Lisebergshallen i Göteborg i början av 00-talet. Jag är på en tre timmar lång Ulf Lundell-konsert. Intill mig sitter en kraftigt byggd man, sliten, skäggig och med en sådan där mössa på sig som Jack Nicholson hade i Gökboet. Han ser olycklig ut och är berusad.
Men plötsligt, när Lundell drar igång låten Lycklig man från I ett vinterland (2000) ställer sig mannen upp och börjar dansa. Han blundar och sjunger med, ler saligt – det är som om låten ger honom några minuters respit, som om allt annat omkring honom upphör.
När slutackordet klingar av lämnar mannen konserten, lätt vinglande. En vakt rusar till och stöttar honom på vägen ut.
Av någon anledning glömmer jag aldrig den där mannen. Det kan ha med Lycklig man att göra. Det är en fantastisk sång. Jag är inget hängivet Lundell-fan. Har läst och lyssnat på honom sporadiskt, men utan att kunna identifiera mig med honom på det sätt som krävs för att ett beroende ska uppstå.
Men det finns några kärlekssånger...
Rialto, till exempel, från Den vassa eggen (1985). En bitterljuv balladklassiker om avstånd och längtan, två komponenter som Lundell utnyttjar maximalt här. Anslaget har en mästerlig poetisk pregnans:
Jag såg dig i vimlet i dag
I varuhusvärmen i dag
Att använda ”idag” två gånger kan först uppfattas som nonchalant men greppet naglar fast situationen på ett genialt sätt. Man är där, omedelbart. Sången sker här och nu. Och Ulf Lundell har ofta en konkretion i sina texter som för honom upp till de stora skaldernas nivå, som i fortsättningen på Rialto:
Din kappa var blå
och din schal dolde ögon som log
Jag stod där förälskad igen
Förlorad förförd igen
Samma sak här. Lundells dubbla användande av ”igen” – det är en fin detalj, den förstärker den bittra smaken, viktig för hela sångens idé.
Sedan korsklipper Lundell mellan ett grådaskigt och kallt Stockholm och ett varmt och kärleksfullt Venedig (Rialto är en bro i den italienska vattenstaden) där ett tänkt möte med kvinnan i den blå kappan ska ske. Men desperationen i undertexten gör att vi inte tror på det där mötet. De sista raderna:
Möt mej på Rialto
om du har din längtan kvar
Men inget i sången talar för att kvinnan har den längtan kvar.
Lycklig man har en annan ton. Texten har en repetitiv enkelhet (”Jag är en lycklig man, när jag är med dej”) som gränsar till ren schlagerbanalitet. Ernst Hugo Järegård sade å andra sidan en gång att det i vissa givna ögonblick inte finns något vackrare än en svensk schlager. Det är lätt att hålla med om det när man hör Lycklig man. Lovsången till tvåsamheten som läker alla sår (”Jag var en skugga, ett spöke som drev”), understödd av den oemotståndligt glädjegungande melodin, är svår att stå emot.
Hot finns:
Se upp för isfläcken där
svart som en frusen manet
Se upp för istappen där
en droppande glasraket
Men hoten förblir bara hot. Texten är skriven inifrån ett specifikt – det är viktigt, det finns ett Du här – kärleksrus och stannar där. Mannen som dansade i‑Lisebergshallen längtade nog dit.
Ulf Lundell lyckas i de två nämnda sångerna, och det finns fler, upprätta tillstånd som är lätta att identifiera sig med. Det är ett slags rollspel, förstås. Lundells egen offentliga person, luggsliten och oppositionell, med omskrivna kärleksförhållanden, är lätt att sätta in i texterna. Härvidlag, i‑texternas spel med den egna offentliga personen, påminner han om två andra 1900-talsikoner, Evert Taube och Bruce Springsteen.
Taube, som egentligen inte alls gillade livet till sjöss, det var hans far, en lots, som tvingade honom till flottan, lyckades i alla fall göra ett stort nummer av sitt sjömanskap i sina sånger, vilka också hans berömdhet vilar på. Själv ville Taube hellre uppmärksammas för sitt skönlitterära författarskap och sitt måleri. Hur Lundell förhåller sig till de olika konstarterna – liksom Taube skriver, målar och sjunger han – vet jag inte. Men precis som i‑Taubes fall är det med sina sånger han når en bred popularitet.
Bruce Springsteen är en självklar, och möjligen uttjatad, referens när man diskuterar Lundell. Har man sett konserter med båda två är likheterna nästan genanta (för Lundell, alltså). Textmässigt står de också nära varandra – i‑den vemodiga tonen, i förmågan att låta de konkreta detaljerna locka lyssnaren in i ett stämningsläge. Illusionen av äkthet är också något som båda jobbar med. Springsteen gör det mer genomtänkt. Hans konserter söker förmedla äkthet ner i minsta koreograferade rörelse. Lundell synes ha ett något mer avspänt förhållande till begreppet, men det är ingen tvekan om att frånvaro av förkonstling är ett viktigt stildrag som Lundell konsekvent och, som i exemplen ovan, mycket skickligt använder.
60 år fyllda är Ulf Lundell en svårbedömd konstnär. Vad blir hans plats i den svenska litteraturhistorien? Jack, förstås – 1900-talets mest hejdundrande debut. I musikhistorien? Det patetiska mästerstycket Öppna landskap är redan vår andra nationalsång.
Men i mina ögon är Ulf Lundell i första hand en betydande kärleksbard. Sånger som Rialto och Lycklig man träffar hjärtat på ett sätt som bara stor kärlekslyrik förmår.
