Nutidsmedvetna far till ett spa eller inrättar ett i sitt topprustade badrum. Varför heter det spa? Många förslag har framförts. Det vallonska ”espa” som betyder källa eller det latinska verbet ”spargere” det vill säga bespruta, fukta eller är det en akronym av latinska ”sanitas per aquam” (hälsa genom vatten). Men det troligaste är dock att den belgiska kurorten Spa stått fadder sedan två engelska läkare efter ett besök på 1600-talet gav alla orter med mineralvattenkällor det namnet.
Många kurorter har anor från den tid då badvana romerska legioner marscherade genom Mellaneuropa och England. Vichy grundades som Vicus Calidus av Julius Cæsar. Bath kallades Aquæ Sulis, Baden-Baden Aquæ Aureliæ efter Marcus Aurelius et cetera. Därefter gjorde de kristna med sin skräck för den nakna kroppen allt de förmådde för att utplåna den romerska badkulturen. Kristendomen bidrog knappast till hygienens utbredning. Helgon övertog beskyddet från Zeus och Pan.
Redan under medeltiden sökte man sig till Bath för att bota reumatism, gikt, spetälska, lamhet, bleksot och magproblem, de vanligaste åkommorna även vid andra brunnar. Man drack det 42-gradiga vattnet som sprutade ur jorden. Kvinnor och män badade gemensamt i kar tills vattnet blev ogenomskinligt. Efterhand övergick intresset från rehabilitering till rekreation. Kring 1700 blev Beau Nash ceremonimästare. Trots sin originella klädsel – fantasiväst och svart peruk krönt av juvelbesatt bäverhatt – gjorde han Bath till Europas ledande hälsobrunn genom strikta regler, som blev vägledande för hela branschen. Han byggde Pumprummet och societetssalonger. Dagen började klockan sex med heta bad varpå följde tre glas vatten och skvaller i Pumprummet. Efter frukost var det gudstjänst som många följde snarare för sällskapets skull än för andlighetens. Därefter mingel i Pumphuset eller promenad före middagen kring fyra och efteråt mer mingel eller promenad eller te i salongerna. Kvällen ägnades åt kortspel och andra tidsfördriv. Måndagar och fredagar veks för kostymbal, tisdagar och torsdagar för kotiljongbal, onsdagen för konsert, lördagen för teaterbesök, söndagen för olika kyrkliga arrangemang. Daniel Defoe konstaterade att Bath var en ”rekreationsort för friska, snarare än för sjuka”.
Drickandet morgon och middag ackompanjerades av en mindre ensemble. Det kunde krävas musik för att pressa i sig det illasmakande vattnet. Baler och konserter fordrade större orkester. Sommarlediga musiker tog gärna jobb på kurorterna och även kompositörer lockades dit som dirigenter. Det kunde vara si och så med gagen och många återvände besvikna hem. Publiken intresserade sig mer för exekutörerna än för det de framförde. Trots Beau Nashs uppfostringsmöda fortsatte folk att prata under konserterna, som de ofta kom för sent till, gick för tidigt från och sov under.
Musiken spelade utan tvivel en betydande roll på kurorterna. Åtskilliga av Europas främsta tonsättare blandade sig med aristokrati, högborgerlighet och andra gäster från många länder, drack vattnet, umgicks och komponerade. Ian Bradley, universitetslektor och präst i St Andrews, skildrar i Water Music (Oxford University Press, 240 s) musiklivet i några av de mest frekventerade europeiska och amerikanska kurorterna när de blommade som mest.
Mozart oroade sig inte för sin egen hälsa utan för sin hustrus när han 1789–91 periodvis vistades i Baden bei Wien. Trots oro arbetade han på betydande verk som klarinettkvartetten i A-dur och ”Trollflöjten”. Men inte i Baden. Det enda som tillkom där var motetten ”Ave verum corpus”. Den är inget stort verk men har ansetts vara ”i sin förklarade trosvisshet och personliga uppriktighet ett av tidernas största konstverk”.
Det var vattnet som drog den sjuklige jämväl hypokondriske Ludvig van Beethoven till Baden bei Wien. Han återvände ett tjugotal gånger och inrättade tillvaron så att han tillbringade halva året där. I motsats till Mozart komponerade han flitigt under vistelserna och betydande verk som ”Eroican”, nionde symfonin, ”Missa solemnis” samt flera pianosonater och stråkkvartetter tillkom helt eller delvis där. Grannar plågades stundtals av den döve tonsättarens högljudda sång och pianospel.
Med tiden fann han vattenkurerna alltför besvärliga och började tvivla på deras effekt. Det som betydde mest för honom var istället naturen. ”Så förtjust jag ska bli att ströva ett slag genom buskar, dungar, under träd, över ängar och runt klippor. Ingen kan älska landet lika mycket som jag. Sannerligen alstrar skog, träd och klippor det eko man åstundar att höra” skrev han till en väninna vid avfärden från Wien. I gryningen brukade han ge sig ut på långa promenader med notpapper i fickan. ”När han blev upphetsad av någon musikidé viftade han med händerna och tjöt melodier så att han ibland skrämde hästar och oförberedda främlingar” påstod en iakttagare. Det är omdiskuterat om ”Pastoralsymfonin” hämtat intryck från favoritplatsen Helenental, inte minst stormen i tredje satsen. Några andra attraktioner än naturen frestade knappast Beethoven i Baden bei Wien. Han dansade inte, umgicks sparsamt med andra, drack måttligt och spelade definitivt inte kort – ”han tycks inte ha kunnat skilja ett kort från ett annat”. Liksom för andra gäster visade sig frisk luft och motion vara det verksammaste remediet.
I Baden-Baden anammades denna sanning och vid sidan av vattenkurerna infördes en Terrainkur genom att promenadspår lades runt staden och i närbelägna Schwarzwald. Det var dock ett obetydligt inslag i de franska kasinoarrendatorernas, far och son Bénazets omfattande moderniseringsinitiativ som gjorde orten till Europas sommarhuvudstad, då krönta huvuden, statsmän, högadel, penningaristokrati, berömda kurtisaner (som modellerna till Nana och Sköna Helena), ficktjuvar, svindlare och andra samlades där. Kungen, sedermera kejsaren Wilhelm I, tillbringade fyrtio somrar på ett hotell med modest lyx i motsats till sin kansler Bismarck som bodde desto opulentare, liksom tsar Alexander II och Napoleon III. Drottning Victoria hörde till de spartanska och hon följdes av sonen Edvard VII och sonsonen George V, dock ännu prinsar av Wales. Aga Khan – värd sin vikt i guld – attraherades av den lokale konditorns nittioåtta bakelsevarianter. Verksamhetens nav var kasinot som drog till sig inte minst fransmän, då hasardspel var förbjudet i deras land, och gav en enorm avkastning, vilken investerades i utvidgningar och förbättringar.
Musiklivet gynnades. Carl Maria von Weber anförde en föreställning av ”Don Juan”. Paganini och Liszt gästspelade. En permanent orkester, som lockade till sig högklassiga musiker, inrättades. Hector Berlioz ledde den i nio år och skrev operan ”Béatrice et Bénédict” till invigningen av Badens nya teater. Det var hög kvalitet även på de dagliga konserterna från musikpaviljongen mittemot sällskapssalongen. Wagner kom för att ställa sig in hos Wilhelm I:s gemål i avsikt att bli förlåten sin revolutionära ungdom men blev besviken då hon förklarade sig sakna allt inflytande. Några år senare tackade han nej till stadens erbjudande om en tomt till hans teater för att presentera ”Ringen”, då han ogillade den nöjeslystna publiken.
Pauline Viardot, celeber dramatisk mezzosopran med många operatriumfer, skapade ett exklusivt ”konstpalats” där berömda solister framträdde inför förnäm publik. En stående attraktion var väninnan pianovirtuosen Clara Schumann, som dock tröttnade på societeten, men orsakade att en varaktigare gäst sökte sig dit, hennes trofaste, fjorton år yngre tillbedjare Johannes Brahms. Han kom varje sommar 1864–1872 utan att någonsin begagna de hälsobefrämjande faciliteterna. Istället föredrog han landskapet och sällskapet. Varje morgon steg han upp klockan fyra eller fem och arbetade sedan i ett sträck stödd av många koppar starkt kaffe till mitt på dagen, då han lunchade med familjen Schumann eller på något värdshus och tog en lång skogspromenad med ena handen bak på ryggen, den andra svängande en filthatt. Återkommen var det dags för kaffe igen varefter han kollade morgonens produktion och rev sönder det han inte gillade. Halv åtta middag med Clara och gäster. Därefter musicerande tills dagen var slut. Det var ett strängt program som avkastade mycken god musik. När Johann Strauss d y gav konserter gick Brahms två och en halv kilometer för att lyssna tillsammans med andra fans som Wilhelm I. ”Han är en av de få kolleger jag har obegränsad respekt för” ansåg han.
De böhmiska kurorterna, som ju tillhörde det habsburgska imperiet, hade gamla anor och uppskattades för att deras vatten var mer mineralrikt. Framförallt Karlsbad och Marienbad konkurrerade framgångsrikt om den nobla publiken. De hade rykte om sig att befrämja kärleken. Sålunda träffade Beethoven i Teplitz den kvinna ”med vilken en förbindelse han skulle ha betraktat som den största lyckan i sitt liv”. Hon förblev okänd och har gäckat forskningen i alla tider. Där träffade han också Goethe varvid snillena visade sina skilda karaktärer när de mötte österrikiska kejsarinnan. Skalden blottade huvudet i en vördsam bugning medan kompositören drog ner hatten i pannan och flydde genom folkmassan.
Richard Wagner, vars verk torde ha varit de mest spelade av kurorkestrarna, gjorde ett misstag då han skulle bota sina magbesvär i Marienbad. Han tog med sig medeltidsdikten om Parsifal och en berättelse om Lohengrin, som båda var så intensivt fängslande att han knappast fick tid för behandlingen. Han trodde på hydroterapi och underkastade sig de grymmaste pinor. Fem på morgonen paketerades han i filtar för att svettas i flera timmar varefter han kastade sig i fyragradigt vatten och fick igång cirkulationen genom en rask promenad i den kyliga höstluften. Han fick endast dricka vatten.
Johannes Brahms behöll dagsprogrammet när han flyttade över somrarna till Bad Ischl. Här kunde han umgås med Johann Strauss som trivdes med det notoriska regnandet vilket han betraktade som det bästa arbetsvädret. Brahms var också flitig. Orten hade nått berömmelse tack vare Franz Josef som förlade 83 somrar hit varvid han lade ner 50556 fåglar eller större djur. Anton Bruckner spelade orgel på kejserliga högtidligheter. När Strauss dog 1899 tog Franz Lehár över och inledde wienoperettens silverålder med ”Den glada änkan”. Andra mästare som Emmerich Kálmán, Oscar Straus (”En valsdröm”), Leo Fall (”Dollarprinsessan”) med flera fann också en inspirerande miljö i Ischl. En skock librettister höll sig beredd på kaféerna för den händelse att ett melodiinfall hastigt skulle kläs i ord. Så föddes ”Csardasfurstinnan”, ”Greven av Luxemburg”, ”Grevinnan Mariza” och andra vid bruset av floden Traun i Salzkammergut.
Epoken tog slut 1948 då Franz Lehár låg på lit de parade en vecka i Bad Ischls kyrka iförd frack med vit kravatt och lackskor. Goethe påstod att badlivet var en allegori över människolivet. Kanske var den klassiska operetten, vars glansnummer outslitligt strömmade ut från musikpaviljongerna, den sannaste spegelbilden av kurortslivets lättsamma kvasivärld med all dess ihåliga idyll och eskapism.
