En god vän till mig var under en period för länge sedan redaktör för Bonniers Litterära Magasin, BLM. Jag minns att han en dag berättade med skräckblandad förtjusning: ”Jag tror att jag just blev uppringd av Hassan.” Hassan, för den som av en händelse inte minns det, var ett humorradioprogram som gick några år under 90-talet. Det tog den svenska busringningshumorn till helt nya nivåer, och det hade en rad medverkande komiker som stod i den otrötta början av sina karriärer: de mest namnkunniga kanske Fredrik Lindström, Kristian Luuk och Henrik Schyffert. Hassan var i sina bästa stunder fruktansvärt roligt och är det till stora delar fortfarande, tycker i alla fall jag. Det där sista måste man alltid lägga till när det handlar om humor. Vad man skrattar åt eller inte är som bekant en väldigt subjektiv fråga.

Jag vet inte om det verkligen var så att min vän på BLM faktiskt blev uppringd av Hassan eller inte, en av storheterna med det där radioprogrammet var ju att det ofta låg skrämmande nära verkligheten. Alla som suttit på arbeten som inbegriper telefonkontakter vet ju att man med jämna mellanrum får samtal som är mer eller mindre bisarra. Det kunde kort sagt ha varit så att det faktiskt var en person på en myndighet som ringde upp och ville ha en gratis packe BLM att lägga på kontoret för att öka sin kulturella status. Eller hur det nu var.

Men jag funderar lite över detta att busringningsgreppet är en så stark tradition inom svensk humor. Handlar det om ett stillsamt uppror mot byråkrati och myndigheter? Är det bara en fixering vid de kontakter som är en så stor del av den svenska vardagen? Eller tycker man helt enkelt bara att det är roligt att driva med folk? För greppet återkommer ständigt; av Hassans många företrädare var Kalle Sändare den mest kända. Och det finns förstås i en rad böcker, där Eric Ericsons Brev till samhället är den mest stilbildande (Fabian Kastner skrev här i SvD den 4 juni om en samlingsvolym med Ericsons korrespondens). Ericson rör sig i gränslandet mellan humor och konceptkonst, och hans besynnerliga brev till myndigheter och politiker har ofta poetiska kvaliteter.

En efterföljare som kommit ut under våren är Johan Höglunds bok Tyghunden Snuff – konstiga mejl och osannolika svar. Här är det en gul tyghund som får stå i centrum för ett antal udda mejl till myndigheter, kommunala inrättningar, organisationer och företag. Förslagen är ofta omständliga och helt vettlösa: men det är smått chockerande att notera hur många av dem han får positivt svar på. Till exempel sitt erbjudande om att med Snuff uppföra en extremt explicit pjäs för skolorna om sex och samlevnad. För att inte tala om skådespelet för ett äldreboende, som slutar med att alla medverkande dör på förfärliga sätt.

En samhällskritisk undertext skymtar här och var i Snuff-boken, som skiljer den från föregångarna, här snuddas till exempel vid både sexual- och skolpolitik. Höglund har inte Ericsons finlir, men jag måste erkänna att Snuff fick mig att skratta högt både en och två gånger. Vad det säger om mig tänker jag på en annan dag.