Betyg: 3 av 6
Jason Mraz har på alldeles egen hand skapat sig en karriär byggd på lika delar trallvänlig singersongwriterpop och kritvit hästsvansfunk.
Det märks inte riktigt på storsäljande albumet We sing, we dance, we steal things, men under den drygt hundra minuter långa konserten på Fryshuset blir det tydligt att mannen med den löjliga hatten även attraherar sina till övervägande delen kvinnliga fans med en rejäl dos pojkbandspop. Det är säkert inget medvetet drag, men i praktiken utgör Jason Mraz själv och de supersnälla sånger han skriver en fullkomligt logisk fortsättning på den popsouliga pojkbandsmusiken.
Framgången har kommit snabbt och oväntat men Mraz förvaltar den väl med en till synes helt otvungen och naturlig närvaro på scen. Han vränger på ord som en Robban Broberg, rappar som bara en vit man kan rappa och har med sig tre blåsare som, lite överraskande, byggt sitt koncept på Brecker Brothers stötiga perfektion. Såväl blåsarna som de övriga på scen får funka loss ganska rejält, men utan att det blir introvert.
Fast även om det är en i stort sett trivsam och underhållande feel good-konsert, bortsett en plågsamt utdragen bandpresentation, är det svårt att bli riktigt hänryckt. Mraz skriver låtar som på ytan ser attraktiva ut och har en snyggt elastisk röst att framföra dem med, men det finns liksom inget under, ovan, bakom eller vid sidorna om dem. Det är som att den spegelblanka musiken saknar både djup och personlighet.
Jag har inga principiella problem vare sig med snäll singersongwriterpop, mesig popreggae eller vit hästsvansfunk, men istället för att dansa och sjunga med, som resten av den mycket entusiastiska publiken, kan jag inte låta bli att anteckna artistreferenser. Med skräckblandad förtjusning noterar jag att det antagligen är så här det skulle låta om Magnus Tingsek skulle kompas av Level 42. Eller som om Al Jarreau tappat bort jazzen och börjat samarbeta med Curiosity killed the cat.
