I kväll visar Canal+ First det första avsnittet av Jerry Bruckheimers remake av den brittiska serien Eleventh hour. Originalversionen består av fyra avsnitt om vardera nittio minuter; de repriseras för närvarande på TV4+ för övrigt. I amerikansk tappning klockar avsnitten in på halva tiden, trots att det första avsnittet baseras på samma manus som förlagan.

Serien har överlevt omlokaliseringen till amerikansk mark och, vilket är viktigare, till amerikanska förhållanden. Den andra episoden utspelas i Georgia, och den ger en fin bild av regionalismen och den populistiska misstänksamheten mot allt som kan förknippas med centralmakten, som en FBI-agent och den vetenskapsman som följer henne.

Serien erbjuder fint skådespeleri av britten Rufus Sewell som biofysikern Jacob Hood och Merley Shelton som FBI-agent. Den rymmer dramatiskt förtätade konflikter som aktualiserar samhälleliga problem, som kloning av människor i det första avsnittet och regeringsstyrda medicinska experiment i ett kommande.

I det andra avsnittet aktualiseras också en ideologikritik av samma slag som i det avsnitt av Vem dömer Amy som handlade om en chockerande självmordpakt mellan två tonåringar som förläst sig på Ayn Rand. Det är mycket möjligt att amerikanska tv-serier trots allt formulerar den effektivaste kritiken av nyliberalismen.

Dessutom utgör FBI-agenten och vetenskapsmannen (det brittiska originalet har en motsvarande konstellation) en tidsanpassad variant av kriminalberättelsens klassiska par, kanske i sig en variant av förhållandet mellan Boswell och Dr Johnson. Och den senaste instansen rymmer samma fantasieggande dynamik och kontraster mellan skilda personligheter som myriader av andra par från den kriminella delen av fiktionsvärlden.

Annars kan de amerikanska omarbetningarna av utländska filmer och tv-serier vara ett problem. Om miljön är tillräckligt anonym, fungerar det. HBO-serien In treatment är lika bra som det israeliska originalet som för närvarande visas av Axess TV (Hos terapeuten). Remaken av Coupling fungerade också eftersom både drinkarmiljöer och sexuella problem uppvisar viss likformighet. Men jag bävar inför den amerikanska versionen av Helt hysteriskt. Hur omplanterar man den raljant klarsynta cynismen i en motsvarande, mondän amerikansk miljö? Jag hoppas dock att mina farhågor inte besannas.