Det är något hos sommaren, som man inte kan begripa. På så sätt påminner den om stora, abstrakta begrepp, som kärleken. En dag i vintras försökte jag erinra mig sommarhettan – men det gick inte. Kanske var det den beryktade klyftan mellan vintersvensken och sommarsvensken som spelade in. Om den alls existerar. Det finns faktiskt folk som sjunger allsång också på vintern – om än inte på Skansen – och vissa kanske äter pinnglass och dricker rosévin i februari. På tv visas deckare året runt, och har man nog många kanaler behöver man aldrig lida brist.
Ändå är det något särskilt med sommardeckarna. Jag har väntat på dem och undrat var de höll hus. Något viktigare kom visst i vägen – prinsessbröllop eller VM – men nu är i alla fall mördandet i gång. Morden i Midsomer började i tisdags, och i lördags började en serie med den aningen märkliga titeln Mördare okänd. Jag har en rik beläsenhet i deckare, och tro mig – mördaren brukar vara okänd. Det är liksom själva vitsen.
Engelsk tv är nästan alltid välgjord och intressant. Så även Mördare okänd. Poliserna är lagom kärva, lagom vackra, lagom oförskämda eller inkännande. De tycks ha oändliga resurser. I det vita labbet byter de till vita rockar och tycks få större ögon. Jag anade realism och logik… Hej, vad jag bedrog mig!
Här förekom märkliga riter, och logiken var inte bättre än i Midsomer. Medan morden i Midsomer försiggår i en tidsficka, där tiden delvis stannat – trots mobiltelefoner och märkeskläder lever man i mellankrigstidens England – lägger Mördare okänd an på att vara samtida. Här frossas det i lik och obduktioner, och också människor utanför den välmående medelklassen skildras som komplexa. Berättartekniken är mer avancerad, med plötsliga återblickar och krokig tidslinje. Man fick känna sig intelligent. Djupet är dock ungefär detsamma – och funktionen. Här ges god verklighetsflykt i den mordiska sommarnatten.
Så lockande känns dock inte tv i den här värmen. Radio kan man lyssna till under matlagningen eller i bilen. Medan jag gjorde matsäck i lördags hörde jag på ett program i P2 till minne av Bengt Emil Johnson, med intervjuer och musik. På alla sätt är radion mer flexibel än tv:n, där man mera sällan hör minnesprogram över en poet. Man skulle kunna få för sig att kultur är viktigare för radioproducenterna.
Jag mindes plötsligt en sommarkväll för tre år sedan, när vi satte på tv:n för sommardeckaren och möttes av nyheten om Ingmar Bergmans död. I stället för Foyle såg barnen och jag Smultronstället – och tolvåringen, som väntat sig mord och mysterier, kröp tätt intill mig eftersom filmen var så läskig. Det är skillnad på en falsk och en äkta spanjor – som det står i visan.
