Vad gör du om din läkare berättar att du har fått en hjärntumör och bara har något år kvar att leva? Säger upp dig och reser jorden runt? Deppar ihop och väntar på att döden ska komma? Eller sätter du dig ner och försöker hinna med att skriva fem romaner?

Du skulle troligen inte välja det sistnämnda alternativet, men det gjorde Anthony Burgess när han fick sin dödsdom. Målet var att se till att frun – den blivande änkan – skulle kunna leva på royalties efter hans hädangång. Därmed kom han att bli just en sådan figur som kulturpolitiker nu är så förtjusta i – en kulturentreprenör.

Ganska snart visade det sig att diagnosen var felaktig och Anthony Burgess kom att överleva sin första fru Lynne med 25 år. Men han hade fått upp ångan och sprutade ur sig böcker. Någon ekonomiskt lyckosam entreprenör var han inte de första åren. Inkomsterna från böckerna räckte inte till hushållets utgifter – bland annat hade han och Lynne en ganska omfattande ginkonsumtion att bekosta. Burgess drygade ut genom att recensera böcker och snart insåg han att han dessutom kunde tjäna en hacka på att sälja vidare recensionsexemplar till antikvariat. Snacka om kulturentreprenör.

Trots kvantiteten höll Burgess romaner hög kvalitet. I memoarboken ”Din tid är ute” kom han själv fram till att hans böcker låg på en hög konstnärlig nivå: ”Det var ju uppenbart: Mina små upplagesiffror bevisade det”. Citatet är typiskt för Burgess. Han var en mästare på att se mänskliga tillkortakommanden, klä dessa i vacker språkdräkt och avsluta med en dräpande poäng. Han var en misantrop, men gapflabbet eller fnittret kunde när som helst bryta ut.

Hans pessimistiska inställning till människosläktet resulterade inte bara i rasande roliga romaner, utan också i några som det var lättare att hålla sig för skratt inför. Bland annat skrev han flera mörka framtidsvisioner. I ”En lust att leva” är jorden överbefolkad och lösningen på världssvälten är – kannibalism. I ”1985” gör han en satirisk parafras på Orwells ”1984”, men i Burgess socialistiska framtidsmardröm är det fackföreningarna som har tagit över. Mest känd av Burgess dystopier är ”A clockwork orange”. Här ägnar sig nihilistiska ungdomsgäng åt ”ultravåld” – misshandlar, våldtar och mördar helt utan anledning. För skojs skull, helt enkelt.

I år är det 50 år sedan ”A clockwork orange” gavs ut och 40 år sedan Stanley Kubricks filmatisering chockade världen. Svenska läsare fick den amerikanska varianten av boken som slutade mycket dystert – man hade klippt bort Burgess sista, lite mer hoppingivande kapitel. Lagom till jubileet ger nu Modernista ut boken i svensk nyutgåva – för första gången med det bortklippta kapitlet (i fin översättning av SvD-medarbetaren Caj Lundgren).

Nyutgåvan och jubileet är en bra anledning att läsa om Burgess, förtjusas av det fantastiska språket och meditera kring hur drivkraften att tjäna pengar kunde åstadkomma så stor litteratur.

Anders Q Björkman är biträdande kulturchef på Svenska Dagbladet. anders.q.bjorkman@svd.se