Det blev en pintersk paus i radion när Horace Engdahl hade meddelat vem som får årets Nobelpris i litteratur. Gunnar Bolin och hans beredskapsstyrka, totalt bortåt 20 personer, tappade andan. Så lät det i alla fall. ”Harold Pinter ...
... lever han?” brast Bolin ut när pausen nästan hade övergått i tystnad (ett annat pinterskt begrepp). Och lade till: ”uppenbarligen, han har ju fått Nobelpriset”.
Gunnar Bolin medgav utan omsvep att ”vi är aningen tagna på sängen”. Bisittarna Magnus Florin och Maria Edström erkände också sin överraskning. Pinter ... ”en 60-talsdramatiker”.
Fem timmar senare hade kulturredaktionen rättat till anletsdragen i ett specialprogram och trimmat sin styrka. Nu blev det inte bara mer positivt utan snudd på entusiasm. I varje fall gällde det skådespelaren Jessica Zandén och regissören Thommy Berggren.

Jag vet inte hur många gånger jag har upplevt detta ögonblick via radion, ögonblicket då årets litteraturpristagare offentliggörs. 30 gånger? Minst. En sak har förvånat mig genom
åren: applåderna. Beskedet från ständige sekreteraren utlöser alltid applåder runt mikrofonen. På senare år även ett och annat ”äntligen!”, men framför allt applåder.
Vilka är det som applåderar? Inte kan det väl vara journalister under yrkesutövning? Nej, det har jag aldrig varit med om i något sammanhang, trots mer än 35 år som nyhetsreporter.
Samma sak den här gången. Jesper Lindau hälsade SR-lyssnarna välkomna till ”en lekhage, nästan som på dagis”, Horace Engdahl öppnade dörren och tillkännagav att Nobelpriset går till ”den engelske...”. Applåder! Ibland har jag som radiolyssnare undrat om det går till som i den där poänglösa ståuppkomiken i tv, då publiken skrattar på order.

Nåja, det finns ju även annan kultur, mer kultiverad måhända. Det visade Mats Arvidsson under ett besök med mikrofon i hand hos gamla Marabou i Sundbyberg. Han blev mer och mer lyrisk: ”det här finns inte någonstans, det här har smak ... det är som en dröm om civilisation”.
Och så ”konst överallt”, skulpturer utförda av
Sveriges och världens främsta. Samlade i en park, bakom en mur. Skapat huvudsakligen för ”chokladflickorna” och andra som arbetade i fabriken. Numera tillgängligt även för allmänheten. 30 000 besökare bara i år.
Programmet gav mersmak. Men nej, kvista inte dit. Stängt för vintern. Öppnar igen till våren.