Att urskilja trender och att förutsäga framtiden har blivit omåttligt populärt i den samtida medievardagen. Titten in i kristallkulan har, på gott och ont, blivit ett nästan obligatoriskt inslag också i allehanda andra program – även historiskt inriktade.
Radions Spanarna, klassificerat som ett av SR:s humorprogram, måste dock sägas höra till de mer slitstarka inom framtidsspaningskategorin – och när det begav sig 1988 ingenting mindre än en pionjär i genren. Spanarna är samtidigt också ett av de humorprogram inom public service som emellanåt vågar sig på en allvarligare underton.
Ingvar Storm har lett programmet med framtidsspaningsprojektet från starten, och nu senast, under den gångna helgen, möttes Johan Hakelius, Jonas Hallberg och Helena von Zweigbergk i studion.
Hakelius formulerade sin spaning som drömmen om den färgstarka anonymiteten. Denna kan, menade han, i sin tur förkroppsligas i olika variationer: till exempel i tanken att jag vill gå min egen väg tillsammans med alla andra, eller i den standardiserade individualitet som kan få sitt uttryck till exempel i form av så kallade livscoacher. Av sådana vimlar det ju lite varstans i medierna.
von Zweigbergk å sin sida talade om besattheten av belöning och lust idag, vare sig det gäller musik, beröring, eller kanske bara roliga och spännande upplevelser i största allmänhet. Frågan är hur denna upplevelsefixering förhåller sig till tillvarons olika krav.
Hallberg för sin del utgick från den samtida fascinationen inför att rota och avslöja – och vad kan väl, i dessa Wikileakstider, vara mera aktuellt?
Samtidigt gav han också rent allmänt uttryck för sin djupgående skepsis gentemot dagens utbredda ideal om att vara transparent. Som om allt verkligen lät sig bringas i dagen. Transparensidealet väcker misstanken att åtminstone några avslöjanden skulle kunna vara rena faktoider – föreställningar som hålls för sanna, men som i själva verket är, eller åtminstone kan vara, felaktiga.
Men söndagens Dokument inifrån: Wikileaks – med läckan som vapen (ett slags spaning i efterhand) argumenterade å andra sidan för att glappet mellan den kritiska journalistikens ideal och den slapphet som emellanåt präglat dess faktiska efterlevnad, faktiskt fött behovet av nya granskningsformer.
Själv, måste jag tillstå, roas jag för det mesta av Spanarna. Möjligen kan man invända mot programmet att det ofta handlar mer om samtid än om framtid, mer om att skarpsynt iaktta fenomen i nuet än om att förutsättningslöst försöka föregripa morgondagen.
