Förr i tiden, särskilt på det proggiga 70-talet, brukade det heta att man inte kunde tävla i musik. Nuförtiden talar man aldrig om sådant, nu brukar det istället klagas på att de svenska Melodifestivalbidragen lyckas så dåligt i Eurovision Song Contest. En snabb blick på de senaste årens placeringar talar sitt tydliga språk: 2007 och 2008 kom vi på 18:e plats, 2009 landade vi på 21:a plats och förra året lyckades Anna Bergendahl inte ens ta oss till final.

Vilka faktorer som är viktigast för ett segrarkoncept är förstås beroende på bidragets karaktär och varierar från år till år. SvD-grafiken redovisar sångens läge i de olika oktaverna, förhållandet mellan vers och refräng, den för Melodifestivalen så typiska tonartshöjningen, bpm-talet, koreografin, pyrotekniken och det ganska betydelsefulla användandet av den så kallade ”Carola-fläkten”.

Man kan se att bpm-talet ligger kring 130, att de flesta håller sig inom två oktaver, att första refrängen och tonartshöjningen kommer vid ungefär samma tidpunkter. Men något riktigt recept för hur en Melodifestivalvinnare ska lagas till går tack och lov inte att utläsa. Visst kan man se återkommande mönster - och man kan utgå ifrån att den grafiska bilden av årets bidrag inte skulle skilja sig märkbart - men hur mycket skivbolagen, kompositörerna och artisterna än vill nå finalen så tror jag att man vare sig kan eller vill använda sig av empirisk kunskap för att skapa en vinnarlåt.

Det finns ju annat, mer ogripbara saker som inte redovisas i grafiken, som också spelar in.

Text, kläder, karisma, scennärvaro och framtoning utanför scenen är lika viktigt som det rent musikaliska och koreografiska. Man ska inte underskatta öppenhjärtiga intervjuer och nakenchocker. Till skillnad från Christer Björkman, som hävdar att det i slutändan hänger på låten, vill jag påstå att helheten betyder allt, inte enskilda faktorer. Tävlingen är ju så hårt bevakad och kommenterad av medierna - och med ett allt större fokus på vadslagning - att påverkan från det hållet inte heller kan uteslutas i summerandet av det som påverkar valet av segrarbidrag.

Sedan har vi ju det här med telefonröstarnas oberäknelighet. Det känns mer och mer som om det röstas på tvärs både mot proffstyckare och Melodifestivalgeneral Björkman, som på olika sätt antyder vilka bidrag han vill skicka vidare. Folkets härliga oberäknelighet är det som gör att man fortfarande orkar följa Melodifestivalen och som gör det helt och hållet omöjligt att förutsäga utgången av finalen.

Dan Backman är musikredaktör på Svenska Dagbladet.