Det handlar om hämnd. Inte bara i tv-serier som Revenge i TV3. I böcker, filmer, politiken – hämnd är det nya svarta. Hämnd i stället för kränkt.

Rubriker om hämnd syns överallt på webben och i tidningar: ”Hämnd bakom skottdrama” och ”Mordförsök var hämnd”. Eller Malmöpolisens reaktion när en sprängladdning nyligen detonerade vid polisstationen i Fosie: ”Det handlar om en hämnd från kriminella”.

Överallt är det hämnd. Demonstranter kräver hämnd i Kairo. ”Löfvens hämnd – ny taktik ska sänka M”, är en annan rubrik för att inte tala om ”Naturens hämnd” eller ”Obamas hämnd på Donald Trump”. ”Nuders hämnd för Juholt” finns också där.

För några veckor sedan var det Felicia Feldt som blev omskriven överallt för att hon gjorde upp med sin mamma Anna Wahlgren i boken Felicia försvann. I recensionen i SvD skrev Annina Rabe att boken är ”en ren hämnd- bok, tillkommen i en tragiskt okontrollerad flod av vrede och smärta.”

Nya hyllade serien Revenge, som påminner om ursåpan Dallas, är en orgie i hämnd avsnitt efter avsnitt. Bättre än sex, kärlek och till och med en bra relation. Här är det Emily Thorne som hämnas sin far. Han dömdes till livstid trots att han var oskyldig och dottern såg honom aldrig mer. Allt utspelas i överklassmiljö och de flesta är precis så arroganta som såpor kräver.

Särskilt Victoria Grayson, som spelas av Madeleine Stowe, framställs som ett praktsvin, som inte ens älskar sin egen dotter. Nu ska Emily komma åt dem alla, Victoria som var ihop med hennes far, åklagaren som satte dit pappan och nu siktar på att bli president.

Det är inte fråga om en snabb hämnd, utan en lång, utstuderad, nästan plågsamt sadistisk eftersom offren oftast inte är medvetna om vad som händer. Att Emily dessutom spelas av Emily VanCamp gör hela saken ännu bättre. Hon hade nämligen en av huvudrollerna i Brothers & sisters där hon spelade den genomgulliga Rebecca Harper. Kontrasten mot den nya rollen är minst sagt slående.

När jag tittar på Revenge tycker jag att det är synd att de inte använt sig av James Browns låt The payback där han vrålar: ”Hey! Gotta gotta pay back!! (The big payback), Revenge!! I’m mad (the big payback)”. Jag slår upp ordet ”hämnd” i Nationalencyklopedin: ”En hämnd är en missgärning motiverad av en tidigare, liknande, missgärning mot den som utför hämnden eller en anhörig till denne.”

Det står inte ett ord om att hämnden är ljuv.

När jag tittar på Gossip girl drivs den också av hämnd för verkliga och inbillade oförrätter. Precis som de nya avsnitten av 90210. Eller Boardwalk empire där en hustru och hennes älskarinna kallblodigt skjuts ihjäl som hämnd. Eller i Boss där en ålderman i Chicago begravs levande. De som utför det bestialiska mordet ler. I Once upon a time får den onde borgmästaren ett råd: ”Hämnden är en mörk och ensam stig som man inte återvänder från.”

Precis. Men ofta är hämnden skildrad njutningsfullt som en lång, utdragen... ja, ni vet vad jag menar.

Själv livekommenterar jag på lördag Melodifestivalens deltävling från Göteborg, från klockan 20 på svd.se.