Det hinner knappt gå två minuter av Dokument inifråns program Livspusslet innan det känns som om hela magen är invaderad av myror. En timme senare har jag – trots att jag i halvtid kokat en kopp lugnande rött te – drabbats av lätt yrsel, en allmän jagad-känsla och dåligt samvete.
Samtidigt som jag tittar planerar jag in några jobb. Söndagsslapp har blivit till vardagsstressad men kanske är detta en helt naturlig reaktion på ett program som handlar om den moderna arbetskulturens största gissel: flextiden och den förlorade fritiden. För i en samtid där det som förut kallades för livet kommit att kallas för ”livspusslet” – och för många fått formen av en fyrtio år lång problemlösning – finns det inte längre någon gräns kvar mellan jobb och inte-jobb.
I en kultur där arbetet blivit en id-handling och ett sätt att förverkliga sig själv går det inte längre att hänvisa till bibliska föreställningar om vilodagen. Man är sitt jobb och – som någon idiot myntade – man är aldrig bättre än sin senaste prestation.
Till tonerna av Kleerup och Bon Iver följer Livspusslet en jurist som – trots halsfluss – åker till kontoret och möts av högar av arbete som byggt sig själva när hon med fyrtio graders feber stannat hemma dagen innan. ”Varje lucka i kalendern är förlorad inkomst” meddelas det på kontorets morgonmöte (här tittar jag i min egen almanacka och drabbas av lätt panik). Kameran följer också ett fackligt ombud som går upp i vargtimmen och börjar ringa samtal redan på tunnelbanan (här ställer jag mobilalarmet två timmar tidigare) och en behandlingsassistent som några år tidigare gick upp så fullständigt i sin yrkesroll att hon tänkte flytta in på jobbet (här funderar jag på om det skulle vara möjligt att få in en 80 centimeter bred säng bredvid skrivbordet för effektiva power naps).
Alla decennium har sina karaktärsord och 00-talet skulle kunna kännetecknas av ”sjuknärvaro” och ”stresskonsult” – två ord som också dyker upp i Livspusslet (även det väldigt 00-tal). Klippen från de ambitiösa medverkandena blandas med experter – bland annat en docent i sociologi och en professor i arbetsvetenskap – som ger sin syn på det maximerade arbetslivet i avsnitt av intressanta vinklar och välbehövliga andhämtningar. ”Människan måste ha rutin och struktur” säger en av dem i en antites till det gamla förbannandet av åttatimmarsdagen. Livet är som bekant föränderligt, frågan är bara hur länge det dröjer innan nio-till-fem-jobbet blir till en lyx.
