Det är inte lätt att vara man. Och nej – detta är inte det minsta ironiskt menat. Det är inte lätt att vara man år 2013. Att plötsligt behöva buntas ihop med kokande alfahannar som med en närmast poetisk precision staplar kvinnohat på kvinnohat innan de trycker på mejlprogrammets skicka-knapp. Att på grund av sin könstillhörighet bli en del i statistiken över det våld som män utsätter kvinnor för. Att fortfarande – bara genom att födas till man – automatiskt hamna i den rätta gruppen i ett system som ekonomiskt gynnar män.

Det är inte lätt att vara man. Som kvinna vet en åtminstone vilka steg som måste tas. Det är stegen framåt – bort från där vi befinner oss idag. Det är ingen slump att vi nu – våren 2013 – åter igen befinner oss mitt i en feministisk debatt. Ingenting löstes ju av 00-talets nyyuppie-ism utan vi tvingades backa tillbaka till 90-talets feministiska våg – med riot grrrl-banden snurrandes i våra streamingtjänster – för att plocka upp trådarna igen.


Jag tycker synd om den moderne mannen. Hade jag varit honom hade jag varit rasande över den urusla kollektiva dager som jag hamnat i. I måndags (4/3) skrev Anders Westgårdh en lysande kolumn i Aftonbladet under rubriken ”Jag har helt tappat lusten att vara man”. Läs den. Det är en efterlängtad text om att förstå att vare sig man vill eller inte så är man en del av gruppen och måste agera därefter. För lösningen på den moderne mannens problem måste givetvis komma från honom själv. Det kan inte bara vara feminismens ansvar att leverera alla svar på ett silverfat.

Nästa onsdag släpper Ansiktet sin debutskiva ”#DENNYARNBMANNEN”. Titeln stavas just så, men vi kan för klarhetens skull skriva ut den som ”den nya r’n’b-mannen”. Det är lättare att då se vad Ansiktet är ute efter. Tillsammans gör Herbert Munkhammar, känd från Maskinen och Afasi & Filthy, och Erik Nordström, sångare i Lilla Sällskapet, snuskig r’n’b på svenska. Det är texter som följer med ända in till sovrummet för att lämna lyssnaren med en rodnad på kinderna.

Men till skillnad från genrens intimt osande originalinställning – där den manlige superälskaren utnämner sig själv till sängkammarhjälte inför sin kvinnliga trofé – blottar Ansiktet inte bara kroppen utan också en manlig osäkerhet. De vänder och vrider på könsroller; ställer typiska maktförhållanden upp och ner. Ansiktet presenterar politik utan plakat, men utmanar i varje textrad de normer som begränsar oss alla.


”R’n’b-genrens ideal måste revideras” förklarar Ansiktet och fortsätter med att de vill belysa ”maktstrukturer”. Inget gör mig så hoppfull som ”#DENNYARNBMANNEN”: ett album som på ett lika medvetet som otvunget sätt bryter genusgränser och presenterar en ny variant av r’n’b-mannen. Han som också känner sig osäker och svag mellan varven. Eftersom alla – han, hon och hen – kommer att vinna på avvecklingen av traditionella könsroller är det givetvis också ett arbete som alla måste vara med och göra. Ansiktet drar sitt strå till stacken. De låter män få vara som människor är mest.