Hur skulle utrikesbevakningen se ut om alla journalister följde utrikesminister Carl Bildts rekommendation att inte resa till områden som UD anser vara olämpliga resmål?
Hade jag följt UD:s råd hade jag aldrig kunnat resa till – och skriva om – konflikter och krig runt om i Asien. Jag hade omöjligt kunnat förhandla med islamister i Kashmir om frigivning av svensk och israelisk gisslan. Jag hade omöjligt kunnat ta mig in i de många krigens Afghanistan; jag hade inte kunnat illegalt korsa gränser med olika gerillagrupper; inte hade jag kunnat bevaka krig i Mellanöstern; och inte hade jag kunnat skriva om människors utsatthet och lidande i det av våld sönderfrätta Jugoslavien.
Utrikesjournalistik handlar ofta om att ta sig till oroshärdar, till krig, till platser där övergrepp och brott mot all politisk anständighet iscensätts – just till de platser varifrån vanliga resenärer flyr och dit UD avråder resor. Denna viktiga journalistik – som handlar om att beskriva det som makthavare med alla medel försöker dölja – innebär nästan alltid att bryta mot regler, trotsa förbud och all välment avrådan om resor.
Att resa i konfliktområden är att ta risker, vilket Schibbye och Persson säkerligen var medvetna om. Jag har också många gånger tagit risker men haft större tur – inte skicklighet – än de två trots att jag blivit arresterad några gånger, förhörts av olika säkerhetstjänster och en gång skrivit under ett papper som frikände mina följeslagare om deras fiende skulle döda mig.
Schibbye och Persson – som jag – har medvetet tagit riskerna. Detta har de gjort i övertygelsen att den allvarligt syftande journalistikens viktigaste regel är att tala med de ”förtrampade”, att inte tro på maktens megafoner framför stängda dörrar. De två har sett de djupa orättvisorna i en värld där klyftan mellan dem som har allt och dem som inte har något blivit groteskt djup. I likhet med den gamle insiktsfulle mandarinen har de sett hur ”de rikas rikedomar går omkring och visar upp sig i varje hörn av staden medan de fattigas lik fyller dikena i ödsliga trakter”.
Därför är det inget annat än skamligt att avfärda arresteringen av de svenska journalisterna i Etiopien med Bildts arroganta formulering att ”det här är ju ett område vi har avrått att resa till”. Det är ett uttalande som säkerligen var välkommet för den demokratiskt skamfilade regeringen i Addis Abeba som åtalat Schibbye och Persson för ”terrorism”.
UD:s råd kan inte
vara vägledande
11 oktober 2011 kl 02:00, uppdaterad: 11 oktober 2011 kl 16:59
Hur skulle utrikesbevakningen se ut om alla journalister följde utrikesminister Carl Bildts rekommendation att inte resa till områden som UD anser vara olämpliga resmål?
Hade jag följt UD:s råd hade jag aldrig kunnat resa till – och skriva om – konflikter och krig runt om i Asien. Jag hade omöjligt kunnat förhandla med islamister i Kashmir om frigivning av svensk och israelisk gisslan. Jag hade omöjligt kunnat ta mig in i de många krigens Afghanistan; jag hade inte kunnat illegalt korsa gränser med olika gerillagrupper; inte hade jag kunnat bevaka krig i Mellanöstern; och inte hade jag kunnat skriva om människors utsatthet och lidande i det av våld sönderfrätta Jugoslavien.
Utrikesjournalistik handlar ofta om att ta sig till oroshärdar, till krig, till platser där övergrepp och brott mot all politisk anständighet iscensätts – just till de platser varifrån vanliga resenärer flyr och dit UD avråder resor. Denna viktiga journalistik – som handlar om att beskriva det som makthavare med alla medel försöker dölja – innebär nästan alltid att bryta mot regler, trotsa förbud och all välment avrådan om resor.
Att resa i konfliktområden är att ta risker, vilket Schibbye och Persson säkerligen var medvetna om. Jag har också många gånger tagit risker men haft större tur – inte skicklighet – än de två trots att jag blivit arresterad några gånger, förhörts av olika säkerhetstjänster och en gång skrivit under ett papper som frikände mina följeslagare om deras fiende skulle döda mig.
Schibbye och Persson – som jag – har medvetet tagit riskerna. Detta har de gjort i övertygelsen att den allvarligt syftande journalistikens viktigaste regel är att tala med de ”förtrampade”, att inte tro på maktens megafoner framför stängda dörrar. De två har sett de djupa orättvisorna i en värld där klyftan mellan dem som har allt och dem som inte har något blivit groteskt djup. I likhet med den gamle insiktsfulle mandarinen har de sett hur ”de rikas rikedomar går omkring och visar upp sig i varje hörn av staden medan de fattigas lik fyller dikena i ödsliga trakter”.
Därför är det inget annat än skamligt att avfärda arresteringen av de svenska journalisterna i Etiopien med Bildts arroganta formulering att ”det här är ju ett område vi har avrått att resa till”. Det är ett uttalande som säkerligen var välkommet för den demokratiskt skamfilade regeringen i Addis Abeba som åtalat Schibbye och Persson för ”terrorism”.
Ingvar Oja var tidigare utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se