Klass 9A är tillbaka. Denna gång är skådeplatsen Mikaelskolan i Örebro, där en tredjedel av eleverna i klassen har icke godkänt i hälften av ämnena eller fler.
Hur kan det över huvud taget gå så illa? Svaret antyds redan från första början. Medan en lärare verkar närmast förskräckt inför klassen är en annan är så upptagen av sig själv att eleverna helt kommer i skymundan. Katastrof – det är nyckelordet i programmet, som adekvat sammanfattar situationen.
Dramaturgin är given. Några glimtar från skolvardagen, tillräckligt för att tittarna ska inse vidden av eländet – och så gör seriens hjältar, superlärarna, sin entré: Stavros Louca, Gunilla Hammar Säfström och Thomas Holmqvist. Nu ska kaos förbytas i ordning!
Men istället för att ta över i‑klasserna, som i förra säsongen av serien, ska teamet alltså denna gång framför allt arbeta med lärarna, gissningsvis i förhoppningen att det ska ge ett mer varaktigt resultat.
Som programupplägg är det egentligen ganska simpelt. Har vi inte sett det förut, många gånger till och med, men med kockar, inredare eller supernannies i rollerna istället för pedagoger?
Förvisso, men det här är ändå något annat. Kanske därför att skolan engagerar mer. Var och en minns ju, på gott och ont, hur det var. Kanske också för att skolpolitiken idag stöts och blöts till leda, och görs till föremål för blott alltför många kategoriska deklarationer. Att då få konkret inblick i dagens skolvardag genom att titta bakom kulisserna är riktigt spännande.
Men framför allt tror jag att Klass 9A fångar sina tittare därför att det här faktiskt är på allvar. Här ser vi inte bara några enstaka familjer som exhibitionistiskt valt att fläka ut hem eller privatliv inför kamerorna. Nej, det gäller en grupp ungdomar som får vara med i tv vare sig de vill eller inte, ungdomar vilkas framtid verkligen påverkas av hur serien kommer att utvecklas.
Hur ska man då komma till rätta med skolans problem? Elementärt, min käre Watson. Höjd status och bättre lön för lärarna – det svarade Louca och Hammar Säfström med en mun när Gokväll intervjuade dem. Och, förstås: det behövs fler lärare som brinner för vad de gör.
Man kunde tillägga att det krävs en återgång till ett skolväsende befriat från kortsiktigt lönsamhetstänkande, där bildningen på nytt hamnar i högsätet. Sven-Eric Liedmans nyutkomna Hets! En bok om skolan är värd att läsa i sammanhanget – den ger både en bred idéhistorisk överblick och åtskillig näring åt tanken.
