Under den senaste månaden har det på SvD:s kultursidor pågått en livlig debatt om alliansens kulturpolitik, dess inställning till kulturbistånd och kulturellt utbyte med andra länder. Debatten som genererat tiotalet spontana inlägg fångar upp såväl lokala som globala kulturpolitiska frågor, stora, svåra och avgörande.

Orden har i vissa sammanhang varit tuffa och utmanande. Så här skrev författaren Ulf Eriksson i en artikel som hade rubriken ”Rädslans kultur breder ut sig”: ”Det är dags att gå till attack mot entreprenörsideologins kamouflerade amatörism inom kulturpolitiken och aktivt arbeta för att i uppdaterad form återupprätta de i grunden sunda kulturpolitiska målen från tiden före alliansen.”

Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) reagerade snabbt. Hon är debattglad och tycks veta att en politiker som inte hörs inte heller syns. Sjöstedt delade naturligtvis inte Erikssons åsikt och uppmanade honom att inte ropa ”vargen kommer”, för den dag kan komma när den offentliga finansieringen av kulturlivet verkligen kan behöva försvaras.

Tiden gick, men från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) inte ett ord, inte en reaktion. Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg gav sig in i debatten och gav sitt stöd till Erikssons uppfattning att fria författare ”råkat särskilt i kläm under senare år”. Han pläderade för en översyn av det nuvarande författarstödet så att den ekonomiska urholkningen upphör.

Fortsatt tystnad från kulturdepartementet. En litteraturutredning arbetar, men det innebär väl inte att all debatt ska undvikas? Den tysta diplomatin fungerar inte i kulturpolitiken. Det är ju debatten – inte minst i frågor som rör kultur – som genererar nya tankar, nya idéer och impulser som sedan kan bli förslag i riksdagen. Var finns lusten?

Debatten i SvD tar en ny vändning när fyra representanter för scenkonsten (arbetsgivare och fack) upprörs över att kulturbiståndet och det internationella kulturutbytet fått radikalt minskat stöd. Det finns en efterfrågan på svensk scenkonst internationellt men inga pengar i kulturbudgeten. ”Den svenska politiken för internationellt kulturutbyte upplevs idag av kulturlivet som splittrad och otydlig”, skriver de fyra. De vill ha svar på sina frågor.

Tystnad. Ingen från regeringen, varken kulturministern eller biståndsministern, tar upp den kastade handsken. Är de globala frågorna endast till för högtidstalen? I den fortsatta debatten uttalar sig viktiga aktörer och politiker (ingen indignerad och lättavvisad ”kulturvänster”) inom dessa områden.

”Konsten är global, den når ut till människor och den har kraft nog att bekämpa fattigdom! Varför inte använda den?”, skriver till exempel kulturrådets ordförande och generaldirektör.

Men från kulturdepartementet och från UD är det fortsatt tyst. Lena Adelsohn Liljeroth som själv är journalist vet ju värdet av det offentliga samtalet. Kan det vara så illa att tystnaden är en medveten strategi: Sitt still i båten, gå inte i svaromål, vi yttrar oss endast då vi själva kan sätta agendan. Eller kan det vara ännu värre: likgiltighet inför den debatt som förs på tidningarnas kultursidor.