tysk fördel. Det sent industrialiserade Tyskland kunde köpa in den senaste tekniken och ta ledande andelar av vapen- och kemiindustrin. Bismarcks reformer, grunden till välfärdsstaten, verkade ge lugn i samhället, men sköt viktiga sociala förändringar av aristokratins privilegiesamhälle på framtiden.

Många började irrationellt skylla krisen på en komplott av utländska banker och judar. Ur detta sökande efter en syndabock utvecklades den moderna antisemitismen, ett teoribygge som passade nationalistiska ledare väl. Antisemitiska förföljelser intensifierades på 1880-talet, och främlingsfientligheten vann insteg i konsten och kulturen.

Den långa depressionen bidrog vidare till att kolonialismen tog fart i Afrika, när västmakterna sökte råvaror och nya marknader för sina produkter. Hannah Arendt identifierade totalitarismens uppkomst ur den dödliga kombinationen mellan antisemitismen och det förtryck som utövades i kolonierna, genom den ”obegränsade expansionen av makten” som en följd av den ”obegränsade expansionen av kapitalet”.

Sverige klarade sig förhållandevis bra, men omställningen från jordbrukssamhälle till industrisamhälle blev mycket abrupt. Konkurrensen från den billiga säden ledde till att jordbruket miste sin dominerande ställning, och att landsbygdens folk flyttade in till städerna eller emigrerade. Den svenska industrin klarade sig relativt bättre och krisen slog till ojämnt geografiskt. Västsverige klarade sig bättre då regionen hade väl utvecklade kontakter med England och en mer utvecklad finansiell struktur. Likaså klarade sig orter med maskinindustrier bra då rationaliseringar ledde till ökad mekanisering.

Det finns även en likhet till dagens strävan att bryta oljeberoendet, då den tidens viktigaste transportmedel började ses som ohållbart. Hästinfluensan slog till 1872, särskilt i USA, med en dödlighet på upp till 10 procent. Utan hästar kunde man inte man inte transportera kol till lokomotiven. I kombination med finanskrisen orsakade den stor skada för industrin. Efter epidemin började sökandet efter alternativ till hästen, och utvecklingen av den samhällsomvälvande bilen.

År 1873 innebar att tyngdpunkten för världens ekonomi började flyttas från Europa till Amerika. Dagens finanskrasch kan innebära en förflyttning från USA till Indien och Kina, men det är inte givet då ekonomierna är betydligt mer sammankopplade än de var 1873. Krisen kan slå hårt även i de länder som nu uttrycker optimistiska tillväxtsiffror.

Naturligtvis finns det anmärkningsvärda skillnader mellan 1873 och 2008. Samhället var fattigare, och staterna hade färre lagliga instrument på 1870-talet. Skuldsättningen är högre, och den finansiella sektorn långt större idag. Likheterna som Scott Reynolds Nelson tar upp är dock lärorika, inte minst när han också uppmärksammar de sociala och kulturella sammanhangen runt krisen.

Varningen från krisen 1873 är att samhällsförändringarna från en ekonomisk kris kan bli långt mer inflytelserika än bara en problematisk strukturrationalisering av gamla produktionsformer. Den långa depressionen skulle följas av en tidvis mycket hög tillväxt fram till första världskriget, men den djupgående förändringen låg i att många av de attityder och institutioner som nu förknippas med moderniteten hade skapats och formats av stämningarna under de svåra åren. Det bäddar för att många misstag kan återupprepas.