Vad döljer sig bakom rubriken? Med dessa ord introducerades häromdagen Radioteaterns klassikerserie för våren, som vågar sig på att vidga begreppet en smula. Här ryms en författare som Françoise Sagan, som nyligen uppfattades som mindre rumsren, men också dramatiker som kanske framför allt nått klassikerstatus genom sina gärningar som regissörer.
Dit hör Suzanne Osten, vars ”sorglustspel” om moderns sista tid i ett sjukrum på Beckomberga repriserades omedelbart därefter. ”Begravningsscener i svensk film är mycket populära.” Så skrev en gång filmrecensenten Gerd Osten. Repliken biter sig fast i minnet, och med osviklig känsla för dess dramatiska potential har dottern Suzanne också lånat den första hälften som suggestiv rubrik till sitt stycke.
En kvinna ligger på sitt yttersta men vill inte tala om sin sjukdom. Hennes två döttrar sitter i sjukrummet och försöker efter bästa förmåga finna sig i situationen. Det förflutna tränger sig på, i form av både minnen och besökare – även om det inte alltid är så lätt att skilja dem åt. Döttrarnas fäder, gamla beundrare och annat löst folk passerar revy. Nuet flätas samman med dåtiden. En kör av röster korsas och flyter in i varandra. Gerd, på väg ut ur tiden, verkar röra sig obesvärat genom tidslagren. Än en gång slår det mig, när jag hör hennes drama, vilket fantastiskt medium radion kan vara för teater – främst då givetvis för stycken skrivna just med radion i åtanke.
Vad som döljer sig bakom rubriken kan det dock finnas all anledning att fråga sig vid fler tillfällen för en radiolyssnare. När jag satte på radion på måfå någon halvtimme före Ostens pjäs hörde jag en stämma jag tyckte mig känna igen: Lena Rangström från Livrustkammaren. Hon talade oerhört fängslande och kunnigt om kungliga bröllop genom historien, om skiftande seder och bruk. Utan att ha något specifikt intresse för ämnet satt jag fjättrad. Men när jag sökte i tablåerna fann jag bara den snustorra rubriken ”Vetenskapsradion: historia. Med Tobias Svanelid”. Inget ont om honom – tvärtom. Han figurerade också samma dag i ”Tecken i tiden: Ringen” (där tablån ändå erbjöd en lite fylligare introduktion).
Men man kan undra: vill radion inte locka några nya lyssnare? Är den bara till för de införstådda, som är beredda att lyssna till vad som helst under någon allmän rubrik? Eller förutsätts det att man botaniserar i tablåerna på nätet, som för övrigt bara tvingar en att klicka vidare, med ovisst resultat?
