Det är lätt att som vuxen glömma hur ­avgrundsdjupa känslor tonårslivet innehöll. Inte så att man inte kan vara känslig även som vuxen. Men tonårstiden är på många sätt den tid då man upplever saker som mest intensivt. Då saker är som mest stora, livsavgörande. Jag kan avundas tonåringar den där oerhört starka känsloförmågan ibland – men jag är samtidigt lättad att jag lämnat den bakom mig.

För tusentals tonåringar med starkare känslor och djupare depressioner än de orkar härbärgera är författaren Berny Pålsson ett slags skyddshelgon. Hennes kultstatus bland ångestridna unga människor – framför allt tjejer – kan nog vara svår att föreställa sig om man inte tidigare känt till henne. Den dyrkan hon väcker är tvetydig; Berny Pålsson är med sitt fruktansvärt trasiga liv knappast någon förebild. Men hon kan säkert vara ett nog så starkt identifikationsobjekt och av sådana får man tröst. Jag gissar att det var många olyckliga tonårstjejer med ärr på armarna som satt bänkade när SVT i måndags kväll sände Ronja Yus dokumentär Berny blue, där hon följer Berny Pålsson i hennes stormiga liv under knappt två års tid.

Hon följer henne på rockfestivaler och psykakuter, hemma i soffan och på sjukhuset. För Berny Pålsson är trasigare än de trasigaste. Ingenting tycks ha förskonats denna bräckliga varelse; sexuella övergrepp, missbruk, självstympning, självmordsförsök, diagnosen schizofreni. Hennes liv är en kaotisk berg-och-dalbana: in och ut på psyket, festande och knarkande med vänner, sammanbrott och dessemellan skrivande.

För det är genom sina självutlämnande böcker som Berny Pålsson nått sin hängivna publik. På ett sätt som är symptomatiskt för vår tid berättar hon helt öppet och självutlämnande om sitt liv, både i böckerna och i tv-dokumentären. Ronja Yu varvar klippen med Berny med textutdrag från hennes böcker, ett grepp som jag möjligen kan tycka att hon överanvänder en aning.

Annars är dokumentären till stora delar en stark upplevelse. Men framför allt får den mig att fundera över det tidstypiska i att vara så självutlämnande som Berny är. Hon är knappast ensam; för många i hennes generation ­existerar inte ett förtroende med mindre än att man kan eller skall dela det med hela världen. Det ger dokumentären en märklig atmosfär och distanserar tittaren. Det är som om hon agerar inför publik även när ­filmen berör hennes allra mest innersta och privata. På något sätt gör det att ­hennes stora ­ensamhet känns ännu större.