Det finns mycket som vi borde prata om. Sånt som är viktigt på riktigt – till skillnad från det lika årliga som lyxproblematiska rasandet mot Melodifestivalen. Istället för att gnälla på bristen på kvalitet i Peter Stormares paussketcher hade vi kunnat prata om kött.
Efter söndagens Dokument utifrån, den franska dokumentären Stek åt alla, som berättade historien om världens köttproduktion hade jag förväntat mig att debatten skulle sättas igång. Att köttindustrins del i miljöhotet skulle lyftas till ytan. För inte går det att i all evighet stoppa huvudet i sanden bara för att det är gott med biff? Det är jobbigt att bryta gamla vanor – så mycket lättare att välja vilken kändis som dansar sämst på fredagskvällarna.
Men allvaret kan inte skjutas upp för evigt. Stek åt alla berättar om hur den ökade efterfrågan på kött kommer tvinga jordens köttdjursbestånd att fördubblas inom fyrtio år. 80 procent av skogsskövlingen i Amazonas står köttindustrin för: boskapen i Brasilien, världens största köttproducent, kräver sin betesmark. På tjugo år har tjugo procent av Amazonas försvunnit – det är väl ändå allvarligare än om Marie och Rickard är bra på att presentera ett gäng musikaliskt undermåliga bidrag?
Men kanske är det symptomatiskt att debatten om köttindustrin inte vill ta sig. Det kräver för stor omställning. Vi lever i en samtid som sätter individen framför kollektivet. Vi är en generation som satt den egna njutningen i fokus. Vi har rätt att unna oss varenda sekund. Mat är trendigt – vi vill alla smacka med gommen. Vem orkar se sitt eget samband i ett större perspektiv?
Att köttindustrin är en miljöbov är en sanning som inte alla vill känna till. FN:s livsmedelsorganisation har räknat ut att boskap står för 18 procent av världens växthusgaser. Stek åt alla berättar att om alla Belgiens invånare hade en köttfri dag i veckan skulle det vara som att ta bort en miljon bilar från vägarna under ett år. Orkar du ta till dig detta? Man ska ju orka bestämma elleverantör också.
Stek åt alla besöker den amerikanska slutgödningsfarmen där korna snabbt ska öka i vikt innan de skickas till slakt. Man hälsar på hos en svinfarm i Frankrike vars grisar producerar mer gödsel än åkrarna hinner tillgodogöra sig. Istället spyr produktionen ut kväve i närliggande vattendrag. Man reser till Benin där den lokala kycklingindustrin slås ut av billig industrikyckling, som producerats med exportstöd från EU, från Europa. Sedan smugglas den över till Nigeria.
Det är snabba nedslag över hela världen – ibland lite för snabba. Dokumentären tappar lite ämnet när man börjar gå över till de alternativa sätt att producera kött på: Miljövänliga grisar, framforskade med hjälpa av mus-dna, har gjort sin entré. I laboratorier forskas provrörskött fram. Insekter som den nya fläskfilén.
Stek åt alla finns på SVT Play fram till den 22 mars. Det är en dokumentär att se om och om igen. Inte för att den är rolig. Men för att den är nödvändig.
