Lena Meyer-Landrut firar efter att ha vunnit tävlingen med bidraget Satellite
Foto: Corneilus Poppe/scanpix Norge/scanpix
Med Anna Bergendahl ute ur leken blev det inte en fullt lika spännande omröstning - med hälften nationella jurygrupper, hälften telefonröster - som det brukar vara. Särskilt inte när det ganska snabbt stod klart att Tyskland parkerat sig på toppen.
Första och andra tolvpoängaren gick till Danmark men det blev ett kortvarigt segerrus för den svenska låtskrivartrio som skrivit Chanée & N'evergreens bidrag In a moment like this (till slut hamnade de på fjärde plats). Efter att Belgien (sjätte plats) och Grekland (åttonde plats) också gästspelat på toppen dundrade Tyskland in och fick därmed sin andra Eurovision-seger någonsin (den första fick de 1982 med Nicoles Ein bisschen frieden).
Segertippade och hårdsatsande Azerbajdzjan tog lång tid på sig men segade sig sakta uppåt toppen. Till sist hamnade Safura på femte plats med sin av svenskar komponerade Drip drop.
Den tyska segermelodin var inte mitt förstahandsval. Jag skulle föredragit Portugals seriösa sångfågel Filipa Azevedo, som hamnade långt ner på artonde plats, eller varför inte Armenien (sjunde plats) eller den rumänska vulgochocken, som överraskande hamnade på en hedrande tredje plats.
Men visst är Satellite, skriven av Julie Frost och John Gordon, en pigg popmelodi och visst är nittonåriga Lena Mayer-Landrut - som inte ens var känd i hemlandet för fyra månader sedan - en charmig artist med konstig engelsk dialekt. Frågan är bara hur många gånger man kan höra melodin utan att bli trött på den. Det är ju inte de tre mest händelserika minuter man upplevt, om man säger så.
Trots Anna Bergendahls snöpliga sorti i den andra semifinalen fanns det så mycket som sju bidrag med svensk inblandning (låtskrivare, producenter) att hålla reda på i finalen. Av dessa placerade sig Danmark högt upp, på fjärde plats, följt av Azerbajdzjan på femte, Georgien på nionde, Island på nittonde, Norge på tjugonde plats och Irland på tjugotredje. Robert Wells låtsasplinkande under Vitrysslands fjärilsmelodi kom näst sist.
Om norrmännens arbete med den 55:e upplagan av Eurovision Song Contest finns inte så mycket att säga. Men man kan lugnt konstatera att de inte gjort något förnyelsearbete precis. Om man bortser från en del roliga, knäppa och till och med musikaliskt bra bidrag, och det spänningsmoment som per automatik kommer med varje form av omröstning, klarade inte norrmännen av uppdraget att göra bra tv av de sju utdragna timmar man fått till sitt förfogande. Mellanaktsunderhållningen utgjorde störande avbrott varje kväll och den färglösa programledartrojkan hade med fördel kunnat bytas ut mot en anonym speakerröst, av den typ som brukar användas på flygplatser och järnvägsstationer. Tror att det hade blivit mycket bättre. Och mer nyskapande.
Lite dramatiskt blev det förstås i finalen när en man ur publiken trängde sig in i Spaniens bidrag. Men det var absolut inte regisserat av någon norrman, tvärtom ansågs det som så allvarligt att Spanien fick lov att framföra sitt stolliga bidrag en extra gång. Mer än en halvdålig femtondeplats blev det dock inte.
En sak till. Låt mig påminna om det som på det proggiga 70-talet var en sanning som många kunde sympatisera med. Alltså den om att man inte kan tävla i musik. Det var sant då och det är fortfarande sant. Både bildligt och bokstavligt talat. Man kan inte tävla i musik. Punkt slut.
Det kan vara värt att tänka på efter torsdagens Anna Bergendahl-fiasko (som inte var så mycket fiasko då det senare visat sig att hon oturligt nog hamnade på elfte plats, precis efter de som gick vidare till final) och efterföljande debatt med allehanda överhettade krav på Christer Björkmans avgång och tal om anpassningar till en slags allomfattande europeisk smak.
Visst skulle vi kunna göra det; sparka den arroganta Björkman, avskaffa telefonröstningen och tillsätta en arbetsgrupp som metodiskt analyserar - naturligtvis med hjälp av internationella experter - vad som skulle kunna tilltala en så bred krets av européer som möjligt.
Problemet är att den svenska uttagningen, Melodifestivalen alltså, skulle förlora ännu fler tittare om möjligheten att påverka skulle försvinna och att vi inte ens då - hur vetenskapligt vi än gått tillväga - skulle kunna garanteras plats i finalen. Och en eventuell seger. Schlager-EM är ju inget idrottsevenemang där man kan klocka och mäta sig fram till vinnare. Här handlar det om så svårgripbara saker som att gå genom rutan, hamna i tv-soffan och få tanter i Georgien, medelålders börsmäklare i Madrid och 12-åringar i Frankfurts förorter att vilja rösta på Sverige. Hur lätt är det på en skala? Kolla bara på Azerbajdzjan som gjorde en riktigt kostsam storsatsning men som ändå inte kom längre än till femte plats.
Visst ska SVT tänka till på höjden, djupet och bredden om vad som ska göras med det monster som Melodifestivalen utvecklats till och vår fortsatta medverkan i Eurovision Song Contest. Det har behövts länge. Men man bör hålla i minnet att det egentligen inte går att tävla i musik.
Får jag tillägga ytterligare en sak? Sedan slutar jag för detta år. Lovar. Måste ju bara be Holland om ursäkt för att jag dissade deras mycket charmiga dansbandsbugg, som tyvärr ramlade bort redan i den andra semifinalen. Har sent omsider insett att det är ett toppenbidrag. En riktig scha-la-liande schlagerklassiker!
