Musik på slottet
Verk av Honegger, Mozart/Liszt, Pärt m fl
Peter & Patrik Jablonski

Jämfört med fyrhändigt har dubbelpiano den fördelen att pianisterna slipper trassla in sig i varandras fingrar. Tänker man på det klangliga är det inte alltid nödvändigtvis så att två flyglar låter bättre än en, och om det i musiken rör sig om arrangemang kan det tänkas att den som arrangerat frestats utnyttja mer resurser än nödvändigt.
I Percy Graingers arrangemang av Gershwins Porgy and Bess, som avslutade bröderna Jablonskis duoprogram i Slottskyrkan i tisdags, tjocknade pianoklangerna väl mycket då och då. Summertime exempelvis, vinner inget på att kompliceras, den är vackrast i en enkel sättning. Mot det kan naturligtvis anföras argumentet att den bara utnyttjas som melodi här, men en så känd sång bär med sig associationer.

I Liszts Don Juan-fantasi förhåller sig saken litet annorlunda eftersom tonsättaren rubricerar bearbetningen som ”Minnen av Don Juan”, och därmed förklarar poängen med parafrasgenren,
nämligen att det är frågan om (dunkla) minnen av någon opera- eller konsertupplevelse. Mellan den dystra dramatiken i början och slutet (guvernören respektive stengästen) utvecklar Liszt briljanta variationer över Don Juans och Zerlinas duett ”Räck mig handen” och adderar champagnearian. Oundvikliga transportsträckor här liksom hos Gershwin/Grainger till vilket kom att efterklangen grötade ihop musiken till ett fyrverkeri i dimma.

Mot dessa ungdomliga tekniska bravader stod allvaret i Honeggers Partita (1940), en raritet i en personligt hållen stil där kraftiga eruptioner bröt av mot den lyriska försjunkenheten. Arvo Pärts korta, ljusa, Hymn to a Great City föregick kvällens uruppförande. Nymphéas av den för undertecknad okände A March framstod som en Monetsmet av vattenreflexer och slingrande näckrosor, något gick väl också associationerna till Skrjabin. Allt som allt en väl utförd konsert av bröderna Jablonski. som verkade trivas bra med varandra framme på podiet.

kultur@svd.se