Var är samtidens ungdomar i SVT? De som inte sjunger, dansar och tävlar i någon av de olika melodifestivalsvarianter som finns, vill säga? Sitter de alla i Bobsterstudion och tuggar bubbelgum med Kitty Jutbring?
Jag vet var de inte finns i alla fall, och det är i de dramaserier som – med stora, jämna mellanrum – produceras för SVT med en ungdomspublik i åtanke. Se bara på Guds tre flickor, som har storstilad premiär i kväll. Här finns inte en enda karaktär med verklighetsförankring. Tro mig, jag har använt pålitlig testpublik.
Guds tre flickor handlar inte om tre unga tjejer som blir gravida, beslutar att behålla sina barn och möts på Fryshusets grupp för unga mammor. De har olika bakgrund och olika sätt att handskas med sin situation, men möts i kampen mot en oförstående omgivning.
Inte heller om tre unga tjejer som testar gränser – super, sexar och slåss – och har väldigt roligt tillsammans. För nån går det illa, för nån går det bra och för nån sisådär, men de måste inte nödvändigtvis ångra allt de gjort, sona och omvändas.
Inte heller, slutligen, om tre unga tjejer som träffas på McDonalds där de fått extraknäck på helgerna. För att stå ut med det tråkiga jobbet hittar de på lekar av typen lägga hår i kundernas hamburgare. Lekarna blir alltmer avancerade och när de tar dem med sig ut efter skiften börjar det gå överstyr.
Nej, för i Guds tre flickor finns ingenting vi inte sett på tv förut. Serien lanseras som Guds första tv-serie och Gud själv spelas av Suzanne Reuter. Hon har ett pratmanus späckat med fyndigheter formulerade lite ungdomligt slangigt, så att diverse Budskap slinker med utan att de riktigt märks. Det låter lite som nyhetsrapporteringen på P3: ”Alltså, jag gjorde ju människor i lite olika färger för att det skulle vara trevligt, men så blir det värsta bråket”.
Och så har vi de tre flickorna, tre till det yttre sååå olika fjortonåringar som följer den grövst tillhuggna mallen för tre olika fjortonåringar: en blyg, prydlig och lite drömmande, en svartsminkad emotjej med trasiga strumpbyxor och en bratbrutta med långt vackert hår och divalater. Det är bara det att vi redan i första avsnittet får veta att de egentligen nog är rätt snälla ändå, och inte helt olika varandra heller. Emotjejen verkar inte göra något som ens är i närheten av ett föräldrauppror, utan är Präktiga Märta med lite ytsvärta. Och bratbruttan har ingenting gemensamt med de underhållande elaka tonårstjejerna i Mean girls-traditionen. Jag har inte sett hela serien, men jag gissar att den utmynnar i konsensus: man ska vara sig själv och följa sitt hjärta.
Peter Schildts fenomenala Glappet från 1997 känns sorgligt avlägsen. Stephan Apelgrens fantastiska Errol från 2003 likaså. Jag kan inte minnas att jag sett någon riktigt bra dramaserie för unga sedan dess, faktiskt.
