Mycket få svenska barn dör i olyckor, samtidigt som prognoserna vid barncancer blir allt bättre. Svenska barn har det bra, ja kanske bäst i världen. Kommuner gör barnkonsekvensutredningar, vi har en Barnombudsman, ministrar besöker skolor, mammor är mammalediga, och pappor är pappalediga. På alla sätt synes barn i Sverige ha fått det bättre, men med den lågkonjunktur vi nu ser finns tyvärr en uppenbar risk att även barn drabbas. Nyfattigdom och arbetslöshet riskerar nämligen att slå hårt mot barnen, i dubbel bemärkelse.
I boken Drabbade Barn. Aga och barnmisshandel i Sverige från reformationen till nutid (Nordic University Press, 185 s) undersöker historikern Eva Bergenlöv det svenska samhällets syn på aga och barnmisshandel. Genom att granska lagtexter, rådgivningslitteratur, politiska skrifter och domstolsprotokoll försöker hon ge en heltäckande bild av aga och barnmisshandel från i 1500-talet och framåt. Studien är intressant men kompliceras av en betydelseglidning hos ord som ”aga” och ”tukt”. Bägge dessa ord har varit starkt knutna till uppfostran. ”Aga” omfattade under 1800-talet även mildare tillrättavisningar, som kärleksfulla förmaningar, allvarsamma varningar och undandragande av förmåner. Att ”tukta” var synonymt med att fostra och förmana, och inbegrep inte fysiskt våld; då användes i stället ordet ”straffa”.
I och med reformationen fick många av Martin Luthers tankar stort genomslag i Sverige. Luther var positiv till barnaga men hävdade att alltför stränga straff kunde leda till mer skada än nytta (han hade själv straffats hårt av sin mor under barndomen). I sin skrift ”Bordssamtal” skriver han apropå barnaga att ”äpplet skall följa på riset: den straffade skall kunna både risa och lisa”. En kristen uppfostran skulle vid denna tid således innehålla såväl ros som ris; och agan var starkt kopplad till respekten för Gud. Bestraffning av barn i syfte att uppfostra dem var också tillåtet enligt lag, men grov misshandel som ledde till död bestraffades, ofta hårt. Bergenlöv beskriver hur en far i raseri upprepade gånger slagit sin son med ett långt vedträ varpå pojken avlidit. I rätten menade fadern att han ju hade rätt att tillrättavisa och straffa sin son, medan rätten svarar att han handlat på ett onaturligt sätt. Intressant nog konstaterar rätten att lagen säger att den som agat sitt barn till döds ska dömas för vådadråp, men att det fall av misshandel man nu bevittnat inte kan räknas som våda!
Mellan 1680 och 1715 finns bara ett fall i Göta hovrätt där en förälder anklagats för barnmisshandel: soldatänkan Annika Persdotter som misshandlat två av sina barn. Hennes sjuårige son berättar att hade inte grannfrun ingripit så ”hade jag nu varit död”. För denna misshandel sattes soldatänkan i fängelse i fyra dagar (hon var sedan tidigare utestängd från nattvarden till följd av en utomäktenskaplig graviditet). Intressant nog vidtar domstolen även åtgärder för att skydda barnet från ytterligare misshandel: sjuåringen omhändertogs för att uppfostras på barnhem.
Från och med slutet av 1700-talet skedde gradvis en opinionssvängning mot mindre acceptans av misshandel. Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta ville avskaffa husbondens rätt att aga vuxet tjänstefolk (så kallad ”husaga”), vilket också kom att kriminaliseras 1858. Barnaga ansågs dock fortfarande ha sin plats i en kristen uppfostran, så länge den gavs med kärlek och besinning! Bergenlöv konstaterar vidare att barnmisshandel ofta gick hand i hand med svår fattigdom och utsatthet. I flera av de domstolsprotokoll hon använt spelar fattiga ensamstående kvinnor huvudrollen i fall av barnmisshandel.
År 1900 gav Ellen Key ut boken ”Barnets århundrade”, i vilken hon förespråkade en ny sorts fostran av fria, ansvarstagande och demokratiska medborgare. Key tog helt avstånd från aga, som hon såg som ett uttryck för bristande intelligens. Alva Myrdal, som spelade en viktig roll när socialdemokratiska regeringar lade grunden för Folkhemssverige på 1930-talet, menade att fostran handlade om att förstå barnet, inte om tvång och yttre kontroll. Opinionen mot barnaga växte. Folkskollärare hävdade förvisso länge sin rätt att aga elever, men 1958 förbjöds även skolagan.
Vid samma tid fick läkarkåren upp ögonen för de fysiska konsekvenserna av barnmisshandel. Liksom flera politiska kvinnoförbund tog Medicinalstyrelsen därefter aktivt ställning mot all form av aga. Som första land i världen förbjöd Sverige barnaga i hemmet år 1979. Ytterligare steg mot att skydda barn mot kroppslig bestraffning togs 1982 när barnmisshandel/aga kom att ligga under allmänt åtal vilket innebar att inte bara förövaren och offret (barnet) kan anmäla misshandeln.
Även nutida domstolsärenden kan belysa den opinionsgliding som skett. I ett domstolsärende från 2003 skildras hur en mor slagit sin nioårige son med en stekspade av trä. Modern hade vid flera tillfällen tvingats hämta sonen på skolan då han bråkat och skolpersonalen inte kunnat hantera honom. En dag när modern är hemma från arbetet på grund av sjukdom, ringer skolpersonaler och ber henne hämta sonen. När hon kommer hem med sonen slår hon honom över stjärten och låren med en stekspade av trä. Pojkens enda fysiska skada är ett blåmärke. Såväl tingsrätten och hovrätten som Högsta domstolen dömde modern för barnmisshandel och de rättsliga instanserna konstaterar att barnmisshandel inte är en tillåten uppfostringsmetod. Barnet har därvidlag samma rätt till integritet som den vuxne, och får inte tillrättavisas med våld.
Trots kriminalisering av barnaga och barnmisshandel, är barnmisshandel fortsatt ett stort problem i Sverige och andra västländer. Modern forskning visar att barnmisshandel har negativa långtidseffekter. Under januari vad detta temat för en artikelserie i den medicinska tidskriften The Lancet (nr 9657–60), ”Child Maltreatment”.
Barnmisshandel är ett vitt begrepp som omfattar handlingar (eller brist på handlingar) av vilka leder till skada, risk för skada, eller hot om skada hos personer under 18 års ålder. Enligt amerikansk forskning utförs drygt 80 procent av all misshandel av barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare. Undantaget är sexuella övergrepp där förövaren ofta är annan närstående person.
Barnmisshandel brukar delas in i fem kategorier: fysisk misshandel (att slå, bita, sparka, kväva och så vidare); sexuella övergrepp (inklusive exponering för sexuell aktivitet, porrfilmer och prostitution); psykologisk eller känslomässig misshandel (att medvetet beskylla barnet för saker det inte är skyldigt till, att terrorisera, förnedra eller isolera barnet); vanvård (som innebär att barnet inte får sina behov, exempelvis av av kläder, bostad, utbildning eller medicinsk vård, tillgodosedda); och slutligen ingår i en modern definition av barnmisshandel även exponering för våld mot annan familjemedlem.
Varje år misshandlas i höginkomstländer 4–16 procent av alla barn. Enligt en rapport från Socialdepartementet år 2001 (SOU 2001:18) hade 4–7 procent av alla svenska barn blivit slagna med tillhyggen. Minskningen av barnmisshandel i Sverige fram till 1990-talet verkar dessutom ha stannat av. Svenska data talar också för att mindre än var femte anmälan om barnmisshandel leder till en polisanmälan, och av dessa leder mycket få till åtal.
Förekomsten av sexuella övergrepp är hög: en systematisk forskarrapport citerad i artikelserien i The Lancet visar att omkring 25 procent av alla flickor och 9 procent av alla pojkar någon gång utsatts för sexuella övergrepp. Vart tionde barn lider av vanvård, medan andelen barn som exponerats för våld i familjen är högre än så. Ofta är det samma barn som utsätts för flera typer av misshandel.
Forskningen har identifierat flera riskfaktorer för misshandel. Barn som är handikappade eller har en kronisk sjukdom löper större risk att misshandlas. Allvarligt är vidare att barn som lågpresterar i skolan oftare misshandlas, liksom barn som har psykiska sjukdomar eller missbrukar droger. Även barn till föräldrar som missbrukar, eller som har ekonomiska svårigheter, löper ökad risk för misshandel. Stora socioekonomiska skillnader i samhället verkar alltså öka risken för barnmisshandel. I andra länder är barnhem en farlig plats för barn (uppskattningsvis 1,3 miljoner östeuropeiska barn bor på barnhem). I en stor rumänsk studie framkom att 38 procent av barnen misshandlats fysiskt och 20 procent utsatts för sexuella övergrepp (av de senare var hälften pojkar).
Varje år dör mer än 150000 barn av misshandel. Det motsvarar 0,6 procent av alla dödsfall bland barn, och mer än 12 procent av alla dödsfall av ”olyckor och skador”. En tredjedel av dessa klassificeras som dråp eller mord, och i fyra av fem fall är det föräldrarna som är ansvariga till dödsfallet. Framför allt är det spädbarn som är utsatta; och här visar forskning att det lika ofta är mamman som pappan som står bakom dödsfallet. I Sverige har vi sett en positiv utveckling under de senaste åren och antalet spädbarn som dör på grund av misshandel är betydligt lägre än i till exempel USA. Det bör understrykas att barnamord på grund av misshandel är mycket sällsynta i Sverige; majoriteten sker i akuta situationer i samband med utvidgade självmord, psykoser och svårartade relationsstrider mellan föräldrar (enligt en artikel av Staffan Janson, Syed Moniruzzaman och Anders Hjern i Läkartidningen 10/2007).
Ett barn som misshandlas mår dåligt även långt in i livet, fysiskt och psykiskt säväl som socialt. Forskning talar för att dessa barn är i större behov av stödundervisning och andelen barn som går vidare till högre utbildning är lägre än bland dem som inte misshandlats. Vidare klarar sig misshandlade barn sämre på arbetsmarknaden när de når vuxen ålder.
Misshandel ökar också risken för depression hos barnet, medan vart femte misshandlat barn i vuxen ålder drabbas av posttraumatiskt stressyndrom. Självmord och alkoholproblem är vanliga. Det innebär att barnmisshandel leder till en betydande andel av den psykiska ohälsan i västvärlden. Siffror från Nya Zeeland antyder att fysisk misshandel orsakar fem procent av alla psykiska problem, och att sexuella övergrepp står för ytterligare 13 procent. Annan ohälsa kopplad till tidigare barnmisshandel är övervikt, och förstås könssjukdomar vid sexuella övergrepp.
Rättssystemet uppvisar flera brister beträffande barnmisshandel. Även om stark misstanke om barnmisshandel oftast leder till en anmälan, är fallet det motsatta när misstanken är begränsad. Få misshandlade barn har heller tydliga fysiska skador (i en studie hade bara fyra procent av misshandlade barn svåra fysiska skador; bland spädbarn är dock andelen betydligt högre). Även vanvård kan vara svår att upptäcka. Problem med kriminalitet, otillräcklig klädsel, bristande engagemang hos föräldrarna, och tät skolfrånvaro kan utgöra varningssignaler. Samtidigt finns en motvilja mot att anmäla vanvård till sociala myndigheter både inom sjukvården och skolan.
Ända sedan 1930-talet är det känt att familjevåldet ökar i kristider. Dagens lågkonjunktur är djup, och besparingar inom skola och skolhälsovård riskerar att drabba de barn som har störst behov av stöd utanför familjen. Att barn fortfarande misshandlas i Sverige måste uppmärksammas, även i tider av nedskärning.
